Märkligt "fertilitetsproblem"

Men herregud, du är 28 år, och ni har bara sex en gång varje månad (som räknas). Klart det kan ta tid då, men du har ju många år på dig.

Sedan om ni går till läkare, så behöver ni ju inte berätta att ni ligger så sällan.

Oj, det är ett lite knivigt problem detta, TS. 

Rent krasst räcker det absolut med att man har sex någon enstaka gång strax före ägglossning. Det är inte alltid bättre att ha massor med sex, för simmarna blir liksom allt färre när de pumpas ut med korta intervaller ;) Då är det bättre att tajma när man är fertil och göra det ordentligt. Spermierna blir något bättre om han inte "lagrar dem" för länge heller. 

Jag hade nog rekommenderat att ansöka om att få göra utredning. Hade ni inte haft sex kring ägglossning under ett års tid är det ju ingen idé, men har ni det, även om det inte är mycket sex, så tror jag inte att de rynkar pannan det minsta. Det är långt från alla som klarar att ha mycket sex, jag känner folk som har t.ex. vestibulit (det gör riktigt ont att ha sex för kvinnan) och de kan ju inte heller ha massor med sex. 

Däremot känns det ju problematiskt att din partner verkar så avigt inställd, om jag förstått det hela rätt? Det känns oroande att ni är så långt ifrån varandra i det här. Utredning och framförallt IVF är tuffa grejer, och det blir inte lättare. Utan en bra kommunikation är risken stor att ni inte klarar det som par om ni redan har slitningar. 

Det känns som att det mest akuta är att förstå varandra. Han behöver förstå din barnlängtan och pressen du känner när han inte är villig att göra det som krävs för att ni ska bli föräldrar. Du behöver få insikt i varför han verkar så motvillig. Det kan ju vara så att han inte vill ha barn än, och då är det förstås ett problem då man inte kan och bör övertala någon att bli förälder mot sin vilja, samtidigt som han måste förstå att det finns en stor risk att du lämnar honom om han inte kan möta dig halvvägs. Ni behöver helt enkelt någon form av kompromiss, och ni behöver kommunicera rakt till varandra istället för att var och en hålla sina tankar inom sig. 

Sen måste jag erkänna att jag inte förstår varför han är emot IVF då han har den enkla delen, det är du som måste genomgå diverse ingrepp - inte han. Eller kanske är det så att han faktiskt är väldigt rädd att få reda på att det är något problem hos honom? Vad vet jag... 

Hur som helst önskar jag dig stort lycka till. 

har ni sex när du har äl eller när det börjar närma sig?

det jag tänkte på är att om ni har sex precis vid äl eller efter så kanske sperman inte hinner fram, kanske prova och ta det någon dag tidigare i cykeln.

Man är ofrivilligt barnlös efter två år av försök.

Upp till ett år räknas som helt normalt att det tar.

Men efter ett år har man rätt att göra en utredning. Det dom kan komma fram till då är ju om någon av er har svårigheter med att skaffa barn. Men jag tänker, hjälps det, om han ändå inte vill göra ivf? Ni kan ju få göra insemination. Men jag antar att det inte heller är på tapeten? För hans "jobb" är ju samma i båda fallen.

Jobbig situation du är i! Ni kanske skulle behöva ta ett ordentligt snack om hela erat förhållande, inte bara barnaskapandet och se vart ni hamnar.

Vad jag vet räknas det som ofrivillig barnlöshet efter 2 år just för att det är först då man får kvar bara de där som inte kan få barn spontant. Ja,vissa kan ändå förstås trots allt, men majoriteten blir gravida inom 2 år. Efter ett år får man göra utredning i vissa landsting ( inte vårt) så gör ni det. Behöver inte alls betyda att ni verkligen har svårt och är infertila, men då får ni svar. Och blir svaret att IVF krävs så vet ni det-och måste ta ställning. IVF är en väldigt bra chans till barn!  Mannens enda insats är i sammanhanget liten -men ack så viktig i.o.f.s!  - så för hans del finns det inte mycket att gruva sig för vad gäller IVF. Men börja med utredningen och se vart det leder. Som i allt vad gäller relationer och problem måste man prata ihop sig så man går mot samma mål. Hoppas ni hittar det!