Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

vad menar du?

att det är okej att lämna en 11-årig flicka i en lägenhet på 3 rok med okända vuxna män i timmar. lägg till att även dörrar renoveras och hon sover i sovrummet utan dörr. väldigt nära köket.

jag tycker det är fel. i så fall hade jag velat att han ringt och bett mig hämta, lämnat av henne kvällen innan eller på morgonen när han själv var på väg.

man behöver inte överdriva, men varför utsätta sig för risken och ångra sen.
det är helt okända män.

om de tär vad du menar, förstår jag varför du tycker som du gör om allt annat också.

vet du vad, man måste påminna barn ibland och ibland får man också rycka in.

jag påminner mitt barn ibland om att tvätta händerna, göra rent öronen och rent av hjälper ett högerhänt barn att klippa naglarna eftersom hon inte är duktigmed sin vänsterhand men tränar på det.

det verkar provocera dig.

jag gör läxor med henne ofta och hjälper henne plugga inför prov. strålande resultat i skolan tack vare det.

det är det inte. rättegången pågår, lått oss alla hjälpas åt att det aldrig händer ett barn igen.

flickor och unga kvinnor måste få röra sig själva ute, 
det är sällsynt att det händer något,  men man behöver inte vara naiv. 

  man lämnar inte en flicka ensam hemma utan någon anhörig med helt okända män. okända för både pappan och flickan.

läs innan du anfaller. hade du läst hade inte skrivit den större delen av dina kommentarer.

Jo då, hon klarar av att träffa nya människor. Det går strålande.

Hon kommer att träffa pappans nya. Den dagen kommer snart. Kan vara dagar eller veckor bort. Jag hoppas att det fungerar fint för hennes skull. Det är det allra bästa.

Hon har bara bett om lite tid att vänja sig vid tanken. Jag har uppmuntrat henne till det och kommer att fortsätta göra det. Jag är helt säker på att det kommer att landa väldigt snart och vara utan tvång.

Jag är emot tvång. Flera vuxna barn från liknande situationer berättar att tvång förstörde relationen med deras pappor. Det vore synd.

Flera av er drog diskussionerna in i absurdum, till ett läge där jag fått förklara mig om hypotetiska situationer om barn som ska flytta ihop med nån de inte trivs med. Det är ingen lätt fråga. Självklart vill jag att hon ska ha bra kontakt med sin pappa och kommer att jobba för det aktivt. Men många barn idag väljer att bo hos en av föräldrarna av praktiska skäl mm när de blir större.

Och till alla er som tycker att jag curlar, det kan jag leva med. Vi är olika och jag hade inte valt era sätt att ta hand om barn. Det finns många sätt att vara på i familjer. Och barn är olika. Bra på olika saker. Min dotter är dålig på att komma ihåg att göra rent öronen, men hon är bra annat och självständig på andra plan.

Vi kan vara olika och tycka olika, men att kalla mig för det ett par av er gör, får mig att avsluta diskussionen. Den slutade vara konstruktiv för länge sedan.

Tack för er tid och alla nya perspektiv. Det var nyttigt för mig och jag ska reflektera över det ni skrivit.

Nej. Ingen av oss gör det. Vi har båda nya partners.

Jag tror inte alls att det håller i sig hos dottern. Helt säker på att hon väldigt snart accepterar den nya och att det går fint.

Jag tror dock att det gäller all sorts förändring: människor som får vara med och påverka är mer engagerade i förändringen och den blir långvarigt stabil. Det gäller barn också.

Inget annat än tvång som dottern reagerat på.

Essa mfl läs barnens berättelser hos Bris om när föräldrar träffar nya.

Se sidan 49-52 hos Bris; känner igen mycket.

www.bris.se/upload/Articles/BRIS_Lyssnapamig.pdf

Och läs alla trådar här om styvfamiljer. Ni förenklar situationen. Det kan vara problematiskt pä olika sätt även för de vuxna. Det nya livet kan se ut på många sätt. Det finns många lyckade exempel. Det är vad varje förälder hoppas på. Även jag för mitt barn.

Jag tror att hans nya är helt säkert jättebra och att dottern kommer gilla henne. Det löser sig men om de har hela livet framför sig, varför denna panik kring att dottern ska träffa dem direkt efter 2 månaders relation.

Ni får det att framstå att han fått dölja mm länge. Vi pratar om en relation som är ett par månader gammal. Vad gör det om det kommer om en månad eller ett par? Varför denna press? Pappan valde sättet själv och berättade att den hon ska träffa ska han dela sitt liv med. Sen blir han förvånad över att ett barn tycker det känns pressat med att träffas.

De får och kommer lösa det själva. Jag kommer vara positiv när dottern vill prata om det. Resten är upp till pappan. Han får ta fulla ansvaret för relationen till dottern själv.

@Skilsmässobarn

Stor tack för att du tog dig tid. På Bris är det fullt av samma barnberättelser.

