Ni som fått missfall,tänker ni ofta på det?

Nej, aldrig numera. Fått 6st missfall, men jag har alltid sett det så att då var det något fel från början så det var inte meningen.

Tänker på det ibland. Fick missfallet i v 14 o såg fostret då det hamnade i toa stolen så ibland dyker bilden upp i huvudet. Tänker inte så ofta efter jag fick sonen men nu när jag e gravid igen så e den ständiga rädslan där att förlora barnet i magen

Fick mf för 6 månader sedan. Tänker fortfarande mycket på det. Är gravid igen och är såklart orolig att nåt ska gå fel den här gången också. Dessutom börjar bf som jag hade närma sig så därför tänker jag mer på det just nu.

Jag fick missfall för ca två månader sedan i v.9 och ja jag tänker mycket på det som kunde ha blivit.

Fick missfall för ca 4 år sedan, ca ett halvår efter jag hade fött barn. Tänker på det ibland, men inget jag sörjer, dels för att jag hade en bebis då och var lite chockad över att vara gravid igen, tänker att det inte var meningen ändå. Jag har pcos och svårt att bli gravid så det ger mig hopp om att ändå kunna bli spontant gravid nån gång, bara kunnat få barn via IVF annars.

Jag tänker på det hela tiden och mitt missfall kom för nästan ett o ett halv år sedan.

tänker på min lilla ögonsten som jag längtade efter att få se växa upp men tyvärr ...

men jag tänker på det varje dag & mår väldigt dåligt över det..

Jag fick ett missfall för lite mer än 10 år sen , sen blev jag gravid igen ungefär ett halvår efter det och fick min dotter som är 9 år nu. När jag var gravid med henne tänkte jag mkt på det , var rädd för att det skulle hända igen. Men sen har jag inte tänkt på det så mkt tills jag blev gravid igen i somras , i början var jag rädd för att få MF igen , speciellt eftersom jag blödde o hade ont. Men nu är jag i v. 31..

Jag tänker att om jag inte hade fått missfall den gången för 10 år sen så skulle jag ju inte haft min dotter så nu är jag ju inte alls ledsen för att jag fick det, även om det var jobbigt då.

ja fick missfall 2011 o ja saknar va gravid varje dag!

Va skönt att en sån här tråd kom upp!
Är en ung kvinna på 22 år, har ingen planering alls på att skaffa barn.

Hänt när jag var 18 så fick jag missfall, men det var lika bra för det var slut med relationen ändå. Men jag sörjde det lite och gick sedan vidare.

Men nu för ca 1 år sedan en kväll vid ca 20.00. 
Fick jag helt plötsligt stora smärtor i nedre delen av magen, var typ som krampanfall, kunde knappt stå upp på mina ben för det gjorde så ont. 
Sedan när jag gick till toaletten kom det bara blod, sedan var det stop, men hade fortfarande fruktansvärt ont i magen. 

Så jag åkte till Gyn akuten och satt där 10-11 timmar, de fann inget fel alls och inget på graviditetstesten heller. (vet att det inte alltid syns på graviditets testen) När jag var klar på akuten så skrev jag till min pojkvän som jag hade haft kontakt med under dagen, han hade precis kommit hem från jobbet, vi var överens om det inte var någon idé för honom att komma till akuten då jag snart var klar. Så när jag var klar åkte jag hem till honom, han låg och bara höll om mig för jag var helt nedstämd, vi båda förstod att jag hade fått missfall.
Han sa även till mig om jag inte hade fått missfall så hade vi klarat det, med barn.

Vi hade då varit tillsammans 2 år ungefär. Ingen av oss ville ha barn och vi vill fortfarande inte ha det, än.

Men när jag väl har en partner som faktiskt är den första jag vill dela min framtid med (flytt när andra har försökt fria till mig) och även en dag vill ha barn med. SÅ har jag inte riktigt kunnat släppa det missfallet.

Hade också p-stav på den tiden.

Kan inte låta bli att fundera på, hade det varit en pojke eller flicka? Vad hade hen hetat? Idag hade hen varit över 1 år gammal. Vad hade hen gillat för saker? Osv.

Jag visste inte ens jag var gravid förrän då jag fick missfall, men ändå så känner jag så här och sörjer det fortfarande. Inte varje dag, men när jag påminns om det så tänker jag tillbaka på det.

Behövde väl skriva av mig lite.. Men hoppas på att finna någon annan som förstår, ingen av mina vänner har varit med om missfall än..

Fick sent missfall för 4 år sedan. Var helt förbluffad över hur upprörd jag blev, och hur mycket jag tänkte på det i början. Under nästföljande graviditet bubblade det upp igen, grät under täcket varje kväll tills jag passerat den där magiska gränsen. Nu har vi en liten hemma, och det händer att jag ser på barnet och jämför med den där andra lilla kroppen som aldrig fick bli såhär stor. Tankarna kommer några gånger i veckan, men det är inte med samma svärta längre. 

Jag har fått tre tidiga missfall, två före första barnet och ett före andra barnet. De två första tänkte jag mycket på ända tills mitt första barn föddes, sen bleknade sorgen mer och mer. Det tredje funderade jag inte särskilt mycket över. 

Jag fick missfall i september och tänker på det mer eller mindre varje dag. Eftersom vi försöker skaffa barn så är det så nära hela tiden.

Jag tror att sorgen och tankarna kommer att minska när vi väl har fått ett barn. Tankarna och sorgen runt missfallet hänger nog mycket ihop med rädslan att bli barnlös för min del.

Ofta går mina tankar "nu skulle det varit tre månader kvar" och liknande.

Jag fick ett mf när jag var gravid första gången vilket var jobbigt och gjort att jag inte vågat glädja mig allt för mycket innan de första 12 veckorna gått vid de andra graviditeterna men jag tänker bara på det när ämnet kommer upp. Om jag fått det barnet hade vår familj sett helt anorlunda ut och det vill jag ju inte:)

Fick missfall med tvillingar 2013.