Är det fel att adoptera när man har biologiskt barn och inga svårigheter att få barn?

Jag tycker att det är moraliskt fel faktiskt eftersom det finns så få barn som är tillgängliga för adoption numera. Har ni någon koll på hur det går till att adoptera? Man får oftast vänta i flera år från att adoptionsutredningen börjar tills man får ett barn, och de som inte alls kan få biologiska barn och redan har försökt få barn i flera år (först på egen hand, sedan utredning, ofta flera års IVF och andra behandlingar) borde därför ha företräde anser jag. Plus att i flera länder krävs det att man har dokumenterade fertilitetsproblem, och ett skäl som att man vill adoptera för att man är "sugna på att ge ett hem åt ett barn utifrån" godkänns oftast inte i utredningen som soc gör utan det krävs starkare skäl än så.

Dessutom kan det bli svårt för er att adoptera inom säg en femårsperiod eftersom ni ännu inte är gifta. Man måste ofta ha varit gifta i flera år för att uppfylla ländernas krav.

Min man och jag har själva inga fertilitetsproblem så det är inte därför jag tycker så, men anser absolut att de som kan få barn på egen hand ska låta de ofrivilligt barnlösa ha företräde till det fåtal barn som finns att adoptera.

Du är inte insatt i detta märker jag. Jo, det har i åratal varit brist på barn som är tillgängliga för internationell adoption och väntetiden är flera år. Långt ifrån alla barn som behöver ett nytt hem är nämligen tillgängliga för internationell adoption utan man försöker för barnets bästa i första hand leta släktingar som kan ta hand om det, i andra hand adoptera barnet inom det egna landet. Så det är knappast så att alla världens gatubarn finns möjliga att adopteras för att "bli hjälpta" av västerlänningar.

Nej, det beror inte på att de är "lämpligare". ALLA som vill adoptera genomgår en grundlig utredning av socialen, sedan går demen specifik föräldrautbildning för blivande adoptivföräldrar och anses därmed mycket lämpliga för att bli föräldrar. Socialens lämplighetskrav för adoption är väldigt höga och sedan tillkommer ländernas egna krav såsom inkomst, äktenskapslöften, BMI osv. Av de par som anses lämpliga både enligt soc i Sverige och enligt ländernas krav görs sedan en lista på alla väntande par.

I många länder använder man endast kötid som faktor för vem av dessa par på listan som ska få ett barn som blir tillgängligt, så då skulle ju TS och hennes man gå före andra som är LIKA lämpliga och inte har några barn alls. Jag tror absolut inte att det är något fel på TS och hennes man som föräldrar men ser det heller inte som troligt att de skulle vara _lämpligare_ än andra i adoptionskön, och då anser jag att de som aldrig kan få barn på annat sätt än genom adoption (om inte ett mirakel sker) bör ha ensamrätt på internationell adoption.

Precis. I många länder skulle nog TS därmed inte ens få ställa sig i kö för att adoptera, så det hela är kanske en ickefråga egentligen. Men detta visar ju ändå att även länderna anser att de som är helt barnlösa utan troliga möjligheter att få barn ska ha vara de enda som får möjlighet att adoptera, och det tycker jag personligen är helt rätt.

Ja naturligtvis är det barnens bästa som ska vara i centrum och det är ju därför socialen har så hårda lämplighetskrav. Det jag skrev var ju dock att ALLA som blir godkända som adoptivföräldrar bedöms kunna erbjuda ett barn en trygg familj och en trygg uppväxt och längtar efter ett barn _för att de vill ha barn_ och INTE för att "rädda någon" eller "erbjuda någon ett bättre liv".