Vad ska jag säga till min närstående som vill dö?

Att du älskar henne och vill att hon ska leva. Att du finns där för henne och att hon kan räkna med det (om det är så det är). Kärlek i överflöd.

Försök också hjälpa henne att hitta de situationer och småstunder hon har utan ångest eller där ångesten är något mindre och försök skapa dessa oftare.

Du vill eg. inte ha kommentarer om att söka hjälp, men om vanliga vården inte kan hjälpa så kanske det är idé att söka alternativt eller utomlands. T.ex. i Tyskland så jobbar många läkare både "västerländskt" och alternativt sammanblandat. Kanske kan det finnas hormonstörningar, vitamin- och mineralbrister etc. som förvärrar hennes situation. Svenska läkare kan tyvärr ingenting alls om detta. Jag tror hon behöver en behandling som kan ge henne hopp om att bli bättre. Det behövde jag.

Berätta då också om allt det som är vackert i världen. När det var som värst tyckte det var skönt när mina närstående höll min hand eller höll handen på min panna. Men även saker som favoritmaten etc. kunde få mig att må lite bättre för en kort stund. Jag levde för de stunderna.

Men jag tror framför allt att hon behöver hjälp för att kunna minska sin ångest. Svenska läkare är mycket dåliga på fysiska orsaker till psykiskt lidande!! Det kan inte nog betonas att man behöver söka sig utomlands. Har hon förändrats på något annat sätt kroppsligen sen hon fick sin ångest? Matallergier, brist på sköldkörtelhormon, näringsbrister etc etc kan skapa obalanser i kroppen som kan manifestera sig som svår ångest.

Jag fick jobba med mig själv när jag mådde som sämst och skrev i en "tacksamhetsdagbok", först 3, sen 5 och slutligen 10 saker varje dag som jag var tacksam för. När man letar finns det mycket vackert. För mig handlar det om naturen. Solen, uppgångar, nedgångar, nyckelpigor, en kärvänlig hund, de vackra höstlöven, ljumna vindar etc etc. 

Vad har hon provat för behandling? Hur kraftig är blodbristen? Låter ovanligt med kraftig ångest pga blodbrist, men livet är förunderligt.

Jag tror att man ska försöka ta en liten bit i taget. Prata med henne om denna dagen bara. Hur ni kan göra just denna bättre. 

När jag mådde som allra sämst klarade jag bara små bitar, och hela tiden upprepa mantrat "det kommer att bli bättre, för att det måste det". 
Jag läste boken "vem är det som bestämmer i ditt liv" av Åsa Nilsonne en bok om att hantera sina tankar. Mitt problem var till stor del att jag trodde att allt jag tänkte var sant, kunde liksom inte riktigt skilja på mina egna tankar och verkligheten.  Tänkte att ingen skulle sakna mig om jag dog och sådär, och det blev till sanningar för mig. Boken var till stor hjälp där. 

Sedan tror jag att locka med god mat, som någon föreslog är bra. Allt som har positiva minnen. 

Jag läste också veckotidningar av typen Hemmets Journal, för att påminna mig om det goda i världen. Låter lite cheesy och konstigt, men att läsa om krukväxter och människor som klarat sig "mot alla odds" (du vet den typen som finns i just sådana tidningar) lugnade mig. 

Sedan skrev du att ni inte ville ha tips om terapi. Men tänk ändå att det finns mängder av terapiformer och terapeuter. Allt funkar inte för alla. Fast hittar man rätt terapeut är jag övertygad om att det kan göra all skillnad i världen. Så ge inte upp det!

Lycka till, du är en jättefin kompis. 

