Märkligt "fertilitetsproblem"

Oj, det är ett lite knivigt problem detta, TS. 

Rent krasst räcker det absolut med att man har sex någon enstaka gång strax före ägglossning. Det är inte alltid bättre att ha massor med sex, för simmarna blir liksom allt färre när de pumpas ut med korta intervaller ;) Då är det bättre att tajma när man är fertil och göra det ordentligt. Spermierna blir något bättre om han inte "lagrar dem" för länge heller. 

Jag hade nog rekommenderat att ansöka om att få göra utredning. Hade ni inte haft sex kring ägglossning under ett års tid är det ju ingen idé, men har ni det, även om det inte är mycket sex, så tror jag inte att de rynkar pannan det minsta. Det är långt från alla som klarar att ha mycket sex, jag känner folk som har t.ex. vestibulit (det gör riktigt ont att ha sex för kvinnan) och de kan ju inte heller ha massor med sex. 

Däremot känns det ju problematiskt att din partner verkar så avigt inställd, om jag förstått det hela rätt? Det känns oroande att ni är så långt ifrån varandra i det här. Utredning och framförallt IVF är tuffa grejer, och det blir inte lättare. Utan en bra kommunikation är risken stor att ni inte klarar det som par om ni redan har slitningar. 

Det känns som att det mest akuta är att förstå varandra. Han behöver förstå din barnlängtan och pressen du känner när han inte är villig att göra det som krävs för att ni ska bli föräldrar. Du behöver få insikt i varför han verkar så motvillig. Det kan ju vara så att han inte vill ha barn än, och då är det förstås ett problem då man inte kan och bör övertala någon att bli förälder mot sin vilja, samtidigt som han måste förstå att det finns en stor risk att du lämnar honom om han inte kan möta dig halvvägs. Ni behöver helt enkelt någon form av kompromiss, och ni behöver kommunicera rakt till varandra istället för att var och en hålla sina tankar inom sig. 

Sen måste jag erkänna att jag inte förstår varför han är emot IVF då han har den enkla delen, det är du som måste genomgå diverse ingrepp - inte han. Eller kanske är det så att han faktiskt är väldigt rädd att få reda på att det är något problem hos honom? Vad vet jag... 

Hur som helst önskar jag dig stort lycka till. 

Svårigheter att få barn är något som ligger mig nära hjärtat då det tog tre år för oss att ens plussa. Inga problem, hoppas det finns något jag kan säga som hjälper :) 

Jag och maken var överens om att börja skaffa barn, men när det dröjde började vi glida ifrån varandra. Jag var väldigt orolig medan han inte ens ville prata om risken att vi inte kunde på egen hand eller utredning. Han låtsades väldigt självsäker och bara tryckte det ifrån sig. När vi väl satt ner och pratade och jag gråtandes förklarade hur jag kände och min enorma oro kröp det fram att han egentligen var livrädd. Han var övertygad om att problemet låg hos honom och han ville inte veta det. Han ville fortsätta låtsas som att vi skulle kunna lika enkelt "som alla andra". Jag har ingen aning om hur det är med din kille, men det finns ju en möjlighet att han känner likadant. 

Det är svårt att kommunicera med varandra om saker som gör för ont, det är verkligen en utmaning. Är det möjligt att du kanske kan lägga fram din ståndpunkt utan att döma honom eller förvänta dig en viss respons tillbaka? Bara lägga fram hur ledsen du är över detta och hur det äter dig, utan att kräva honom på omedelbart svar? Du kanske kan säga att du vill förstå honom för att sätta igång tankarna hos honom, men inte kräva att han har ett färdigt svar på en gång? Det är ju trots allt en extremt svår och personlig fråga. 

Men det är väl en jättebra idé att prova lite tidigare :) Spermierna kan ju leva några dygn i kvinnan, så det ökar säkert chansen något. 

Jovisst är det ett stort ingrepp, på kvinnan i alla fall. Det är främst kvinnan som undersöks och behandlas, men det är klart att männen får en viss del också. Men innan det är dags för IVF kan många få annan behandling. IVF är ofta den extremaste behandlingen när inget annat hjälper, så det kan ligga långt bort. Men utredning kan vara bra att göra för att få koll på att allt står rätt till :)

Jag menade absolut inte att de ska "spara sats" så länge som möjligt, det skriver jag att det inte är bra för spermierna. Men det räcker oftast om man inte har någon typ av svårighet. Bättre att ha sex 1-2 ggr vid ägglossningen än att tvinga fram fler gånger då många män känner för stor press om de är tvungna att prestera fler gånger än de orkar med. Risken är att det blir noll samlag istället. Jag och maken har också fertilitetsproblem, makens spermier är få och kassa, så jag känner till vad som är optimalt mycket väl. 

