Det har gått TRE år sen separationen!
Antingen är det du som förälder som håller henne kvar i ett vakum, eller så behöver hon professionell hjälp för att gå vidare.
Jag hade förstått hennes reaktion om det gått typ 6 månader sen separationen. Men efter tre år så verkar det mer som om hon lever i en förnekelse.
Det har gått tre år, hjälp henne framåt istället. Säger hon att hon sörjer separationen fortfarande, så behöver hon hjälp att bearbeta den och komma framåt.
Jag vet inte hur hon tänker, men var skilsmässan lugn och sansad och inte fullt krig, och du inte presenterat någon partner för henne ännu, så kanske hon hoppas på att ni blir ihop igen.
Pappan kan ju ha gjort fel när han introducerat sina nya partners. Det är möjligt att han trängt ihop dem för att få en helyllefamilj.
Vilket går helt emot min åsikt om hur man ska agera när man låter partner och barn träffas. Jag är emot att använda ord som styv/bonusförälder, eftersom man inte är förälder åt barnet. Man är en fristående person med ett liv som man lever även när barnet är där. Föräldern och barnet har också sitt liv och rutiner som dom kan fortsätta med. Man behöver inte leka familj.
Tre förhållanden på två år, tycker inte jag är speciellt mycket. Även att träffa barnen efter 2-3 månader låter normalt.
Vad skönt att det inte är bara jag som ser inläggen med brist på empati.
Och klart Essets råd här färgas av att hon själv verkar vara styvmor av den elakaste sorten.
Hans barn ska tryckas till, ingen empati ska visas dem och allt är ex-fruns fel.
Larvigt.
Här har jag lyssnat mest på dem som varit vuxna med erfarenheter av samma situation som barn. De säger i princip samma sak allihopa.