Vill bara gråta..

Men vad säger BUP? Ni måste ju få hjälp av någon utomstående det har blivit en ond cirkel.

Hej

Jag hinner tyvärr inte skriva så mycket just nu, har fullt upp med barnen. Vill bara säga att du inte är ensam. Jag har en dotter på 12 år med Aspergers. Skolan får henne att vilja dö. Hon har nu varit hemma från den över en månad.

Jag försöker hinna skriva mer ikväll/natt om handlingsplan, anpassningar och andra tankar kring hur man ska kunna hjälpa barnen.

BUP säger att skolan ska anpassa sig till henne, men hon är rädd i skolan

Med den långa tiden av dåliga erfarenheter från skolor så måste något annat erbjudas. Bor ni i en liten ort? I större städer kan det ibland vara lättare att hitta rätt skola.

Ofta läggs tyvärr kraven på eleven inte på skolan. Kolla upp konventioner, lagar och kommunens utbud. Jag skulle säga att hon ska erbjudas undervisning enskilt eller i hemmet en tid. Specialpedagogik är för henne ett måste - se över hennes rättigheter och gå in i strid. Läs på om det och kräv tills det blir som du tror att din sitter behöver. Hon kanske behöver enskild undervisning en period men inte för evigt. Hennes förutsättningar måste gå först. Tänk på långsiktiga konsekvenser/vinster o lägg fram det för skola/bup/psykologer.

Om du trots påläsning och verktyg inte får det hon lagligen har rätt till kan man alltid nämna till skolan/kommunen att tidningen skulle tycka det var ett väldans intressant reportage. ;)

Nu sover två av tre barn så nu hinner jag äntligen svara dig.

Vet din dotter, eller du vad som är problemet med skolan. Vad det är som är jobbigt, skapar rädsla och ångest? Om ni vet är det lättare att hjälpa. Är det miljön i skolan med många barn, ljud och mycket i största allmänhet? Eller är det några särskilda personer, andra elever eller lärare? Är det strukturen på undervisningen. Är det kravet på att lära och prestera?

Vilka anpassningar har skolan gjort? Har ni gjort någon tydlig plan för hur ni ska kunna hantera hennes problem. Har hon själv varit delaktig i planeringen.

För min dotter som är i en liknande situation och imorgon ska tillbaks till skolan efter lång period hemma i korthet såhär:

*enskild undervisning. Bara hon och hennes assistent.

*korta dagar 3 tim inkl lunch.

*få ämnen (3) med extremt tydliga instruktioner.

Skulle något av det kunna fungera för er? Eller kanske börja ännu mindre med ett ämne bara, som hon får välja själv. Kanske kan hon få den undervisningen i hemmet till att börja med? Eller att du använder kontaktdagarna om du har några kvar och är med i skolan? Eller om hon varken vill till skolan ens med dig med som trygghet och inte heller vill ha hem någon lärare några timmars studier i veckan på neutral plats som tex biblioteket?

Finns något sätt för dig att få stöd? Ingenting är värre än att ha ett barn som inte vill leva mer samtidigt som man själv måste vara den som tvingar det älskade barnet till det som får barnet att känna så.

Hon tycker det är jobbigt med barnen och lärarna, kraven orkar hon inte med (vilket jag förstår)

Har bara läst ts.

Jag vet hur hemskt det är när ens barn mår så dåligt som din dotter gör just nu och jag vill gärna berätta vår historia.

Vår son fick diagnosen Asperger syndrom för sex år sedan då han var 13 år. Hans skolgång var en katastrof. Han var hårt mobbad från 2:an tills vi bytte skola i 5:an.

Att han var mobbad och naturligtvis mådde väldigt dåligt av det gjorde det svårt att upptäcka att han var annorlunda (AS). Under den här tiden hade han mycket ångest,självskadebeteende och självmordstankar. Vi vet ju inte vad som berodde på vad men det var en tuff tid för oss alla.

När han var elva år gjorde han ett självmordsförsök. Då lyssnade äntligen skolan och gjorde något åt mobbingen men det var liksom för lite för sent så vi bytte skola och krävde skolskjuts den milen. Vi skäms så här i efterhand att vi inte bytte tidigare men vi hoppades att det skulle bli bättre. Det blev det alltså inte.

Sonen fick sin diagnos sommaren efter 6:an. Hans skolgång hade varit kaotisk tidigare med mycket frånvaro pga hans mående. Nu fick vi hjälp av habiliteringen att hitta små knep i vardagen och vår son fick antidepressiv medicin.

Skolan var fortfarande ett problem men högstadiet var ändå bättre än tidigare klasser. Under en period hade vi det precis som du beskriver. Vi kontaktade bup-akuten och de sjukskrev sonen från skolan. Detta innebar att jag kunde vara hemma med honom i två månader tills han mådde bättre.

Under den här tiden hade han hemundervisning. Tre dagar i veckan kom skolans specialpedagog hem till oss i två timmar. Sedan fick han läxor som vi hjälpte honom med. Var det så att han inte orkade med läxorna så struntade vi i dem den dagen.

Vetskapen om att han inte behövde gå till skolan gjorde honom lugnare och han mådde betydligt bättre. Visst kom han efter i skolan men även om han gått dit hade han inte tillgodogjort sig undervisningen i det tillståndet han var då. Just då handlade det om att minska hans ångest, skolan fick komma senare.

Nu är han 19 år och fungerar utmärkt i vardagen. Han gick ut nian utan betyg och har därför gått introduktionsprogrammet på gymnasiet men vad gör det. Som vi brukar säga här hemma: livet är långt, vad gör då ett par år hit eller dit?

Nu går han industri och vet vad han vill jobba med. Han har börjat fundera på vad en hyresrätt kostar i månaden och vill lära sig allt praktiskt i ett hushåll.

Det är väldigt långt från när han sa precis som din dotter "det är ingen mening att sköta skolan för jag kommer inte att leva om fem år i alla fall" Jag vet hur de orden svider i en förälders hjärta men det kan bli bättre, jag lovar.

Idag är vår son trygg, motiverad och har framtidsplaner. Visst märks hans AS men både vi och han har hittat sätt att hantera det och folk i vår omgivning säger att det inte märks alls.

Med rätt hjälp kan även er dotter bli tryggare men hon kanske behöver total lugn och ro en period utan krav på att vistas i skolan. Vi har skolplikt i Sverige men det är inte nödvändigt att befinna sig just i skolbyggnaden för att få undervisning.

Jag har svårt att tänka mig att någon tar flickan ifrån dig för att hon inte går i skolan. Skolplikten gäller åt två håll. Det är skolans uppgift att tillhandahålla en skolmiljö där din dotter är trygg. Kan de inte det får de ta in hjälp utifrån eller lösa det på annat sätt.

Jag önskar er allt gott och hoppas att ni snart får den hjälp flickan och ni behöver för att hon ska må bättre.

Om man har en Asperger-diagnos brukar det vara möjligt att få gå I liten klass med barn som har liknande diagnos. Då kan man få rätt stöd och slippa alla intryck och kamrat problem som det lätt blir I en vanlig, stor klass.

Man får komma ihåg att det idag är svårt även för manga helt diagnosfria barn att må bra I skolan som den ser ut och fungerar idag. Därför tror jag på en liten grupp för din dotter. Hoppas att det loser sig. Styrkekramar till er.