Jag menar så här: bättre sex någon enstaka gång innan ägglossning än att tvinga sig till fler gånger och riskera att mannen tillslut inte vill/kan. Optimalt är ca var tredje dag, men en sats räcker långt så länge den inte är för gammal eller han nyss "tömt sig".

Det är nog ett ganska vanligt "problem" egentligen att folk inte har så mycket sex, framförallt när man försökt några månader. I början är det lätt/lättare att "pippa som kaniner", men när man försökt ett tag utan resultat tappar många lusten eller känner prestationsångest. 

Eller hur. Tror egentligen inte att det är så många som har hög sexlust som man tror. Det kan vara rätt knixigt att månad efter månad få till det gång på gång vid råätt tidpunkt. Skönt att ni fick utredning utan att de krånglade :)

O ja, det är tärande på alla sätt och vis. Trots att det varit tufft har det här gjort oss extremt starka som par, så det är inte alltid något negativt. Men det är viktigt att ta tag i det, framförallt om det ser ut att bli en lång process. 

Det låter jättebra att du ska prata med honom. Jag hoppas att han tar det bra. Glöm inte bort att du faktiskt är i din fulla rätt att ställa kravet att ni behöver prata om detta, även om man kan behöva portionera upp pratet i många delar och försöka att inte skuldbelägga någon. Det är inte bara hans känslor som spelar roll, dina är precis lika viktiga. 

Stort lycka till, uppdatera gärna hur det går :)Tack för att du påtalade detta, så slapp jag ;) Bra skrivet! 

Ok... Har du belägg för detta mer än vad din väninna sagt? 

Har som sagt gjort utredning och varit inne i fertilitetsvården ganska länge. Det är klart att man ökar chansen genom att ha sex oftare än en gång i månaden, det skriver jag också, men det finns liksom grader i helvetet så att säga. Kanske hade det gått lite fortare om man haft mer sex för att det då är lättare att pricka ÄL, men det räcker med någon gång före ÄL. Absolut, ÄL-tester är inte så pålitliga alls, så det är helt klart en utmaning att hitta exakt rätt datum på egen hand. Men har det dröjt mer än ett år innan man blivit gravid brukar det ändå vara något bakomliggande problem som försvårar det. Skulle allt funka 100% är sannolikheten stor att det funkat trots sex en gång i månaden kring ÄL. Sen kan allt vara normalt utan att det funkar inom året, men det är stor sannolikhet att något är fel. 

Varje dag är inte rekommendationen, utan två till tre gånger i veckan. Har man inte problem med spermieproduktionen är det säkert helt ok att ha sex varje dag, men om man som min man inte har så många och så bra simmare försämrar det chansen. 

Jag har genom mina år fått hundratals, kanske tusentals tips på hur man höjer fertiliteten varav de flesta baseras på "För mig funkade det att..." eller "min väninna blev gravid då....", och det har inte funkat för mig. När jag pratade med fertilitetsläkarna på Sahlgrenska slog de hål på så gott som alla dessa "tips", så jag förhåller mig extremt skeptisk till detta. Många har sina egna teorier om vad som gjorde susen den gången de faktiskt blev gravida, men allra oftast beror det på att det helt enkelt råkade bli en bra befruktning just den gången oavsett vilka krusiduller man gjort runtomkring. 

Bra info och bra råd till TS :) Kan bara instämma med dig.

TS: Ju mindre ni har sex, ju viktigare är det att ni har det under trevliga former. Jag hann snappa upp att maken tyckte att det var en jobbig prestation ganska tidigt (tack och lov) innan han fick några större problem med det. Jag talade sällan om när jag hade ägglossning utan försökte bygga upp en mysig stämning när jag visste att det började bli dags och försökte göra det till något vi båda uppskattade. Vi båda jobbade mycket med att kommunicera vad vi tyckte om, så de dagar han var mer sugen blev det mer på mina villkor, när jag ville var det mer på hans villkor. Kanske vore det något? Jag tänker fortfarande inte att ni ska hålla på som kaniner, utan mest få till det någon extragång eller åtminstone inte känna press den gång ni har sex. 

Menar ni på allvar att man blir en sämre förälder för att man inte vill ha sex ofta? Att man är mindre redo och besluten att få barn för att man inte har sex mer än någon gång då och då? Då ligger jag risigt till, har inte velat ha sex med maken alls sedan jag blev gravid. Och då det är ett IVF-barn är det visst ett helt kärlekslöst barn... Aj fan. 

Bra skrivet! Instämmer helt med dig. För oss har sexlivet tack och lov varit bra genom hela processen, men jag har mer än full förståelse för de som inte orkar efter ett tag. De flesta jag pratat med som också är ofrivilligt barnlösa får förr eller senare problem med sexlivet, även de vars förhållande stärkts enormt genom kämpandet.