Jag tror det löser sig för näsan alla om inte föräldrar är för klumpiga i stegen.

Förstår att du inte har en lösning.

Jag kan ju inte påverka hur pappan gör. Men jag kan finnas som stöd för min dotter ändå. Vad hade du uppskattat att få från den andra föräldern i situationen du var i?

Det finns inget mellan mig och pappan.

Jag visste att jag hade slutat älska honom redan 2006. Men försökte. Vi hade 13 lyckliga år bakom och ett jättefint barn, hund, hus, vänner, semestrar utomlands.

Jag har lagt det bakom mig.

Dottern har fått höra att hon inte gör mig besviken på något vis. Det har jag sagt til henne också när pappan var med.

Det är tröttsamt att behöva bli anklagad att stå bakom att ett barn inte känner sig väl till mods med en situation pappan skapat själv. Men jag har rent samvete.

Han berättar att han träffat en ny, att han kommer dela sitt liv med henne och att de ska träffas och att han bestämt att de följer med på skidresan. Dottern julblar inte direkt och då är det mitt fel tycker många. Hela ansvaret för den processen har han själv. Jag har fått ta emot ett ledset barn. Det är inte honom hon går till när hon är ledsen - det är till mig så nu måste jag städa upp efter hans klantiga sätt men ska inte blanda in mig. Vilket jag nu bestämt mig att göra????. Struntar i vad han gör och säger. Dottern får veta att jag finns här.

Hon upplever honom som känslolös mot henne. Man kan säga saker på många sätt, det behöver inte vara fel på det han säger men kanske sättet eller fel ton utan värme. Han kan vara för brutal och för hård i ordvalet.

Han kan vara känslolös. Det vet jag. Vi förlorade ett barn i femte månaden, jag fick föda fram det och det gick snett. Så det blev kejsarsnitt. Han stack med kopmisar som planerat till Barcelona. Dagen efter operationen.

Efter att jag krockat med en buss och låg hemma i princip orörlig stack han till Sälen med tre tjejkompisar. Också dagen efter, som planerat.

Inte konstigt att mina känslor dog. Och en sån man vill jag inte ha tillbaka, tack!

Eftersom jag känner honom och hör hur han pratar med dottern vet jag hur hon har det med hans känslokyla. Empati är inte hans starka sida. Han sätter alltid sig själv främst.

Couldnt change him så jag skilde mig. Jag kunde välja bort honom och för mig är han utbytbar men för dottern är det enda pappan hon har. Oersättlig, inte utbytbar. Han är som han är. Hon är besviken på honom för hans sätt.

Nu kanske det är lättare att fatta varför jag lyssnar på henne, inte för att jag vill hålla henne i en bubbla utan för att jag vet att den andra föräldern hon har älskar henne men är helt döv.

Jag har försökt kompensera för det men ni har rätt det är inte min uppgift.

Ja, vi ligger ju minst ett par år före barnen i sorgeprocessen. Deras sorg börjar när vi meddelat beslutet vilket ofta föregås av något eller flera års vånda hos oss föräldrar. Jag tror inte folk skiljer sig för lätt.

Jag ställer inte högre krav på barnen än på vuxna som skiljer sig. Hur många vänninor och manliga vänner har jag inte lyssnat på i två-tre år om att de är olyckliga och vill separera men sörjer familjen. Sen är de klara.

Och vips så är man klar med beslutet, kan tycka att det gått ett år och då ska barnen definitvt vara helt klara och bara vara lyckliga för deras skull.

Det är super när det går.

Man brukar säga att sorgen är randig och att den går i vågor.

Min dotter mår jättefint. Ingen depression.

Men detta är pappans tredje relation på 2 år där han möter kvinnan i sitt liv som prompt ska introduceras för barnet efter 2-3 månader.

När pappan är singel är han tillgänglig för flickan men förändras mycket när han träffat en tjej. Svarar inte när dottern ringer. När han är hos sin nuvarande tjej ringer han tillbaka från hundpromenaderna, som att han inte vågar ringa dottern när den nya är med. Han har inte möjlighet att svänga förbi oss med regnställ när det är friluftsdag och plötsligt regn trots att han/de åker förbi mitt hem på väg till jobbet. Jag har en ny men han har inga problem med att vi ses med dottern en gång i månaden och gör nåt ihop. Det funkar för pappan när han är singel men i princip inte annars.

När det nu dykt upp en till igen ser hon hur han blir med henne även om jag slätar över det för hennes skull. Talar aldrig illa om hennes pappa inför henne.

Lägg på att han okänsligt pressar att de ska ses med den nya, resa bort mm så förstår jag reaktionen. Den lägger sig.

Jag har i alla fall gett upp tanken att få honom att försöka se dottern. Det rår jag inte över. Inte hon heller.

Jag kommer bara tryggt finnas till för henne.