Umgås med mamma på pappavecka?

Men för mig känns det ju mer som att jag driver ett hotell. Varför inte vara hos mamma hela tiden då istället??

Men handlar det inte om att de kan vara mer tydliga med sina planer? Så vet ni att ni inte behöver räkna in dom när dom ändå ska göra annat.

Med hotell menar jag att i grund och botten är vi en familj, varför är det fel att se de som familj?, och då känner jag att jag ska kunna få räkna in dom i det spontana, för det är så mycket trevligare att göra som familj och inte bara "vi vaknar upp ihop och syns till kvällen när mamma behovet är stillat för stunden". Då anser jag att de borde flytta dit eller lära sig hantera det begäret. Ja självklart har man bestående begär efter mamma, men kunna hantera att de kommer träffas snart igen. Låta saknaden vara sund. Förstår egentligen inte varför barnen nödvändigtvis måste vara med på kalaset, varför inte fira mamma på kvällen efter våra aktiviteter? När jag sa det till min man så tyckte han väl egentligen att han kunde ha gjort så.

I min mening är det för mycket curling nu för tiden, mellan skilsmässobarn, förr var det klart och tydligt var man var nånstans. Föräldrarna höll inte på att inkräkta på varandras umgänge. Men iallafall om min son blir att han aldrig vill med på nåt när han blir som de så skulle jag ändå inte acceptera att han var hos pappa under min tid. Om vi nu vore i den sitsen.

Mamman kollar aldrig med oss, bestämmer via barnen och om då jag nekar dom.. Ja ni fattar själva.

Mina ungar får gärna åka till sin pappa istället för att vara hos mig. Så länge de kommunicerar kring det. Och har lite framförhållning. Däremot så skulle de inte göra det utan att först kolla av med mig/oss om vi har något annat inplanerat. 

Fast om min tonåring har fem prov på helgen så kanske han/hon inte ska åka till pappa och gå på kalas istället för att stanna hemma och plugga. Kan jag tycka. 

Men, jag ska faktiskt inte uttala mig i det här eftersom vi inte har de här "problemen". Varken barn eller vuxna. Vi äter ju tex middag tillsammans allihop så gott som varje kväll och då pratar vi ju förstås om vad som händer i morgon eller resten av veckan. Och då kommer ju allas planer eller eventuella planer fram så vi kan snacka ihop oss vilka som är hemma eller inte.  Och de få gånger som framförhållningen inte funkar så brukar det lösa sig.

Att mina barn inte har "hattat" mellan hemmen beror ju helt enkelt på att de har mått bäst av att bo på ett ställe varannan vecka. Jag kan inte förstå hur det kan ses som något negativt när barnen själva får välja hur de vill ha det? Vi har hela tiden uppmuntrat dem att berätta hur de själva vill bo och hur de vill ha sin vardag, från de att det blev äldre och fick andra behov. Vill de bo heltid, halvtid, helger? Och de har valt att inte hatta. Så kan vi inte låta dem ha rätt till sina egna val utan att du låter lite nedlåtande över det?

Det som stör mig är att jag VILL vara en familj med hans barn OCKSÅ. Att vi ska kunna göra något ihop utan att de får infall att vara med mamman. När de ska hänga med kompisar så kollar de ju alltid med oss först, varför inte detsamma här? De ser om annat är planerat, om vi kan hämta (bor på landet) osv. En liten del i mig tycker det är respektlöst gentemot oss, ungefär som att här kan man äta lite och sova när man känner för det, jag hade aldrig tagit "hotell grejen" om de sprungit hos vänner hela tiden heller utan att kolla av . Ibland planerar vi saker som kräver full familjs närvarande osv. Så funkar vi. Sen gör vi väldigt sällan småbarnsgrejer när vi är alla tre barn, det gör vi när det är mammavecka. Som den här spontana grejen jag pratade om var en julmarknad som jag tyckte skulle vara mysigt och familjärt att gå allihopa. Vi kom hem vid fem, så tid till mammas födelsedag fanns kvar. Varför vara en familj på andras premisser?? Varför måste jag godta det på VÅR vecka. Att de mestadels tyr sina förfrågningar till mig är för att jag är hemma på deltid och maken jobbar heltid. Då har vi den regeln här hemma att den som är hemma vet planerna bäst, den avgör vad som funkar just då.

Att jag ska vara nån form av auktoriserad kontrollfreak är baserat på vilka grunder? Inte särskilt tillförande i en diskussion om man vill bli tagen på allvar med sina åsikter. Ärligt talat tappar såna uttalanden all form av trovärdighet inför kommande åsikter. Väldigt omoget om inte annat. Tycker jag!

Jag vet inte om ordet hatta används olika på olika dialekter, men jag ser det inte som nåt negativt, utan som beskrivning när man är än på det ena stället och än på det andra.

Om jag har låtit nedlåtande så har det inte varit min mening. Jag lägger mig inte i hur andra löser sin vardag för det är upp till var och en, jag beskriver bara hur det funkar hos oss med planer och framförhållning. Vad som funkar för oss funkar för en del (tror det kanske hade funkat bättre för TS tex), och vad som funkar för er funkar bättre för andra (som för TS bonusbarn). Fler värderingar än så lägger jag inte in.

Spelar visst ingen roll vad jag säger, hur jag gör.. Mitt hem är tydligen inte mitt hem utan dessa barns hem. Inte min minstings heller tydligen. Utan tonåringarna ska bestämma huruvida de ska vara här eller hos mamma, varför inte mamma på heltid? Och jag ska kasta om middagsplaner, minstingen bli otrygg när stora syskon är hemma och inte, helt plötsligt vet inte ens jag, men det puffas för trygga barn ja såklart alltid de barn som inte är styvmammans! I vareviga tråd.. Vad är det jag gör egentligen som är så hemskt???! KONKRET