Ensam gravid och ledsen.. (långt)

Ja precis när man läser sånt så blir man ledsen :( Vad bra att du har vänner som kommer ställa upp iallafall :)

Har väl också det tror jag men känns som jag har tappat kontakten med en del nu när jag är gravid och sen jag blev sjukskriven från jobbet.. Måste försöka träffa folk lite mer så kanske jag känner mig lite mindre ensam..

Exakt. Han jag hoppas på är inte pappa till barnet. Jag har många gånger önskat att han var det. Hoppas du och barnets far kan ha en bra relation även om ni inte skulle bli ett par igen, för barnets skull. Kram

Hej,

Jag är inte ensam men jag känner mig ensam, han vill inte ha barnet och vi kan inte prata om framtiden, han har inte följt med på något ultraljud eller bm-besök. Han säger att han älskar mig men det var inte så här han ville. Jag är i vecka 25 och jag mår bra, så det är inte synd om mig, men det känns så fel och konstigt att inget fokus läggs på mig eller att det kommer en bebis om tre månader. Han frågar aldrig hur jag mår eller om saker ser bra ut.

Jag har köpt kläder och ordnat vagn och förstår att allt annat kommer jag också få fixa, jag vet inte om han kommer vara med på förlossningen, men jag behöver honom inte där. Jag känner mig ensam, jag kommer förstås lämna honom om han inte kommer älska bebisen. Förstår att jag inte kvalar in i den här gruppen, men känner mig ensam även fast jag inte riktigt är det. Jag håller färgen inför omgivningen, jag har inte hjärta att säga till folk att barnet inte är önskvärt av sin pappa, jag hoppas ju att det ska utvecklas på ett bra sätt och att han ska komma att älska sitt nya barn, precis som han gör med de 2 han redan har.

Tänker på alla er och skickar massor med styrkekramar!

Hej på dig,

Är också ensam i min graviditet och vet hur svårt det är. Har genomgått ett tufft uppbrott ifrån min före detta sambo sedan 7 år.

Detta var året vi planerade att skaffa barn (jag är 29 år) men så gjorde vi slut i mars... Vi fortsatte träffas då vi saknade varandra och i juli blev jag gravid...

Jag velade fram till v. 19 om abort med tanke på min ålder och med tanke på att jag ville få barn detta året och till slut valde jag att gå vidare. Jag är nu i vecka 24.

I vissa stunder kan jag ångra mig när det känns som värst men i de flesta stunderna känns det som rätt beslut.

Mitt ex vill inte ha något med varken mig eller barnet att göra så kvällarna och helgerna känns absolut värst när man ligger ensam i sin säng. Att inte ha någon att dela med sig av gravidtankarna till, att inte riktigt våga glädjas åt själva graviditeten då man vet att barnet ifrån ett håll är totalt oönskat....

Detta året har jag gråtit mer än jag gjort i hela mitt liv...

Det är väldigt tufft, det ska vi inte låtsas som att det inte är, men du får försöka hämta styrka ifrån ditt barn. Du lever nu för henne/honom och vill du inte vara ensam så kommer du absolut inte vara det för alltid. Du råkar helt enkelt bara vara det just nu.

Vi får försöka tänka att det finns massor av ensamstående föräldrar därute och vi klarar det om vi bara försöker!

I slutändan kommer det vara värt det, det bor ett LIV inuti dig.

Ett tips är att du pratar med kurator/terapeut. Jag har själv fått remiss till psykolog och det hjälper faktiskt att ventilera tankarna till någon som är opartisk...

Stort lycka till, du klarar detta, det tvivlar jag inte på! Stor kram på dig!

2011 blev jag gravid efter mycket längtan och ett halvårs försök. Jag och min sambo sedan 6 år hade blivit klara med skolan, fått fast jobb, tagit körkort, köpt hus, ja allt det där man tänker sig. Redan när vi försökte började han bli mer kort och otrevlig mot mig och drog sig undan. Han bemötte mitt besked om att vi var gravida med ett "Jaha". Sen gick det bara utför och han gick inte att prata med eller nånting. Jag var helt säker på att han var utbränd eller deprimerad och försökte bita ihop samtidigt som jag försökte stötta honom. Han fick ett osunt alkoholbruk, kunde ofta bli borta över natten när han bara skulle ut och ta en öl, eller så kom han hem och spydde ner huset. Jag städade upp förstås (fick ingen hjälp hemma). Han jobbade över dagligen och verkade helt instängd i sig själv. Åt skräpmat och snusade för ca 3000/mån (trots att vi hade gemensam ekonomi och jag lagade mat varje dag).

