Vi som planerar äggdonation 2016

Hej,
oj, jag har aldrig ens reflekterat över att det skulle spela någon roll - och har heller inte fått några rekommendationer från kliniken, Jag har nog alltid varit lite nojig och försökt hålla medicintiderna så bra som möjligt, så de gånger jag har lämnat blodprov har det alltid varit efter morgonmedicinen (östrogen o progesteron tex)

Vad säger de på werlabs? 

Roligt att höra att du är på gång - och snart redan dags för test! Håller alla tummar för dig. 

Kram!

Hej vänner,

liten egorapport: var hos gyn i morse för att stämma av lite inför konsultation på Serum i nästa vecka (vi åker på tisdag - äntligen på g!). Hon är helt enastående: skriver ut allt jag behöver, inklusive IL! Men...de har ingen möjlighet att sätta dropp. Kollade med VC och de säger nej.

Googlar ihjäl mig och verkar som om de flesta (alla?) fått nej här i Malmö/Skåne, men visst kan man ju sätta sig och ringa runt till varenda jäkla vårdcentral och kolla... Har ingen sjuksyrra i bekantskapskretsen härnere, så tror inte att jag kan hitta ett privat alternativ.

Skickade ett mail till Marie i Sthlm, men med tanke på hur många som vänder sig till henne så undrar jag lite om hon tar emot nya...? I den allmänna konkursen så gör ju ett par extra resor upp till Sthlm varken till eller från, men visst hade det varit skönt att hitta någonstans här på hemmaplan. 

Nu kör ju jag dunderantibiotikakuren mot ureaplasma o hidden c så kanske kan det + ev IL bara vid insättning ändå ge bättre förutsättningar än tidigare. Ska bli riktigt intressant att höra vad de rekommenderar på kliniken!

Nåväl, får se hur det går med allt. Lättad över att gyn fortsatt kan hjälpa till med medicinerna i alla fall! 

Och Tuttis - så tråkigt att höra om fortsatt minus...Man hoppas ju verkligen in i det sista. Även om det är helt ostimulerat så kanske bara själva insättningen och den känslomässiga biten kan göra att menscykeln blir lite off...? Spekulerar bara. När det väl är konstaterat minus så vill man ju inget annat än att kroppen ska komma igång och bli som "vanligt" igen. Hoppas nu att din mens dyker upp snart!

Nähä?! Fantastiskt! Stort, stort tack.

Japp, det blir första besöket. Känns SÅ bra att vara på gång! Hur länge fick du vänta till första transfer?

Tulpa och Löparnörden.- lycka till!

Emmm - åh, vad jag känner med dig. Jag har fått MA två gånger, och vid båda tillfällena har det upptäckts på VUL att utvecklingen avstannat. Första gången var jag fullkomligt oförberedd då symptomen var precis som vanligt (och fotsatte att vara det i flera veckor efteråt). Andra gången, i december i fjol, så låg den gamla erfarenheten och spökade. Att säga att jag var i upplösningstillstånd är nog att ta i, men det var inte långt ifrån. Jag oroade mig förfärligt mycket över varenda liten nyansskillnad i de få symptom som fanns (har aldrig känt av graviditeter särskilt mycket under den första tiden). Visst, jag hade ett par blödningar, men det har jag haft under alla mina tre ÄD-graviditeter - även den som resulterade i vår dotter.

Vad säger kliniken om smådroppandet? Kan du dra upp progesterondosen ytterligare? Vila lite mer? 

Mitt bästa råd är nog att försöka göra allt du kan för att få tiden att gå. Vad än du kan hitta på som gör hjärnan upptagen med något annat. Sortera saker, baka, jobba, gå på bio, träffa kompisar lite extra. Nu ska du bara ta dig fram till nästa VUL. Det kommer att gå fint! Dagarna kommer att gå, och du klarar av det. Jag är övertygad om att du kommer att få se fin hjärtverksamhet på VUL, och då blir du lugn - i typ en dag innan nästa orosperiod börjar...hehe...

