Fler som håller på att få mf just nu?

Fick mf i söndags i v 15 som gjorde att jag fick besöka akuten två gånger och bli inlagd på gyn efter varje besök på akuten.  Fick nämligen blodbrist och kanske en infektion så det blev en påse blod och antibiotika. Det skrämmer mig att detta kanske kommer att hända igen men det är visst inte jättevanligt så risken är inte så stor. Vågar inte satsa på att bli gravid för tidigt iaf utan låta min kropp få läka för detta tog väldigt hårt på kroppen. Men karlen är positiv till att börja försöka i januari.  Undviker allt med barn just nu för man blir påmind.

Gyn lovade inget men jag kommer att trycka på för att få tidigt ul nästa gång. Är extremt lättblödande och kan man undvika att behöva få blod för ett missfall igen så kommer jag göra allt för det. För mig blev det nog mer psykiskt jobbigt för att det var så extremt jobbigt fysiskt. Jag hatar att inte ha någon ork och må dåligt och på det hatar jag sjukhus så det hela blev mycket värre psykiskt än om jag fått ett missfall tidigare som man inte behövt hela den här resan. Det blev ju nu så mycket mer än bara sorgen över förlusten.

Skönt att det går åt rätt håll. :) Tror inte din statisk är så dålig om man ska tro gynavdelningen jag låg på då de sa att det är fler graviditeter som slutar i mf än som lyckas men att många mf tas som sen mens. Hörde att egentligen är det först vid 20 v man kan säga att risken för just mf sjunker drastiskt. Själv trodde jag länge att jag skulle få mf så jag slappnade aldrig av i min graviditet (fast sen ville jag inte heller riktigt tro att jag var gravid i heller) inte ens efter vecka 12, så jag var inte så chockad när det väl kom i v 15 sen. Men ändå blev jag sur på de som sa att allt var lugnt när jag kom förbi v 12. 

Beklagar. :( Verkligen hemskt när sånt händer.
Till mig sa de två menstruationer på grund av infektionsrisken men det är bara rekommendationer så kroppen hinner återhämta sig men man själv väljer hur man vill göra. Jag tänker iaf vänta då jag fick göra en skrapning, och är öm och blöder lite ibland. 

Usch din stackare, jag trodde det skulle göra ont men jag gick till v 15 men det gjorde inte alls ont för mig utan jag hade bara en tryckande känsla som jag krystade till. Däremot blödde jag ner stora blöjor, slutade räkna efter 6 st för då var jag bara så trött på allt blod. Jag kan ju inte ens gå promenader eller göra något ansträngande och imorgon är det en vecka sen jag gjorde skrapningen och 11 dagar sen missfallet så mitt blodvärde har väl inte återhämtat sig än. Fick blodbrist så de fick ge mig blod till slut. Så för min del tror jag två månader är lagom att vänta. Men om du känner att du mår bra så kanske det räcker med en mens? 

I v 8 är inte embryot så stort så klumparna du ser är hinnsäcken men förstår dig. Hade många skumma tankar direkt efter missfallet, känner mig fortfarande skyldig då jag några veckor innan missfallet i ett upprört tillstånd hade sagt att jag inte ville ha barnet och det hände att jag tänkte så ibland också. Men det berodde nog mer att jag inte kände mig redo, jag är ju sådan som planerar och denna graviditeten var inte planerad.

Nej det är inte vanligt att blöda så mycket som jag gjorde men jag blöder ofta rikligt både vid mens och skador och har lätt fördröjning av koaguleringen vilket inte var någon bra kombination i det här fallet. Jag mår bättre men får inte anstränga mig för då klagar kroppen. Just nu känns det som om jag drömt om hela graviditeten och missfallet, som om jag inte varit närvarande när det hände. Väldigt skumt, men ibland blir jag ledsen när man inser det inte var så. Jag jobbar på att se framåt nu, tänker ut lite planer på saker jag vill ha klart innan vi försöker igen och sånt som skulle göra mig glad och få mig att må bättre av att få klart.

Jag är arbetslös och går på aktivitetsstöd, anmälde mig som sjuk hela förra veckan men nu sitter jag här och söker lite jobb. Vet inte hur jag skulle gjort om jag hade haft jobb, antingen sjukskrivit mig eller använt jobbet för att komma ut varje dag, hade helt berott på hur envis jag hade varit. Tycker det är skönt nu att kunna lägga fokus på annat, för man gräver så lätt ner sig annars.

Ta en dag i taget är nog mitt bästa råd och oroa dig inte för nästa dag eller nästa vecka för det gör det bara ännu värre. Och låt dig sörja, oavsett det är första, andra eller sjunde barnet så gör det ont att förlora ett barn.  Man har rätt att sörja och tycka synd om sig själv även om andra har det värre, ens sorg är individuell och ingen ska säga att den inte betyder något för det gör den.