Med tre månader till BF och fem dagar innan jul försökte jag (än en gång) få honom att prata. Plötsligt säger han att det är slut, att han inte kan säga varför, men att han tycker illa om barnet i magen. Några veckor senare får jag veta (på omvägar) att han i princip sedan vi blev gravida har haft ett förhållande med en kollega (det är till henne han flyttar nu). Jag försökte ändå få honom delaktig i graviditeten, men han betedde sig som ett svin, var rentav elak och inte alls intresserad av barnet.

Min räddning i det hela var en mammagrupp på FB (vi träffades på familjeliv), en kurator på bup (som MVC fixade kontakt med) och så småningom även en psykolog på bup. Jag försökte bo kvar (i hans hemtrakter) för att han och dottern skulle få en bra kontakt, men efter ett drygt år tog jag beslutet att flytta de 50 milen hem till där jag har familj och vänner - allt föll på plats.

Tack vare kuratorn, min barnmorska och miraklet som växte i magen så tappade jag aldrig taget och när hon föddes blev jag en ny människa. Jag har aldrig känt mig så stark, som en superhjälte med uppgift att ge henne ett fantastiskt liv och med uppgift att vara den bästa mamman (jag misslyckas förstås oftare än jag lyckas, men jag har liksom ett mål med livet). Det tog tid innan jag kunde lita på en man igen och min nuvarande kille får fortfarande utstå en del P.g.a. mitt sargade förtroende. Men han har stått ut i 1,5 år och till sommaren är det vår tur att bli föräldrar :)

Det är mycket som är tufft med att vara ensam... Mycket :/ Men man får försöka hitta ljusglimtarna ibland också. Jag har inte behövt bråka med nån om vilka läggtider som är lämpligast, varför den andre glömt gummistövlarna på förskolan, hur mycket socker som är okej, hur iPaden ska regleras... Jag är kapten på min egen skuta och min fantastiska dotter har det underbart bra med mig.

Många kramar till alla ensamma mammor. Ni är starkare än ni tror och det kommer att bli ljusare för er också <3

Jag är ensam och gravid!

Jag fattar att det inte är den ultimata situationen men jag är 36år och alla mina kompisar har barn så jag är nästan sist ut och har aldrig träffat någon kille som jag velat skaffa barn med...
Dock har jag aldrig haft svårt att träffa killar så jag tror/känner att det här kommer bli perfekt ändå=)
Det är tråkigt att inte kunna dela med någon på samma sätt som par gör men det skulle ändå vara värre än att inte få barn alls...
Jag bor i innerstan i sthlm och skulle gärna träffa tjejer i samma situation =)

Tack för svaren :)

Jag bor också i Sthlm , fast lite söder om stan :)

Jag hoppar med här i tråden. Även ensam och gravid i Stockholm, 29 år och med första barnet, nu i fjortonde veckan. Bor än så länge ihop med pappan till barnet men han vill gå sin egen väg, inte binda sig osv... känns smärtsamt att måsta ge upp drömmen om en liten familj men samtidigt känner jag mig stark och vet jag kommer klara mig själv och finner mycket glädje i det. Fasar dock för allt det praktiska: framförallt hitta lägenhet i Stockholm.

Skulle vara kul att träffa andra ensamma gravida mammor. Bor i söderort. Är det nån till av er som bor i Stockholm som är intresserade av att ta en fika på stan nån dag?

Bor också i Sthlm , söder om stan , så skulle kunna ta en fika nån dag :)

Hoppas det löser sig med lägenhet o så.. Tycker också det är jobbigt med det praktiska.. Jag har lägenhet men det blir inte lätt ekonomiskt.

Tycker det känns så jobbigt att jag kanske kommer behöva föda barnet ensam också :( Min mamma kommer kanske vara med, men det är om hon inte jobbar eller måste passa min dotter.

Jag tror inte att pappan till barnet kommer vara med. Vi pratar fortfarande med varandra och just nu är vi iallafall inte ovänner direkt men tror inte han kommer vilja det ändå..

Hej!

Jag är 21 år och också ensam och gravid. Pappan till barnet var de dock jag som lämnat för inte så länge sen pga att han är en missbrukare.

Han var de innan vi träffades men slutade för min skull och började gå till läkaren för att får hjälp och medicin. Det var väldigt bra mellan oss och det var då vi börja försöka skaffa barn.

