Hur klarar ni av att lämna era små på förskolan?

Där jag bor finns många förskolor. Under graviditeten och strax efter förlossningen besökte jag alla aktuella förskolor i närområdet på Öppen visning, ca 10 stycken! 

Jag tittade på praktiska saker i förskolan: Kan man ställa barnvagn där? Ute eller inne? Hur ser "rastgården" ut och vad finns det för leksaker där? Jag frågade hur ofta barnen kom ut till andra lekplatser, hur många personal per barn de var, om det fanns kök på förskolan där en kock lagade lunchen.

Jag tittade också på "ordning och reda", om lokalerna var fräscha och hur man skulle ta sig dit. Om det var nödvändigt att ta hissen var det ett minus eftersom det kan bli köer vid lämning och hämtning. För att inte tala om hur det blir vid eventuellt strömavbrott!

Öppettiderna var också viktiga, även om förskolan ska vara öppen så länge som en familj behöver. Det kan ju vara bra att veta deras rutiner så att mina barn inte blir ensamma på morgon och eftermiddag! Hur stor är flexibiliteten om jag skulle behöva lämna tidigare eller hämta senare någon dag? Måste de gå till en annan förskola de dagarna?

Jag frågade om personalomsättning och tog i förväg reda på hur föräldrar betygsatt förskolan i tidigare föräldraenkäter (som finns offentliga på internet). Sedan frågade jag föreståndaren hur negativa omdömen kunde förklaras - och jag fick alltid rimliga förklaringar och plan för åtgärder.    

Jag valde sedan ut och rangordnade fem förskolor, vilket är maximalt antal förskolor man får köa till i min kommun. Vid besök nr 2, efter förlossningen, reviderade jag rangordningen och några nya förskolor ersatte andra på listan. Anledningen till att jag gick två gånger var att jag dels hade andra frågor och prioriteringar när jag väl fått barn. Jag ville också se om förskolorna ändrat något. Exempelvis var det en förskola som minskat ner på personalen och avskaffat den egna kocken, av ekonomiska skäl. Då föll de bort från min önskelista.

När barnen började var jag fullständigt trygg om att det här skulle gå bra - och det gjorde det. Ena barnet började vid 16 månaders ålder, det andra vid 20 månaders ålder - trots att de är tvillingar. Det berodde på att den "sena" tvillingen ofta var sjuk, och jag ville inte stressa henne eller tvillingsyskonet med att barnet var på förskolan då och då när hon var frisk men mestadels hemma för sjukdom. Det var olika lägen för "skolmognad" helt enkelt! Det var inga problem alls med att de började vid olika tider, snarare bra! Det "friska" syskonet hade haft jättetråkigt av att sitta hemma med sjukt syskon och var väldigt glad över att träffa kompisar och utveckla tal och sociala färdigheter. När det "sena" syskonet hängde på några månader senare var det också "succé" - syskonet fanns redan där som en trygg punkt, och nu när hälsan återvänt var flickan beredd att ha nöje av förskolans aktiviteter. Ingen har gråtit vid lämning i början, men sedan inträffar alltid toppar och dalar i en familj, och avbrott i skolgången pga långa lov, så ibland har de gråtit lite ändå just vid separationen.

Fram till 24 månaders ålder var deras närvarotider 9-15. Förskolan sa att det var den bästa minimala tiden, eftersom de yngsta barnen ändå sover 1-2 timmar i samband med lunch. Om de stannar till klockan 15 hinner de vakna ordentligt och äta ett mellanmål med sina kompisar innan de blir hämtade.

Jag prövade att utöka närvarotiden tiden innan de blev 24 månader, men det funkade inte för barnen - de orkade inte och fick för stor längtan - så då "backade vi bandet" och gick tillbaka till 9-15 i några månader till.

Summan av min erfarenhet:
1. Ta reda på mycket om den förskolan som barnet placeras i, och känns det inte bra: byt till en annan som du känner förtroende för.
2. Känn efter när barnet är moget att ta in samvaron med andra barn och börja i förskolan. Det är väldigt olika för olika barn.

Hoppas detta hjälper dig att fatta rätt beslut om ålder, lämning och förtroende för förskolan i stort!

O, javisst TS! Alla barn går inte på förskolan. Jag var väldigt negativ till förskola innan jag fick barnen. Jag ville stanna hemma med dem så länge som möjligt - och det finns ju massor av skäl till det. Jag själv tänkte på alla stress som jag trodde  att de skulle utsättas för med stora barngrupper och ständigt grasserande förkylningar. Jag tycker inte att det är konstigt att vara hemma med barn, om det är en modell som passar familjen och ens barn.

Därför blev jag väldigt förvånad när mitt ena barn på olika sätt visade att hon verkligen ville vara i förskolan. Hon sökte kontakt med andra förskolebarn när vi var ute och hon ville följa med i deras långa led. Hon hade tråkigt när hon sällan fick komma ut och träffa andra pga sitt sjuka syskon, som måste stanna hemma med mig. Vi kunde inte lösa familjesituationen på annat sätt. Då testade vi förskola för henne. Och hon tyckte att det var jättekul från första början.

För barn nr 2 var skälen delvis familjeekonomiska, men också för att se om även denna flicka skulle tycka om förskolan. Det gjorde hon! Så då blev det vår modell!

För varje familj finns en egen lösning!