Min ingifte morbror gick bort igår kväll, så nu känns min sorg löjlig och jag sörjer mer för min kusins skull. Man blev verkligen påmind om verkligheten av morgonens samtal. Samt det var min första graviditet som var oplanerad så det känns ändå lättare att ta att det slutade i missfall. Nu vet jag iaf att jag kan bli gravid, trodde på grund av sjukdom och mediciner att jag inte kunde eller att det skulle vara svårt för mig att bli gravid men det hela gick så lätt istället. 

Tack.  Ja 2015 blev visst inte mitt år, mycket som har gått snett och mycket sorg. 

Ja varje dag blir lite bättre men förstår dig mycket väl när det gäller blödningarna. Äntligen verkar mina blödningar har avtagit helt så nu hoppas jag på mens om 2 veckor så man vet att det kommer igång igen och inte minst är jag så sugen på sex (vore inte så konstigt om jag nu har äl, min sexlust skjuter i höjden då). Väntar bara på att orken ska komma tillbaka så allt blir helt normalt igen, har fortfarande flera yrselanfall per dag.

Hoppas det blir bra snart för dig. 

Jag fick tabletter i samband med missfallet för att få ut alla rester. De ville skynda på så allt kom ut för jag blödde så mycket och samtidigt så fick jag blodstoppande. Fick riktigt ont så de fick ge mig ketogan i 2 omgångar efter det men smärtan varade ändå inte så länge, samt fick ketoganet intravenöst så då verkar det inte så länge. Fick till slut skrapas men det var bara för säkerhets skull för de visste inte om min feber, höga blodtryck, hög puls osv berodde på blodförlusten eller en infektion på grund av resterna.

Hoppas att det går mycket bättre för dig så du slipper smärta och skrapning. 

Vad tråkigt att du behövde göra det iaf. :( Ja nu är det bara att se framåt. Nu börjar jag äntligen må bättre men känslorna verkar slå tillbaka istället. Känner mig ledsen men som tur väl nu när jag orkar så kan jag fokusera på att göra saker som behövs göra istället.

Det tror jag också, samt nu känner jag mig redo att bli gravid, det gjorde jag inte med den graviditeten. Verkade som om min hjärna behövde ett mf för att fatta att den är redo för och vill ha barn. Fyller ändå 33 om 2 månader och alla som inte har vetat att jag innan inte tänkte ha barn alls frågade ju om det inte var dags snart.

Usch stackare, har en kompis som ska ha en månad innan jag var beräknad så henne har jag för tillfället inte ork att träffa alls, så vet hur det är. Samt hon är en sådan som hade gravidmage tidigt. 

Du är inte ensam om att känna så med tiden, på söndag är det 4 veckor sen mitt mf och det känns som om det är i en helt annan livstid det hände i. 

Beklagar. Tråkigt med ännu ett mf. Tror nog mitt äl är på väg, hade flytningar idag och har haft ökade sexlust i en vecka nu så förhoppningsvis är det på g. Jag känner nämligen inte av så mycket när äl och mens ska komma, tur nog kan man nästan klocka den så regelbunden som den är. 

Ja det är verkligen olika. Förr låg jag i fosterställning vid mens men gick på progesteronkräm sen jag slutade med minipiller (som tog bort mensen helt) och den tog bort PMS och värk, så himla skönt. 

Nu känns det mycket lättare att se gravida och barn men det är olika dag från dag dock. Men det går åt rätt håll. Pratade med min kompis hur jag kände och hon förstod. Hon sa att hade hon fått mf hade hon tom flyttat från sin lägenhet då hon har en granne som ska ha ungefär samtidigt som henne. Hon har själv fått mf så hon vet hur det är. Fattar inte din vän, men vet att det är en del som säger så, har man längtat efter sitt barn så gör det ont när man än förlorar det. Det är så individuellt hur man känner. 

Samt jag har börjat tala om de positiva grejerna med mfet för mig själv, att jag får mer tid till att bli klar med olika projekt, att jag får mer tid med min särbo och han kanske hinner flytta ner och vi hinner vara själva ett tag innan det blir barn, att jag kan gå ner lite mer i vikt osv. Gick en kurs som hette "Att leva ett friskare liv" (eller något sådant) för några år sen som gav det tipset som själv hjälp, att räkna upp positiva saker när något negativt har hänt en och det verkar funka rätt bra. 

Samt nu när julen snart är här så har man fullt upp med en massa så det hjälper också.

Min mens kom den 3 dec (32 dagar efter mfet) men var kortare än vanligt men den kom iaf. Vilket innebär att kroppen har återhämtat sig rätt bra. 

Här är det bra men har inte lyckats bli gravid igen efter mfet i nov förra året. Får väl se om det blir något alls i år. Men nu tror jag att jag skiter i det ett tag och fixar andra saker i mitt liv istället.