Vad ska jag säga till min närstående som vill dö?

Jag tror att man ska försöka ta en liten bit i taget. Prata med henne om denna dagen bara. Hur ni kan göra just denna bättre. 

När jag mådde som allra sämst klarade jag bara små bitar, och hela tiden upprepa mantrat "det kommer att bli bättre, för att det måste det". 
Jag läste boken "vem är det som bestämmer i ditt liv" av Åsa Nilsonne en bok om att hantera sina tankar. Mitt problem var till stor del att jag trodde att allt jag tänkte var sant, kunde liksom inte riktigt skilja på mina egna tankar och verkligheten.  Tänkte att ingen skulle sakna mig om jag dog och sådär, och det blev till sanningar för mig. Boken var till stor hjälp där. 

Sedan tror jag att locka med god mat, som någon föreslog är bra. Allt som har positiva minnen. 

Jag läste också veckotidningar av typen Hemmets Journal, för att påminna mig om det goda i världen. Låter lite cheesy och konstigt, men att läsa om krukväxter och människor som klarat sig "mot alla odds" (du vet den typen som finns i just sådana tidningar) lugnade mig. 

Sedan skrev du att ni inte ville ha tips om terapi. Men tänk ändå att det finns mängder av terapiformer och terapeuter. Allt funkar inte för alla. Fast hittar man rätt terapeut är jag övertygad om att det kan göra all skillnad i världen. Så ge inte upp det!

Lycka till, du är en jättefin kompis. 

Ni får jättemånga bra tips här. Min terapeut (som jag kände var världens bästa) sa att 30 minuter utomhus varje dag i dagsljus var bra. Så jag gick ut, fast jag inte hade någon lust alls. Tänkte att det var min skyldighet mot mina närstående att iaf försöka allt som ev skulle kunna hjälpa. 

Ett djur är heller inte dumt, kanske kan ni låna av någon ett tag? När man är deprimerad är man oftast egoistisk, det ingår i sjukdomen. Att tvingas tänka på någon annan såsom ett djur kan vara bra. 

Och så kämpa med tron på att det blir bättre, för det blir det, man vet bara inte när. 

Jag gjorde mindfulness-övningar som jag fick som ljudfil av terapeuten (går säkert att leta upp på nätet.) av typen kroppsscanning. Det hjälper mot ångest. 

Sedan tror jag som sagt massor på det "frisk" säger, glättiga lättillgänglig förströelse i form av enkla tv-serier och veckotidningar. Koncentrationen brukar vara usel när man mår dåligt, så det räcker med en stund i taget.

Läste en intressant studie för någon månad sedan om svårt deprimerade som blev hjälpta på kort tid genom att man bröt dygnsrytmen. Kanske något man kan forska i?

Jag mådde superdåligt under två års tid. En period låg jag inlagd på slutenvården på St Lars. Jag hade gett upp, jag trodde att jag skulle självdö. På något sätt trodde jag inte att jag skulle behöva ta livet av mig, min kropp skulle bara ge upp. 

Jag hade ångest dygnet runt hela tiden. Kändes som att mitt inre gick på högvarv, men mitt yttre orkade inte göra något alls. Ibland fick jag ut och springa bara för att få samma takt på min kropp som på mitt hjärta och min andning. 

Sedan grät jag egentligen aldrig, jag var liksom bortom det, jag var helt bedövad. Kände inga känslor alls. 

Men jag kämpade med KBT tre gånger i veckan och jag läste den där boken jag skrev om högre upp. Jag gjorde mindfulness övningar. Det var i stort sett det mina dagar bestod av. Och sömn. Jag sov och sov och sov. 

Jag hade hela tiden någon slags tanke om att jag skulle prova allt innan jag gav upp. Till en början fick jag Citalopram, det hjälpte inte alls. Sedan fick jag Mirtazapin    som funkade hyfsat, eller jag blev väldigt trött och loj av dem och det var lite skönt. Men å andra sidan gick jag upp väldigt mycket i vikt av dem. 10 kg på 6 veckor. 
Då fick jag äntligen byta till Efexor (Venlafaxin) och de funkar bra, äter dem än idag 10 år senare. Jag har också ätit Oxascand  (benso) vid behov, men det är inte de som huvudsakligen har hjälpt mig.

Så här i efterhand så tror jag att det som hjälpte mig var dels KBT:n att jag lärde mig att stå ut när jag fick hemska ångestattacker , och att jag lärde mig att inte vara rädd för dem. Dels medicinen, den tog udden av det värsta. Men sedan också att jag hela tiden tvingade mig till någon vanlig sak varje dag, som att äta, duscha eller träffa en kompis en stund. Det gjorde att vägen inte var så lång tillbaka när det väl vände. 

När jag var inlagd så var det i samråd med min läkare, jag sa att jag inte orkade ha ansvar för mig själv längre. Väl på avdelningen, vilade jag mest. Jag sov och lyssnade på musik. 

Plötsligt en dag så vände det, det var som att det  plötsligt blev en lucka i det tjocka gråa molntäcke som legat över mig. En liten liten stund som var ångestfri. Jag lärde mig att känna efter och njuta av de där stunderna. De blev fler och fler....

Även idag kan jag få dippar och må hemskt i några dagar/veckor. Men jag faller inte lika djupt och inte lika länge. Och jag vet att jag kommer upp till ytan till slut, bara den vetskapen hjälper mycket. 

MAO hämmare har jag ingen erfarenhet av. Men av det jag läser verkar det som att det kan vara effektivt men också som att det kan ha stora biverkningar och kräver ganska speciell kosthållning.