Märkligt "fertilitetsproblem"

Som ytterligare en av familjelivs ofrivilligt barnlösa måste jag bara kommentera sista stycket i ditt inlägg.

Min upplevelse var att det i början av verkstadstiden, kanske första året eller så, var romantiskt och lite spännande att försöka få barn. Men ju fler ägglossningar man får som sedan följs av den gruvliga besvikelse mensen innebär, desto mindre romantiskt och mer planerat blir det. Det hela blev åtminstone för mig förenat med en viss ångest, både sexet eftersom jag undrade vad det var för fel (för ofta/för sällan/fel ställningar/whatever) och min egen kropp och menscykel.
Min upplevelse är att den press och stress som följer med infertilitet är väldigt svår att förstå för den som själv inte varit där, och jag tycker att jag får stöd för min upplevelse i alla de människor som kommer med välvilliga kommentarer om att slappna av/resa bort osv. Det är lätt att säga, men efter den 36:e ägglossningen är det liksom inte så lätt längre.

Jag tror också det är väldigt vanligt att det till sist blir kalendern snarare än lusten och attraktionen som styr när man har sex. Det är förstås olika för alla men det verkar åtminstone finnas en sån trend bland barnlösa par. Det är förstås väldigt bra om man verkligen kan njuta av varandra trots barnlöshet, men i verkligheten är det nog ofta så att sex går från att vara enbart ett uttryck för intimitet till en aktivitet med ett specifikt syfte, ett syfte som man gång på gång misslyckas med.