Mamma gör fel.

Absolut, vår kultur är annorlunda. Här räknas det nästan som en rättighet med eget rum, möjligen dela med syskon, men det är faktiskt inte det. Jag bor i en 3:a med två barn, jag kommer nog aldrig ha råd med nåtta större, men nu är dom så små så båda sover hos mig och ena rummet är mer lekrummet. Stora tjejen har en säng där men vill sova med mig, sen kan dom dela rum några år och sen får dom nog varsitt rum och jag får sova i vardagsrummet. Men ts och hennes mamma bor i en 1:a pga bostadsbrist. Jag kanske tänker annorlunda pga att min mamma dog när jag var 13 år, jag hade aldrig möjlighet att vara omogen, självisk eller ställa massa krav som tonåring, jag var tvungen att ta massa ansvar och hjälpa till för att vår familj skulle kunna fungera. Plus att jag reser mycket till.min mans hemland och ser hur lite människorna där faktiskt har, vilket gör mig väldigt tacksam över vad jag har. Men bara idéen att förvisa sin mamma till köket dygnet runt är för mig helt främmande, det är ju inte så att det är hennes fel att det är bostadsbrist.

Hade jag haft en bortskämd 15-åring som vägrade dela det enda rummet hade jag sagt: "Varsågod, du får gärna flytta ut i köket när som helst."

Den enda vettiga lösningen är förstås att skärma av det enda rummet i två avskilda delar.

Jag håller med andra i tråden, dela av rummet med draperi, bokhylla eller liknande om det är möjligt.

Hade jag varit förälder i denna situation skulle jag definitivt sova i köket, jag fattar ju att en tonåring vill ha ett eget rum, men det är ju bara jag.

Haha tycker du mamman ska sitta i köket jämt? Dom får dela av rummet så BÅDA får en vrå att vara i.

Jag har tycker att barn alltid ska ha eget rum, sålänge man inte är skitfattig och/eller har en bra ursäkt. Det är väldigt viktigt för ett barn att ha eget rum, speciellt när man är 15år!!  Tyvärr är det ingen rättighet, och det är din mamma som bestämmer. Även om hon tydligt är väldigt egoistisk.

När man läser ditt inlägget kan det du verka "bortskämd" som "kräver" ett eget rum, och många reagerar väldigt mycket på bortskämdhet. Men de förstår nog inte hur det är att vara 15år. Hade din mamma skrivit denna tråden lär ännu fler vara på din sida.

För mig är det iallafall självklart att sätta sina barn först. Är man inte villig att göra det bör man inte ha barn bara. Ingen tvingar en att skaffa barn. Din mamma borde ha tänkt på att fixa bättre ekomoni och en större lägenhet, du kan ju inte ansvara för sånt! Allt kan hända, man kan bli av med jobbet och en massa andra saker kan ske. Men oavsett är det din mamma som bär ansvaret att fixa det, och hon som får ta "smällen".

MEN, även om du har "rätt" så kan du inte bara gorma och kräva. Tänk på att lösa konfliken, kom med förslag, prata med utomstående. Vart är din pappa? Kan du inte prata med en släkting till dig och din mamma? En mormor? 
Som andra säger kan ni dela av rummet och skaffa varsin säng, förutsatt att det finns plats, inte alltid det finns det.

Finns det inget vardagsrum? Kan ni inte komma överens om att en tar vardagsrummet och en sovrummet? Kan du inte fråga om du kan ta vardagsrummet? Tv får ni väl skaffa varsin billig om ni känner att ni behöver ha det.

Jag tycker nog din mamma kunde vara mer förstående och att ha ett samtal där hon lyssnar på dig och även för fram sina argument för varför hon inte vill sova i köket på ett lugnt och vettigt sätt.

