Märkligt "fertilitetsproblem"

Det är absolut inte en av de vanligaste orsakerna! Vanligast är fel på äl eller fel på spermierna. Sen kommer äggledarfel.upprepade missfall,prolaktinom,endometrios och annat som orsaker. Heminsemination är extremt låg chans att lyckas med faktiskt. Vid regelrätt insemination är chansen 10-15%. Och då har spermierna tvättats och sorterats och satsen har sprutats ända in i livmodern till skillnad mot hemmavarianten.

Är man inte beredd att ta det "obehaget" att ha sex minst varannan dag (helst varje) runt äl ska man fundera på om man öht ska skaffa barn. Och det är vad jag tror är TS` egentliga problem, hennes man är inte särskilt pigg på barn än och därför blir det för lite sex. Paret borde snacka igenom detta först och främst. 

Närhet, intimitet och sex är själva "limmet" i ett kärleksförhållande. Om detta gått (helt?) förlorat så tycker jag man bör ifrågasätta ett gemensamt föräldraskap. Barnet är en kärleksförklaring.

Skribenten menar bara på ett vanligt sexnormativt sätt, att par som inte har sex längre kommer inte att vara ett par så länge till. Inte att man nödvändigtvis blir sämre föräldrar, bara att man antagligen inte kommer att vara föräldrar tillsammans särskilt länge, så vad är då poängen med att skaffa barn ihop? Eller så fattar jag det i alla fall (utan att för den skull hålla med hen).

Har man sex en gång i månaden (12 samlag per år) så tycker jag att man ska betala sina IVF-försök och behandlingar själv.

Rätt uppfattat.
TS skriver själv att hon funderar på att lämna. Uppenbart att "något" fattas henne i förhållandet. Intimitet, närhet... ja, kanske till och med sex!

Så förskräckligt normbrytande kan det väl inte vara, att som jag tycka sex är en självklar ingrediens för en sund, levande och växande relation! Vad tror ni folk mest av allt har som orsak att skilja sig för?

Klart man kan skaffa barn med en "kompis" också. Självklart. Jag tror dock det krävs ett lite större engagemang och framför allt mer passion för att det gemensamma föräldraskapet ska lyckas.

I TS fall är engagemanget ensidigt. Inte så goda förutsättningar.

Med norm menas det synsätt som är mest vedertaget, allmänt och accepterat av flertalet människor i ett samhälle.
Det som är normbrytande är tvärtom.

Majoriteten på tråden haglar spe när jag skriver att sex är en nödvändig ingrediens i en kärleksrelation. Normen är alltså att sex INTE är av stor betydelse för ett kärleksfullt, långvarigt och passionerat förhållande.

Men du menar alltså att min åsikt är "snäv och vanlig". Som i norm? Varför, undrar jag, reagerar då så många med bestörtning över mina inlägg...

Jag tycker du trasslar in dig i begreppen och lyckas mena absolut ingenting med det du säger.

Man har sex i ett NORMalt förhållande. Utan sex tenderar förhållanden spricka. Sällan blir heller barn gjorda.

Undantag finns säkert, men dessa är inte helt vanliga och NORMala!