Vill bara gråta..
Har bara läst ts.
Jag vet hur hemskt det är när ens barn mår så dåligt som din dotter gör just nu och jag vill gärna berätta vår historia.
Vår son fick diagnosen Asperger syndrom för sex år sedan då han var 13 år. Hans skolgång var en katastrof. Han var hårt mobbad från 2:an tills vi bytte skola i 5:an.
Att han var mobbad och naturligtvis mådde väldigt dåligt av det gjorde det svårt att upptäcka att han var annorlunda (AS). Under den här tiden hade han mycket ångest,självskadebeteende och självmordstankar. Vi vet ju inte vad som berodde på vad men det var en tuff tid för oss alla.
När han var elva år gjorde han ett självmordsförsök. Då lyssnade äntligen skolan och gjorde något åt mobbingen men det var liksom för lite för sent så vi bytte skola och krävde skolskjuts den milen. Vi skäms så här i efterhand att vi inte bytte tidigare men vi hoppades att det skulle bli bättre. Det blev det alltså inte.
Sonen fick sin diagnos sommaren efter 6:an. Hans skolgång hade varit kaotisk tidigare med mycket frånvaro pga hans mående. Nu fick vi hjälp av habiliteringen att hitta små knep i vardagen och vår son fick antidepressiv medicin.
Skolan var fortfarande ett problem men högstadiet var ändå bättre än tidigare klasser. Under en period hade vi det precis som du beskriver. Vi kontaktade bup-akuten och de sjukskrev sonen från skolan. Detta innebar att jag kunde vara hemma med honom i två månader tills han mådde bättre.
Under den här tiden hade han hemundervisning. Tre dagar i veckan kom skolans specialpedagog hem till oss i två timmar. Sedan fick han läxor som vi hjälpte honom med. Var det så att han inte orkade med läxorna så struntade vi i dem den dagen.
Vetskapen om att han inte behövde gå till skolan gjorde honom lugnare och han mådde betydligt bättre. Visst kom han efter i skolan men även om han gått dit hade han inte tillgodogjort sig undervisningen i det tillståndet han var då. Just då handlade det om att minska hans ångest, skolan fick komma senare.
Nu är han 19 år och fungerar utmärkt i vardagen. Han gick ut nian utan betyg och har därför gått introduktionsprogrammet på gymnasiet men vad gör det. Som vi brukar säga här hemma: livet är långt, vad gör då ett par år hit eller dit?
Nu går han industri och vet vad han vill jobba med. Han har börjat fundera på vad en hyresrätt kostar i månaden och vill lära sig allt praktiskt i ett hushåll.
Det är väldigt långt från när han sa precis som din dotter "det är ingen mening att sköta skolan för jag kommer inte att leva om fem år i alla fall" Jag vet hur de orden svider i en förälders hjärta men det kan bli bättre, jag lovar.
Idag är vår son trygg, motiverad och har framtidsplaner. Visst märks hans AS men både vi och han har hittat sätt att hantera det och folk i vår omgivning säger att det inte märks alls.
Med rätt hjälp kan även er dotter bli tryggare men hon kanske behöver total lugn och ro en period utan krav på att vistas i skolan. Vi har skolplikt i Sverige men det är inte nödvändigt att befinna sig just i skolbyggnaden för att få undervisning.
Jag har svårt att tänka mig att någon tar flickan ifrån dig för att hon inte går i skolan. Skolplikten gäller åt två håll. Det är skolans uppgift att tillhandahålla en skolmiljö där din dotter är trygg. Kan de inte det får de ta in hjälp utifrån eller lösa det på annat sätt.
Jag önskar er allt gott och hoppas att ni snart får den hjälp flickan och ni behöver för att hon ska må bättre.