Ni som fått missfall,tänker ni ofta på det?

Fick sent missfall för 4 år sedan. Var helt förbluffad över hur upprörd jag blev, och hur mycket jag tänkte på det i början. Under nästföljande graviditet bubblade det upp igen, grät under täcket varje kväll tills jag passerat den där magiska gränsen. Nu har vi en liten hemma, och det händer att jag ser på barnet och jämför med den där andra lilla kroppen som aldrig fick bli såhär stor. Tankarna kommer några gånger i veckan, men det är inte med samma svärta längre.