Mina ungar får gärna åka till sin pappa istället för att vara hos mig. Så länge de kommunicerar kring det. Och har lite framförhållning. Däremot så skulle de inte göra det utan att först kolla av med mig/oss om vi har något annat inplanerat.
Fast om min tonåring har fem prov på helgen så kanske han/hon inte ska åka till pappa och gå på kalas istället för att stanna hemma och plugga. Kan jag tycka.
Men, jag ska faktiskt inte uttala mig i det här eftersom vi inte har de här "problemen". Varken barn eller vuxna. Vi äter ju tex middag tillsammans allihop så gott som varje kväll och då pratar vi ju förstås om vad som händer i morgon eller resten av veckan. Och då kommer ju allas planer eller eventuella planer fram så vi kan snacka ihop oss vilka som är hemma eller inte. Och de få gånger som framförhållningen inte funkar så brukar det lösa sig.
Att mina barn inte har "hattat" mellan hemmen beror ju helt enkelt på att de har mått bäst av att bo på ett ställe varannan vecka. Jag kan inte förstå hur det kan ses som något negativt när barnen själva får välja hur de vill ha det? Vi har hela tiden uppmuntrat dem att berätta hur de själva vill bo och hur de vill ha sin vardag, från de att det blev äldre och fick andra behov. Vill de bo heltid, halvtid, helger? Och de har valt att inte hatta. Så kan vi inte låta dem ha rätt till sina egna val utan att du låter lite nedlåtande över det?
Du visste väl om att pappan hade ungar innan du blev ihop med honom?
Och då, oavsett vad du vill, så finns de andras viljor och behov att ta hänsyn till, det finns också en till förälder iblandad.
Det är inte ER vecka med barnen, det är Barnens vecka med sin pappa.
Jag vet inte om ordet hatta används olika på olika dialekter, men jag ser det inte som nåt negativt, utan som beskrivning när man är än på det ena stället och än på det andra.
Om jag har låtit nedlåtande så har det inte varit min mening. Jag lägger mig inte i hur andra löser sin vardag för det är upp till var och en, jag beskriver bara hur det funkar hos oss med planer och framförhållning. Vad som funkar för oss funkar för en del (tror det kanske hade funkat bättre för TS tex), och vad som funkar för er funkar bättre för andra (som för TS bonusbarn). Fler värderingar än så lägger jag inte in.
Stakars barn.
Låt barnen bestämma. Skit i dina egna känslor. Bara o gå om du inte klarar detta.
Här har barnen 2 hem. De bestämmer själva var de vill vara. Trygga barn.
Jag tror vi är ganska eniga om att det bästa sättet att få vardagen att fungera med sina tonåringar är att man kommunicerar och respekterar, åt båda håll. Och jag tror att ert sätt att leva med hattandet funkar just för att ni, som du själv skriver, kommunicerar mycket med varandra i vardagen. Det hade nog funkat för oss också om ungarna valt det. De hade ju haft framförhållning och meddelat oss på det sätt de vet funkar för vår planering av vardagen.
Men det är nog tyvärr inte alla föräldrar/tonåringar som gör. Och då kan det bli ett problem när man inte vet var den ena eller andra ungen befinner sig. När den vardag man lever i inte är anpassad för flexibilitet av olika anledning.
I TS fall så tycker jag nog ändå att det är ganska respektlöst av mamman att boka in saker med ungarna utan att kolla av med pappan att det funkar först. Det hade jag inte gjort. Så egentligen ser det väl inte ut som om tonåringarna i sig är problemet, utan kommunikationen mellan mamman och pappan, och bonusmamman hamnar i kläm.
Jag ser hur mina tonåringar tänker, och de är jätteduktiga på att kommunicera och stämma av med resten av oss. Oavsett om det är med polarna eller med pappa. Inga problem där alls. Även deras pappa kan konsten att kolla med mig först innan han bestämmer saker med dem på min vecka.
Men herregud!
Får din sambo inte heller gå utanför hemmet utan att redovisa för dig in i minsta detalj vad han ska göra och när?