Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

1. Flickan mår bra och har hittat sin plats i tillvaron. Vad jag sett från pyskologer som svarar i liknande fall kan barnen reagera med en övergående krisreaktion när någon av föräldrarna träffar en ny. Jag tror det löser sig med tiden och att hon bara behöver lite tid att vänja sig vid det.

2. Jag lägger mig inte alls i hans liv utan i min dotters liv. Han har sitt liv med en ny och jag har mitt liv. Jag förstår också att det ur ett vuxenperspektiv kan vara superseriöst efter ett par månader och har därför inte alls motsatt mig att han ska introducera sin nya. Det har jag varit tydlig med både med dottern och honom. Jag ber honom om är att inte tvinga dottern och nu när hon säger ifrån bara ge henne  lite tid och tålamod; att hon ska få styra när hon ska träffa dem. Det kan inte vara rätt att tvinga så stort barn som säger att det inte vill.

Hon mår mest dåligt över att han är så ihärdig och känner sig pressad och känner sig inte ett dugg förstådd av sin pappa.

Ett barn kan inte välja skilsmässa. Men ett så pass stort barn kan tala för sig själv och får välja om och när det ska träffa nya träffa nya partners.

Så tagga ner ni. Ni verkar väldigt bittra och självupptagna egoister.

@Mia Nej, hon har inte alls fastnat i sorgeprocessen. Övergående kris. Inget konstigt för barn.  Hon vill välja när det ska ske. Jag har uppmuntrat och sagt snälla ord om den nya, men också sagt att dottern ska lyssnas på och att ingen får tvinga henne till något.

Dotter sätter gränser. Vilket är jättesunt. Hon hindrar inte pappan i hans nya liv, men säger: "Ska jag träffa din nya, vill jag vara med och bestämma vilken dag och hur".

Vill hon sen tillbringa tid med den nya och hennes barn är upp till henne. Det väljer hon själv.

Vuxen väljer relation och tvingas inte stanna i en vuxen relation för barnens skull. Barn har samma val i den nya situationen.

Dottern kan inte välja om pappan ska träffa den nya, men hon kan och absolut ska få välja om och när hon vill träffa, umgås eller bo med den nya.

Det MÅSTE man lyssna på. Egoföräldrar som är förblindade och nykära verkar uppenbart inte ha förmåga att sätta sina barn främst.

Att han tvingar på sin relation skadar dottern och framförallt hennes syn på sin pappa. Han har förlorat så mycket. Tråkigt att se ett barn bli besviken på sin förälder.

Ja, det är svårt. Tack till er med mer nyanserade svar.

Det är omöjligt att i kort text återge hela situationen så jag förstår att flera missuppfattat.

Dottern har inte fastnat i sorgeprocess. Jag tror bara att det här är en övergående krisreaktion. Inget konstigt. Det kommer gå över. Hon ber om att få vänja sig vid tanken och vill vara tillfrågad när hon ska träffa någon. Rimligt.

Hon verkar mest må dåligt över han är så på och okänslig. "Vad är det han inte förstår när jag säger att jag behöver vänja mig vid tanken?".

Han fortsätter tjata på henne om det. Jag vill inte att hon ska komma till ett läge där hon inte vill gå till honom av oro över nya påtryckningsamtal. Hon behöver sin pappa. Jag tror tyvärr att vi börjar närma os den punkten.

Hon har känt till de tidigare kvinnorna; det har han berättat om. I de fallen bad jag honom avvakta lite innan han vet att de tar ett nästa steg. I båda fallen gick han med på det motvilligt efter konflikter och sen tog relationerna slut efter ett par månader. Med facit i hand var det klokt, för det är precis därför man ska avvakta lite. Han har två gånger visat att han var för tidigt ute.

Den här gången motsätter jag mig inte alls, även om jag kan tycka att det är tidigt. Jag har verkligen inget emot det. Vill inte vara anklagad att jag styr hans liv; så det gör han som han vill med.

Jag har uppmuntrat henne att träffa den nya och sagt att de kan bli bra; de kanske är jättetrevliga.

Om exet kan jag tycka att det är fruktansvärt egoistiskt!! Om de nu har hela livet fram för sig, vad gör då veckor eller någon månad som det handla om?

Han har all fokus på sin nya relation och sig själv och verkar helt strunta i dottern.

Det är helt klart att det skadar henne och hans relation med henne. Hon springer ju förtvivad till mig.

Som vuxen vill man gå vidare. Tough luck för alla oss separerade - man är inte själv. Om separationen kan man som vuxen bestämma själv. Det är inte ett barns uppgift att hålla ihop ett misslyckat äktenskap. Det är på samma sätt inte ett barns uppgift att fungera som klister för mitt eller hans nya relation heller. Vi ska och kan gå vidare. Det är dock inte under samma förutsättningar som när man är utan barn.

Familjerätten som jag varit i kontakt med är helt på dotterns sida. I värsta fall blir det enda utvägen om hon fortsätter må dåligt över att han pressar henne.

Hon måste få känna stöd och har tackat så många gånger att jag hjälper och stöttar henne. Vill att hon alltid ska känna tryggheten. Jag finns där för henne, oavsett var hon är för tillfället.

Ja precis så tänker både dottern och jag. Hon säger att han är helt okänslig.

Ja precis så tänker både dottern och jag. Hon säger att han är helt okänslig.

Min pappa introducerade sin (blivande) fru för mig genom en skidresa. Jag hade knappt vetat om att han träffade någon (han bodde utomlands vid tillfället men vi pratade i telefon och skrev brev. Vi kan väl säga att det inte blev någon jättehit. Någon månad senare blev hon gravid, på sommaren gifte de sig och på hösten, mindre än ett år efter att jag träffat henne första gången kom mitt halvsyskon. Jag var ett par år äldre än TS dotter.

Under de efterföljande åren, innan de flyttade till hennes hemland, var min och pappas relation inte den bästa kan vi väl säga. Istället för att vara där varannan helg sågs vi ibland men inte alls med samma regelbundenhet som innan han flyttade utomlands. Jag och hans fru gick inte helt ihop. Det dröjde ungefär 18 år innan hon och jag fick en vettig relation, allt pga hur PAPPA hade hanterat det hela. 

Nu är de skilda men hon och jag mailar varandra lite då och då. Min och pappas relation har väl egentligen aldrig återhämtat sig helt och hållet även om jag älskar honom. 

Så, att tvinga ett barn att träffa sin andre förälders nya tidigt, i synnerhet om barnet inte vill, kan slå helt åt helsike fel i relationen både mellan den nya och barnet och barnet och föräldern. Jag vet eftersom jag har levt genom det.

Men det gäller ju även för pappan att förstå! Och att introducera den nya kärleken efter bara ett par månader och inte ha nån som helst förståelse för dotterns känslor är ju galet!

Håller med.

Jag har också brutit med min pappa av liknande orsaker.