Men nu några veckor tillbaka så har han börjat gå tillbaka, han tar droger/röker väldigt ofta och började ljuga och dölja saker för mig.

jag har sagt upp kontakten helt med hjälp av stöd från barnmorskan och min familj. För jar har mått väldigt dåligt psykiskt att han hållt på med sånt. Jag vill inte leva med en sådan och tycket absolut inte de är en bra miljö för ett barn.

de är som sagt väldigt nyligt och jag älskar honom såklart och önskar mer än allt att han skulle sluta för vår skull. Jag har sagt att han inte kommer få ha kontakt med barnet alls. Är de fel av mig?

jag känner att jag inte vill ha han springandes fram och tillbaka för de tar på mig oxå mkt psykiskt samt att jag känner att jag aldrig kan lita på han igen.

Är i vecka 16 nu och känner mig väldigt ledsen och ensam. Vet inte hur jag ska klara detta men försöker att hålla mig stark, med de är väldigt svårt och så lätt att gå tillbaka. :/

Hej!

Här är en till i en liknande situation, jag har dock valt att göra det här själv genom insemination men det har varit mycket tuffare än jag någonsin kunde ana. Jag är i vecka 32 nu så det är inte långt kvar men för mig har inte det tuffaste varit ultraljud, träffar och kurser utan mer alla tankar och funderingar, kanske ska säga mer den oro man drabbas av ibland. Att inte ha nån att ventilera sig med när nåt känns annorlunda eller inte känns som vanligt.

Jag tror absolut att jag kommer att träffa den rätte nån dag men det har inte lyckats än och jag ville inte vänta med barn längre.

Mina föräldrar har varit och är ett fantastiskt stöd så jag vill inte belasta dom med tråkiga tankar även om jag vet att dom finns där 24/7. Nu är jag dessutom hemma från jobbet eftersom det är alldeles för tungt så nu har jag hela dagarna på mig att grubbla. Jag lider lite av fröken-duktig-syndrom också så jag håller allt inom mig för att inte uppfattas som jobbig eller gnällig vilket ju inte gör det lättare. Har dessutom fått lite tråkiga reaktioner de gånger jag sagt nåt så nu håller jag saker och ting för mig själv.

På nåt sätt tar man sig igenom det men det är en stundtals väldigt tuff resa, jag hoppas att den tar nya spår när liten väl är här.

Skriver från telefonen så jag hoppas att det inte är helt hopplöst att läsa...

Vill bara skicka lite uppmuntrande ord, barn är det finaste som finns, du kommer säkert träffa den rätta som kommer finnas där som ett enormt stöd och fram tills dess kommer du ha sällskap av den lilla som är värt allt. Bara 8 veckor kvar, snart är du där. 

Hoppas allt går bra för dig :) Har tänkt på det att det är ju många som är ensamma också som har gjort insemination, jag skulle nog kunnat göra det själv om jag inte skulle haft barn o inte hade träffat nån än när jag är lite äldre. Har försökt att tänka ibland att det är som att jag har gjort det nu, försöker liksom låta bli att tänka på att det finns en pappa till barnet för jag blir så arg på honom när jag tänker på det.

Jag har fått min dotter nu, hon är jättefin och jag är jätteglad att jag har henne även om det är jobbigt att vara ensam.

Förlossningen var jättejobbig och slutade med akut snitt eftersom läkarna inte hade fått bort hela cerklaget (band runt livmodertappen för att jag inte skulle föda för tidigt), så nu får jag inte lyfta tungt och så pga. kejsarsnittet. Så det hade ju varit mkt lättare om jag inte hade varit själv just nu men jag får mkt hjälp av min mamma.

Men det är iallafall skönt att graviditeten som jag tyckte var jättejobbig är över och att min dotter mår bra :)

Undrar om det är ens möjligt rent juridiskt.. om pappan vill träffa barnet, finns det nog inget som kan hindra honom?? enligt svenska lagar alltså.
För jag skulle vilja begränsa mitt eget umgänge med pappan till barnet, för han får mig att må dåligt.. men tror inte att det är möjlligt

Ensam i tvåsamhet. Jag känner igen mig i dig. Jag är också ensam i en tvåsamhet men det kommer troligtvis sluta i att jag ligger på förlossningen ensam om ett par månader med en nyfödd son i mina armar.