Sen kan jag bara berätta om att när jag växte upp sov min mamma på soffa i köket så att jag och mitt syskon skulle få varsitt eget rum. Det skedde när det äldre syskonet kom upp i tonåren, innan dess delade vi syskon rum och mamma sov i vardagsrummet. Sen blev vardagsrummet rum åt en av oss barn och sovrummet rum åt den andra. Så visst finns det mammor som offrar sin egen säng. Däremot hade hon sina kläder i garderoben i sovrummet och några av skrivbordslådorna var för hennes saker, osv. Det här tyckte vi barn funkade jättebra och min mamma har aldrig beklagat sig över denna lösning (som ju var hennes idé från början). Men föräldrar är olika så klart. Tycker dock att din mamma kunde förklara lite mer varför hon inte kan sova i soffan. Däremot så måste ni ju dagtid kunna samsas och vara i stora rummet så klart.

Tänk på att du snart är 18 år och kan flytta hemifrån. Om det känns svårt att få bostad, börja plugga på folkhögskola på annan ort eller universitet på mindre ort. Lätt(are) att fixa boende i samband med det. Bara ett tips! ;) Försök stå ut tills dess. Kanske kan du då och då sova över hos en kompis? Och din mamma kanske sover hos sin pojkvän av och till?

Kram på dig!

Flytta ut i trapphuset så får du ditt eget rum.

Jag trodde först ni hade en tvåa, och då borde din mamma ta vardagsrummet, och låta dig få sovrummet. Men sen såg jag att ni bor i en etta. Jag själv bor i en stor etta med riktigt kök. Jag kan säga att jag hade aldrig velat sitta i köket hela dagen. Hade blivit galen. Kyl och frys som surrar, matos efter man lagat mat, sophinken som står i köket fylls snabbt upp och luktar, och det kan komma bananflugor. 

Har ni dessutom en etta gissar jag på att köket är rätt litet medan själva sov/vardagsrummet är rätt stort. Ni får dela av rummet helt enkelt. 

Sen kan jag tycka att man inte skaffar en etta när man har barn. Det råder en bostadsbrist, men min erfarenhet är att det går att hitta lägenheter utanför städerna. Man kan pendla till jobbet/skolan. 

Men det är väl självklart att en 15-åring har större behov av ett eget rum än vad en vuxen människa har.

Hennes lägenhet...hennes regler. Dock så tycker jag att man borde rimligen kunna fixa lite så att ni har två olika sängar och sedan skärma av en del av rummet.

Det är hon som bestämmer och du är omyndig så du kan inte bestämma över läget heller. Men ge förslaget att ni växlar rum/kök. Att du sover halva veckan i fummet och halva veckan i köket. Bästa lösningen tycker jag. Du låter bortskämd ts som kräver att ha rummet för dig själv. Det är ändå hon som betalar för lägenheten

Men skämtar du eller?! Hon som skriver är ju för fan ett barn.

Självklart ska inte hon betala någon hyra eller räkningar! Och hon ska absolut inte behöva känna ett ansvar för pengasituationen/boende. Den situationen har hennes mamma ansvar för. 

Nikolinas

Jaga tycker inte att du framstår som ett dugg bortskämt som andra har skrivit här. 

Jag tror dom allra flesta förstår att när man är tonåring så vill man inte sova i samma säng som någon av sina föräldrar. 

Fråga din mamma om det är tänkt som en tillfällig lösning att ni bor så trångt och vad hon gör för att förändra och förbättra för er båda. 

Det är din mamma som är vuxen och det är hon som bär ansvaret. Kanske får du försöka acceptera att det är som det är en period. Men jag tycker inte att du ska behöva gå med på att dela säng och rum med din mamma som en permanent lösning. Om din mamma inte kan lösa det på något sätt pga ekonomi eller liknande så bör hon försöka lösa det genom att flytta till en annan stadsdel (antar att ni bor i storstad då du nämner att det är bostadsbrist) där man kan få bo större för mindre pengar. Eller lösa det på annat sätt. 

Har jag sagt att hon ska betala hyra? Nej jag sa att så länge det är mamma som betalar hyra och räkningar får ts nöja sig med boendet dom har. Och har man ett rum på två pers får man dela det så gott det går för ett eget rum är en lyx långt ifrån alla har.

Om det är så att mamman inte har möjlighet att skaffa större lägenhet pga dålig ekonomi så tycker jag nog att dottern antingen får vara nöjd eller ordna det bättre själv, om hon tror att hon kan det.
Det bästa är så klart att hon bor kvar och att de pratar med varandra och kommer överens, kanske genom att dela av rummen?