Biomammor på vem ligger ansvaret!

Jag menar väl egentligen att det borde finnasett intresse att i alla fall lära känna den nya.

Hej!
Jag kan mycket väl förstå ditt synsätt men då det inte finns ett samarbete. vad man nu kallar samarbete.
Pappan sätter aldrig ner foten mot mamman när hon mest kommer med klagomål i hur han är som pappa och han gör inga stora fel. Kan kanske vara lite strängare med att sätta ner foten när hon inte gör som hon blir tillsagd ibland.

De pratar knappt med varandra. Och vad pappan än gör så gör han fel enligt mamman.

Annananonym tror inte du att jag kan hålla isär vad jag själv tycker och inte i samtal med mamman. Har aldrig läxat upp henne och kommer aldrig att göra. Skulle vilja lära känna varandra så att åtminstone jag och mamman kan oprata som två vuxna om det som berör dottern. Pappans och mammans relation struntar jag i så länge det inte skadarbonus.

Nu pratade jag om att pappan kunde sätta ner foten till sin dotter när hon inte gör som han säger.

Och jag kommer stanna i det här förhållandet så jag är inte en sekundär person som kommer och går.

Jag vill bara veta om det är normalt att vilja lära känna den nya hemska person i alla fall ytligt eller inte. En allmän undran då jag tänker på annat sätt än de flesta. Jag lägger ner mycket tid och kraft på både förhållandet och min bbonus. Kanske lite för mycket tid och engagemang enligt vad en hel del tycker är lämpligt.

Jag tror inte att mamman är svartsjuk på dig. Hon gör ju inte ens nått väsen ifrån sig, så vad grundar du det uttalandet på?

Hon är nog väldigt trygg i sin mammaroll. Hon vet att det är hon, och enbart hon, som är sin dotters mamma. Dessutom kanske hon trivs bra med att ha sin dotter så pass sällan. Det är inte alla föräldrar som orkar med att vara med sina barn 100%. När hon endast har henne 25% så har hon all tid och energi för sitt barn och får därmed ut det allra bästa av umgängena.

För övrigt är flickan nio år och pratar nog med sin mamma. Mamman får förmodligen all info hon behöver, via barnet.

Ett råd i all välmening från en som varit i bonusfamiljssvängen i en herrans massa år: Släpp fokus på vad mamman gör eller inte gör, vad mamman säger eller inte säger. Lägg fokus på din familj och vardag i stället.

En del föräldrar ringer på födelsedagar, andra inte. En del vill lära känna bonusföräldrarna, en del inte. Ja, hon klippte henne kortare än hon vill, men håret växer ut. Ja, hon kanske är svartsjuk/avundsjuk på att du får leva med hennes dotter mer än vad hon får - en fullkomligt naturlig känsla skulle jag vilja säga när man inte valt det själv -  men det är inget du kan påverka. Däremot verkar det som om du är på gränsen till besatt av henne. Alla dina trådar handlar om henne.

Stötta din man i hur ni kan minimera konfliktytorna dem emellan (UTAN att du direkt blandar dig i konflikten genom att tala med mamman - det kommer inte hjälpa, snarare stjälpa.). Hitta en strategi för att mammans missnöje med hur pappan sköter barnet inte ska komma in i er vardag. Ha all kontakt via mail, lägg på luren om hon börjar gorma om saker han inte kan/gör/vill och informera lugnt och sansat om att all kommunikation runt dottern skall handla om rent praktiska saker.

Hälsa vänligt och artig när ni träffas, men alla behöver inte vara bästisar och bundisar för att ett samarbete ska fungera hyfsat komplikationsfritt.

Jag tror säkert du vill väl, men ta det lugnt. 

Jag kan mycket väl förstå att det blir obekvämt för en mamma som kallar en annan kvinna för mamma och det förstår jag utan att jag själv har barn.

Jag är helt ny att helt plötsligt bli "mamma" till en 9 åring är inte lätt och jag förstår er alla som tycker att jag lägger ner för mycket tid och tankeverksamhet på mamman men jag vill förstå hur en biomamma tänker.

Biobonus visst håret växer ut , men dottern vill spara till långt och vad jag har fått reda på av pappan så klipper hon henne superkort varje sommar trots att hon inte vill.

Pappan visar mig hennes sms till honom och jag ser hur det påverkar honom negativt att höra klagomål efter klagomål. Så han drar in mig mer än vad jag kanske ska vara involverad i. Pappan vet också att jag skriver här också och han tycker inte det är konstigt att jag vill förstå och få olika infallsvinklar på saker och ting.

Jag skulle helst vilja få min kille att gå på samarbetssamtal med mamman för dotterns skull så att de kan samarbeta mer. Så att de kan komma vidare med det enda hon tjatar om hela tiden att dottern bör utredas och han anser att hon inte behöver utredas på BUP. Där är den stora konflikten.