Att skaffa barn var ett gemensamt beslut som jag tog tillsammans med min sambo. Det har varit tufft sen jag blev gravid, jag blev gravid med tvillingar men fick missfall på det ena, men jag har ändå en frisk pojke som växer sig starkare varje dag. Jag har även haft ont och varit orolig under större delen av graviditet (är i v 21 nu) och jag trodde verkligen att min partner skulle stå vid min sida genom allt det här som vi/jag går igenom. Men för två veckor sen visade det sig att han har kärat ner sig i en kollega på jobbet. Jag har bett honom om och om igen att inte lämna mig och vårat barn, men för två veckor sen berättade han att han egentligen aldrig ville ha barn med mig. Han säger att han älskar mig och att han bara gjorde det för min skull, för att det var vad jag ville. Kan även tillägga att vi är förlovade och att vi hade planerat att gifta oss i sommar. Förlovningen är nu bruten och allt är lagt på is nu, eftersom han inte kan bestämma sig eller vet vad han vill. 

Jag är totalt förkrossad. Jag trodde aldrig att jag skulle stå i den situationen att min "livspartner" skulle tänka tanken på att lämna mig för en kvinna. Och att han skulle gå bakom ryggen på mig och ändå vara fräck nog att be mig att stanna kvar vid hans sida medan han reder ut vad han vill. Kvinnan på hans jobb är också i en relation och vare sig min partner eller den andra kvinnan har fattat något beslut ännu hur de vill gå vidare.

Jag trodde att han hade brutit upp med henne när jag kom på honom för två veckor sen, men de har fortsatt relationen och i fredags kom ytterligare detaljer fram kring otrohet. Och jag har varit så jäkla patetisk. Jag har suttit i vår säng sen i fredags och bett honom på mina bara knän att välja mig, att älska mig och att vara med mig. Jag har gråtit i panik över att bli lämnad ensam och sagt om och om igen att jag inte är villig att ge upp drömmen om den familj jag trodde vi skulle få tillsammans. Min partner tycker såklart att det här är fruktansvärt jobbigt och han skäms oerhört över alla lögner och svek han har utsatt mig för. Men han kan inte fatta ett beslut just nu säger han, eftersom det är för mycket som han behöver reda ut innan han vet vad han vill. 

Jag förstår ju att jag borde lämna honom men Hur finner man styrkan i att ta steget och vara ensam? Jag vill absolut inte att han ska ha makten att bestämma utgången på mitt liv och jag vill inte vänta på att honom att reda ut vad det är han vill. Det enda jag vill är att han ska säga att han älskar mig och bara mig, att vi ska göra det här tillsammans.

Jag har äntligen funnit kraften i att åka ifrån honom och sitter just nu på ett färdmedel bort ifrån vårt gemensamma hem och våra två katter. Det sista han sa innan jag gick var att han inte ville att jag skulle ge upp honom riktigt ännu och jag svarade att jag inte kan lova honom det, för det är ju trots allt han som har valt det här. Han har valt henne framför mig, hela tiden. Han har offrat hela vår relation och framtid, för en fling på jobbet. Det känns så otroligt förnedrande att vår framtid som mamma och pappa till vår ofödda son inte betyder mer honom än hans fling på jobbet.

Om det finns en gud, så hoppas jag att det är nu hen ger mig styrka att fatta egna beslut och reda ut allt det här själv. För mig och mitt barns skull. Men jag är livrädd. Har ingen hur jag ska klara av det eller hur ni andra finner det inom er. Tycker att ni är otroligt starka och modiga. Önskar att jag kunde vara mer som er.

Just nu är det ingen mer än jag, min partner och min partners familj som vet hur läget är. Jag är på väg till mina föräldrar nu som inte har en aning om vad som har hänt. De tror att min partner är hemma sjuk över jul. Jag inte vågar berätta sanningen om otroheten för dem. Dels skäms jag över att vara gravid och att bli lämnad, dels är jag rädd för vad dem ska säga och dels är jag rädd för att bli påverkad i mitt beslut. Samtidigt hade det varit så himla skönt att ha någon att prata med. Eller skriva med. Därav detta alldeles för långa inlägg med alldeles för mycket känslor och tankar som jag är oerhört ensam med just nu.

Jag kan inte säga hur du ska göra, men bara av det jag läser så bör du lämna honom. Han värderade varken dig eller ert barn framför något som är en flyktig romans med en kvinna som dessutom är i ett annat förhållande.
Han är en apa, som håller stadig tag om en gren (dig) innan han vet att nästa håller... Fy fan.
Även m han kommer tillbaka, om han nu "väljer dig", du kommer aldrig kunna lita på honom igen. Du kommer ha ångest när han inte är hemma, du kommer leta bevis för att han svikit dig igen, ditt barn kommer växa upp i en miljö där man inte har tillit och stöd av varandra.
Fokusera på ditt barn, du har stöd utifrån och du kommer klarar detta precis som tusentals mammor gjort genomtiderna. Men utsätt dig inte för mer svek av denna apa till man. Börja 2025 utan honom.