Gravid v.9 tok orolig - HJÄLP!

Mina bröst gjorde ont då och då inte alls hela tiden. Mer vissa dagar o mindre andra dagar. Jag mådde aldrig illa och åt som vanligt, kissade som vanligt men hjärtat levde ändå. Man ska inte snöa in sig på symtom som alla säger, varenda kropp är inte den andra lik. Alla graviditet är olika, tänk på att vissa mår så bra att de inte ens vet att de är gravida :)

Det är nog ingen fara! Kissnödig ofta blir man ju när bebisen växt till sig och kommer åt o trycker på blåsan. En del har inga symptom alls fören senare i graviditeten så det behöver inte betyda nåt. Jag var också väldigt orolig när jag var gravid, men sen tänkte jag: jag är gravid tills motsatsen bevisas. Och det är du också. Med eller utan symptom. Lycka till :)

När du sett hjärtat slå är risken liten att något hänt. Lika liten som överlag efter v 12.

Blödning/gammalt blod är vanligt när man gjort VUL för man irriterar slemhinnorna.

Först i vecka 15+ började brösten spänna på mig. Först i vecka 20 ökade kissnödig heten märkbart. Jag tror allt är precis som det ska med din lilla ärta.

Men. Om oron är så tilltagande borde du ringa GYN och berätta det. Kram

När du sett hjärtat slå är risken liten att något hänt. Lika liten som överlag efter v 12.

Blödning/gammalt blod är vanligt när man gjort VUL för man irriterar slemhinnorna.

Först i vecka 15+ började brösten spänna på mig. Först i vecka 20 ökade kissnödig heten märkbart. Jag tror allt är precis som det ska med din lilla ärta.

Men. Om oron är så tilltagande borde du ringa GYN och berätta det. Kram

Jag håller med de övriga som redan skrivit. Symptom har för mig kommit och gått från dag till dag, så jag var grymt orolig jämt. Brösten kunde ena dagen vara stora och superömma, sen nästa kännas nästan normala. Jag kräktes mycket men vissa dagar mådde jag "bara" illa. Jag tror att symptom beror lite på dagsform, eller, så var det i alla fall för mig. Hade jag skött mig sämre med mat och sömn en dag fick jag lida för det nästa. Skötte jag mig bättre fick jag färre eller mildare symptom (framförallt illamåendet). 

Jag har även haft blodblandade flytningar och mindre blödningar i början. Dock är jag gravid med hjälp av IVF och tog vagitorier med progesteron som kan ha irriterat slemhinnan så den blödde. Men det är vanligt att man småblöder lite, det betyder inte nödvändigtvis något. 

Ett tickande hjärta är den bästa prognos man kan få så tidigt i graviditeten. Det är ingen garanti att det går vägen, men har hjärtat börjat slå är risken för missfall betydligt mindre, har för mig att den går ner till ca 5%. 

Hoppas att du kan släppa oron något. Än så länge är det inget som talar för att det gått illa den här gången också, tvärtom :) Stort lycka till. 

Tack så hjärtligt för era inlägg! Mitt hjärta bultar för era fina ord.

Jag hopps innerligen på det ni säger. När man genomgått 3 missfall blir man så rädd för att " it's good to be true ". Men vi hoppas på denna gång och att Gud är med oss hela vägen.

-----------------

Idag har mataptiten ökat konstigt nog. Men fortfarande trög i magen. jag hoppas att lillens lilla fina hjärta forfarande mår bra trots symtom antagandet.

Min vännina kände knappt av sin graviditet för henne var det som att gå på moln.

Jag ska försöka undvika oron

När släppte oron för dig?

Jag hade bruna flytningar gammalt blod innan vul, vet inte dock vad det berodde på?
Jag såg hjärtat slå redan i v 7 sen en gång till i v 8. Men vi lyssnade aldrig utan såg bara något ticka.

Ska på återträff hos min gyn 27/1. Då är jag förhoppningsvis i vecka 13

Va trevligt att det gått bra för sig, i vilken vecka är du i?

Jag får nog tänka på att allt kommer få bra. Håller tummarna till den 27/1

Efter jag hade gjort kub-test i vecka 13, för då fick man även ett ul. Det var endast pga ul som jag gjorde testet eftersom jag inte va ett dugg orolig att den skulle ha downs eller så, i Sthlm är kub gratis. Och då fick jag se den lilla parveln sprattla omkring, som världens minibebis!

Jag är i v. 38 nu, så snart i mål ;) 

Gör det. Har inte behövt genomgå så många MF som du, men fick ett med tredje embryot som sattes in. Jag oroade mig från plusset till dess att missfallet konstaterades i v. 8 och insåg efteråt att det verkligen hade ätit upp all min energi utan att ge något alls. Missfallet gjorde lika förbannat ont ändå, och jag vet inte om det "hjälpte" det minsta att vara "förberedd". Den här gången har jag tyvärr ändå oroat mig betydligt mycket mer än jag önskar att jag gjort, ändå har allt sett bra ut hittills. 

Vad jag menar är att jag inte tror att det skadar dig det minsta att våga tro att det går bra. Du blir inte mer förberedd eller mindre ledsen för att du tänker att det går åt helskotta. Sen förstår jag mer än väl att det inte bara är att släppa oron, men varenda liten stund du inte oroar dig är guld värd. Unna dig det. Och träna på att tänka att allting hittills ser bra ut, det har du igen i slutänden. Till viss del kan man påverka hur man tänker, så tränar du på att intala dig att det är bra kommer du så småningom ha lättare att faktiskt tro det. 

Jag håller tummarna för att det kommer se bra ut vid nästa UL också :) Lycka till!