Man får jobba sjukt mycket med sig själv och sina nojor i allt det här. Jag tror att en del ligger i det faktum att de flesta av oss längtat och väntat så länge på att få sätta igång. När det så är dags så vill man göra allt så rätt, så rätt. Sprutor och tabletter ska tas med exakthet - inget lämnas åt slumpen. Sedan när det äntligen blir ett positivt resultat, då måste man inse att det där som händer i kroppen - det kan vi inte riktigt påverka. Om embryot är riktigt livsdugligt och all utveckling går som den ska - det är helt utanför vår kontroll. Och det är ju precis som det ska. Det är ju ett eget liv som växer därinne! Jag tror och hoppas att du kommer att få fortsätta att oroa dig i mååånga månader till - so get used to it

Massor med pepp och styrka - det här kommer att gå bra! Det är redan torsdag. I morgon fredag, sedan helg. Onsdag är snart här!

Hopp: usch, beklagar dina missfall. Vad du låter klok som har hittat ett bra sätt att hantera oron. Att den kommer, det är givet - man får "bara" hitta ett sätt att förhålla sig till den...

Ang VUL - vad irriterande att du inte får kontakt! Ang andra läkare så får övriga Riga-patienter svara. Men det är inte så att du har tex Emma Ultraljud eller ngn annan privat UL-klinik i krokarna? Då får du ju betala en peng, men för ett engångstillfälle så kan det ju vara en lösning. 

Du, jag tror att det är precis det som är vårt gissel. Vi vet alldeles för mycket! Man googlar sig blå och har koll på precis allt. Klart som fan att man blir lite knäpp i huvudet och har svårt att bara vara...

Ang min erfarenhet. Jag tror det värsta var när jag hade återbesök hos gyn efter senaste MA. Hon sa: "hur gör ni nu? Orkar ni med det här igen?". Jag bara grät efteråt. När den här erfarna, kloka och empatiska kvinnan ser och bekräftar att det man går igenom är skitjobbigt, då blev det så verkligt. Och jag insåg att det är kanske inte säkert att vi orkar. Men, så går tiden och man hittar nytt mod och ny kraft. Men den här gången känner jag mig så lugn. Vi har bestämt oss för att resan har ett slut - donatorn i Grekland blir den sista. Funkar det då så funkar det. Om inte - då blir det också bra. Vi har ju egentligen kommit fram - vår dotter finns.

Försök att släppa oron. Den gör inget positivt för vare sig dig eller det lilla livet därinne. Nu är du med på en resa som delvis ligger utanför din kontroll. Du gör vad du kan, men sedan får du försöka släppa taget om det du inte kan kontrollera. En liten undersökning i taget, en milstolpe i taget - och så småningom kommer du att våga andas lite mer normalt. Det kommer att gå finfint! Om det kommer en blödning - då tar du det då. Det finns inget du kan göra nu, så lika bra att försöka leva, andas och njuta av tanken på att du är gravid! Heja heja!!

Kram!

Åh, jag blir så berörd av att läsa om allas erfarenheter av de förlorade graviditeterna. Lavisen, att som du först mista en och sedan även den andra - vilken resa...

Hopp, så skönt att du fått tid bokad hos annan läkare. Och toppen att det verkar vara någon med lite koll på ÄD! Med tanke på vad du gått igenom med MF så är all extra trygghet guld värd.

Ja du, man ska nog inte summera ihop totalkostnaden för alla de här åren... Vi hade tur: när vi började våra försök så höll försäkringskassans jurister precis på att utreda om de alls skulle ge ersättning för ÄD-försök med okända donatorer. Vi skickade in alla papper snabbt som ögat när vi gjort det första försöket på IVI Valencia och fick ersättning tre veckor senare. Typ veckan därefter var dörren stängd - då hade juristerna sagt sitt. 

Men visst, pengar är bara en del i det hela. Den känslomässiga investeringen är ju så mycket större, men stressen över att kunna finansiera projektet gör ju sitt till...

Hur känns det nu under ruvningen? Du gjorde IL i samband med insättningen, eller hur? När är TD?