Du kan prova att ställa "mirakelfrågan" till henne. - om du får bestämma helt fritt, och för att du ska må bra, hur skulle ditt liv se ut då. Låt henne beskriva helt fritt vad hon skulle önska för att hennes liv skylla vara bra. - vad skulle du behöva för att vi ska kunna genomföra detta? -vad kan jag göra för att hjälpa dig? - när du mådde bra sist och kände att du hade harmoni, hur såg ditt liv ut då? Kan vi nå dit igen? Hur gjorde du den gången, då du mådde bra sist? Låt henne skriva en lista över saker som kan få henne att må bra. Kolla tillsammans om ni kan gemensamt genomföra det.

Ett tips. Jag vet inte om det funkar på din syster, det beror väl lite på hur mycket ork hon har..
Om man mår psykiskt dåligt kan det vara bra med en hobby som inte kräver så mycket. Att så fröer och se hur de olika plantorna växer upp är mycket rogivande och spännande. Akvarie med fiskar är också väldigt rogivande. Lite jobb med att starta upp är det ju men hon har ju en snäll och omtänksam syster : ). klassisk pianomusik är också bra när man inte mår så bra i själen. Chopin, speciellt hans nocturnes.

Hänger hennes mående ihop med att hon är sjuk fysiskt? Vad kan/ klarar/ tycker hon om att göra?

Hej det är jag som är ts syster.Jag vet inte vad jag ska ta mig till.inga mediciner hjälper.inte ens benso.Jag håller på gråter ihjäl. Mina självmordstankar blir starkare för varje dag som går.mitt outhärdliga lidande går inte ens att beskriva med ord. vet into vad jag ska ta mig till..orkar inte med något.ligger i min säng hela dagarna och gråter ihjäl mig.kan inte ens sluta gråta nu när jag skriver detta. frustrationen att inga mediciner har hjälpt gör ökar min ångest och depression ännu mer!!! någon här som har erfarenhet av mao hämmare?

Ni får jättemånga bra tips här. Min terapeut (som jag kände var världens bästa) sa att 30 minuter utomhus varje dag i dagsljus var bra. Så jag gick ut, fast jag inte hade någon lust alls. Tänkte att det var min skyldighet mot mina närstående att iaf försöka allt som ev skulle kunna hjälpa. 

Ett djur är heller inte dumt, kanske kan ni låna av någon ett tag? När man är deprimerad är man oftast egoistisk, det ingår i sjukdomen. Att tvingas tänka på någon annan såsom ett djur kan vara bra. 

Och så kämpa med tron på att det blir bättre, för det blir det, man vet bara inte när. 

Jag gjorde mindfulness-övningar som jag fick som ljudfil av terapeuten (går säkert att leta upp på nätet.) av typen kroppsscanning. Det hjälper mot ångest. 

Sedan tror jag som sagt massor på det "frisk" säger, glättiga lättillgänglig förströelse i form av enkla tv-serier och veckotidningar. Koncentrationen brukar vara usel när man mår dåligt, så det räcker med en stund i taget.

Läste en intressant studie för någon månad sedan om svårt deprimerade som blev hjälpta på kort tid genom att man bröt dygnsrytmen. Kanske något man kan forska i?

Han kan inte svara på varför hon känner denna ständiga ångest och depression hela tiden. Hon har tyvärr inga hobbyn. Hon gläds inte åt någonting. Jag försöker uppmuntra henne, men hennes mående hindrar henne. 

Hej! Lider med er! Nu kanske jag är ute och cyklar, men jag skriver ändå. Kan inte skada att titta från olika håll!

Jag blev änka för 1 år sedan, 36 år gammal. Under min mans sjukdomstid (cancer) googlade jag mycket gällande kost och olika sjukdomar. Har läst massor gällande kost och depression. Bland annat gluten anses kunna bidra till depression och många andra livmedel anses kunna motverka depression. Googla gärna så kan ni läsa mer.

Jag har en storasyster som varit deppad mer eller mindre hela livet. För ca 1 år sedan gick hon över till att äta LCHF. Hon mår så mycket bättre nu! Hon säger att nu kan hon till och med känna av att hon blir deppig när hon PMS:ar, det har hon aldrig känt förrut då hon har varit konstant deppig.

Förstår att det är jobbigt att tänka på att äta rätt när man knappt orkar stiga upp ur sängen men det kanske kan vara en pusselbit tillsammans med motion, sömn, frisk luft, mediciner, samtalshjälp m.m.

Kramar till er båda!

Jag mådde superdåligt under två års tid. En period låg jag inlagd på slutenvården på St Lars. Jag hade gett upp, jag trodde att jag skulle självdö. På något sätt trodde jag inte att jag skulle behöva ta livet av mig, min kropp skulle bara ge upp. 

Jag hade ångest dygnet runt hela tiden. Kändes som att mitt inre gick på högvarv, men mitt yttre orkade inte göra något alls. Ibland fick jag ut och springa bara för att få samma takt på min kropp som på mitt hjärta och min andning. 

Sedan grät jag egentligen aldrig, jag var liksom bortom det, jag var helt bedövad. Kände inga känslor alls. 

Men jag kämpade med KBT tre gånger i veckan och jag läste den där boken jag skrev om högre upp. Jag gjorde mindfulness övningar. Det var i stort sett det mina dagar bestod av. Och sömn. Jag sov och sov och sov. 

Jag hade hela tiden någon slags tanke om att jag skulle prova allt innan jag gav upp. Till en början fick jag Citalopram, det hjälpte inte alls. Sedan fick jag Mirtazapin    som funkade hyfsat, eller jag blev väldigt trött och loj av dem och det var lite skönt. Men å andra sidan gick jag upp väldigt mycket i vikt av dem. 10 kg på 6 veckor. 
Då fick jag äntligen byta till Efexor (Venlafaxin) och de funkar bra, äter dem än idag 10 år senare. Jag har också ätit Oxascand  (benso) vid behov, men det är inte de som huvudsakligen har hjälpt mig.

Så här i efterhand så tror jag att det som hjälpte mig var dels KBT:n att jag lärde mig att stå ut när jag fick hemska ångestattacker , och att jag lärde mig att inte vara rädd för dem. Dels medicinen, den tog udden av det värsta. Men sedan också att jag hela tiden tvingade mig till någon vanlig sak varje dag, som att äta, duscha eller träffa en kompis en stund. Det gjorde att vägen inte var så lång tillbaka när det väl vände. 

När jag var inlagd så var det i samråd med min läkare, jag sa att jag inte orkade ha ansvar för mig själv längre. Väl på avdelningen, vilade jag mest. Jag sov och lyssnade på musik. 

Plötsligt en dag så vände det, det var som att det  plötsligt blev en lucka i det tjocka gråa molntäcke som legat över mig. En liten liten stund som var ångestfri. Jag lärde mig att känna efter och njuta av de där stunderna. De blev fler och fler....

Även idag kan jag få dippar och må hemskt i några dagar/veckor. Men jag faller inte lika djupt och inte lika länge. Och jag vet att jag kommer upp till ytan till slut, bara den vetskapen hjälper mycket. 

MAO hämmare har jag ingen erfarenhet av. Men av det jag läser verkar det som att det kan vara effektivt men också som att det kan ha stora biverkningar och kräver ganska speciell kosthållning. 

Jag låg inne på park i tre månader och var sjukskriven i totalt två år. Nu mår jag bra, när jag dippar är det inte lika jobbiga och djupa dippar om du förstår vad jag menar.
Jag kan inte säga hur jag gjorde för att bli bra. När jag låg inne och närmaste tiden därefter medicinerades jag med voxra (noradrenalin och dopamin), efexor (snri), propavan, stilnoct och sobril. Jag gick på aktivitetsgrupper på öppenvårdsmottagning och hade samtalskontakt. Sakta, sakta blev det bättre. Jag är ledsen att jag inte kan ge dig några råd men det enda du kan göra är att ge det tid. Och sluta genast att titta på självmordsvideor!