Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

Nu vet ju flickan om detta, så det är ju ingen nyhet precis. Någonstans får jag vibbar av att flickan har tagit över kommandot lite (inte hennes fel, absolut inte) och är lite för van att vara den världen kretsar kring.

Att du inte klickade med din pappas nya var trist, men de skulle väl ändå inte gjort abort för att göra dig nöjd hoppas jag

Ja, oresonlig föräldrar, allra oftast pappor. Himla tråkigt. Hoppas det inte slutar så här.

Och när ska pappan fatta att van inte kan tvinga på ett barn något de inte vill???

Han träffar en ny utan att någon skuldbelägger honom för det.

Ingen bestämmer över honom. Varför ska han bestämma över andra?

Är det nån som vill styra och ställa över andras liv och val är det uppenbart bara han.

Det finns väl ingen officiell karenstid, men varför inte låta det ta den tid det tar? Varför tvinga med en helt ny familj på skidresa? Skulle du själv vilja åka på semester och kanske dela rum med vilt främmande personer, utan möjlighet att ta dig ur situationen?

Det är tråkigt att höra om hur det gått för er med er pappa. Jag förstår precis vad du pratar om och det är verkligen fallet precis här.

Det är uppenbart att meningarna är delade i två läger.

1. Vuxna barn med den erfarenheten avråder och visar att de vill bli respekterade och lyssnade på. Här sätter man barnet i centrum på ett sunt sätt. Att få vara med och bestämma om sitt liv, sätta egna gränser, säga ifrån när något känns olustigt är sunda förhållningssätt.

2. Vuxna som är de nya sambos attackerar och tror att det handlar om papporna och mammans svartsjuka på deras nya liv. I centrum står pappan och den nya kvinnan. Barnen ska lära sig att de inte kan bestämma någon del av sina liv och sätter de gränser, ska detta kvävas. De ska vara lydiga och underlätta för föräldrar oavsett hur det känns för dem. Barns känslor kan man strunta i.. @sextiotalisten och @qwerty Skänt att ni inte kommer nära mitt barn.

Jag är klar med analysen.

I vilken förändringsprocess som helst är det så att människor som känner sig delaktiga i sin förändring och kan påverka delar av den tar det bättre. det är vad dottern ber om.

Tack och varm kram till alla er som är vuxna barn från liknande situationer som delat av era erfarenheter. Smärtsamt att höra. Jag hoppas för min dotter skull att pappan inser att han behöver vara mjukare med dottern och att deras relation blir oskadd. 

Nej, jag håller med. Barn ska lära sig hålla käft och göra som de blir tillsagda. Annars får man straffa dem ordentligt.

Barn bestämmer över sig själva. Inte över vuxna.

Vuxna bestämmer över sig själva och över barnen i många beslut, men vissa saker får barn välja själva.

Ett av dem är att välja bort umgänge med vem de vill.

Ungdomar över 12 år har mycket stort inflytande över just boende. Ts dotter gränsar till den åldern. I så fall tillämpar väl svensk lagstiftning misshandel också.

Jag fick en hypoetisk fråga vad som gäller för dottern då.

Jag skulle absolut uppmuntra henne att bo med sin pappa och hoppas att det fungerar med den nya. Funkar det, är alla bara glada.

Funkar det inte får man hitta andra lösningar. Då får större barn som hon välja var de vill bo.

Jag skulle uppmuntra henne men aldrig tvinga. Och inte heller försöka få henne att välja bort sin pappa. Hon behöver honom!

Skillnaden är att jag säger att barnets vilja ska respekteras. Du säger att det ska det inte alls.

Hur menar du nu? I ena stunden ska jag inte ha åsikter eller blanda mig i exets nya miv, men nu ska jag hjälpa exet och jobba för det.

Jag är faktiskt helt neutral. Vill inte att de ska blanda in mig i sin drama för att de inte får ihop det.

Vi har släppt varandra och ska inte hjälpa till med eller störa det nya livet.

Det är dottern jag ska hjälpa. Hon vet hur hon vill ha det och uttrycker samma sak till oss båda.

Hon har bara sagt att hon inte känner sig redo och behöver lite mer tid att vänja sig vid det, inget annat.

Om resan sa hon: "Det var pappas och min resa. Jag har aldrig träffat dem så berättar han utan att ha frågat mig att de ska följa med. Det är människor jag aldrig träffat. Det är inte som helt nya kompisar - han kanske vill att vi ska vara som familj och det tar mig tid."

Det är alltså pappans press som skapar problemet.

Jag känner henne, det går över. Helt säkert. Det är en öppen tjej.

Hon mår mest dåligt över att han inte lyssnar på henne, gör påtryckningar och verkar helt sakna insikt om hur det kan kännas för henne.

Kanske kände pappan att det är enda sättet då du motarbetat honom gällande tidigare relationer och nu verkar fått med dig dottern på tåget?

Du kan ju inte ens sätta din mans barn före dig själv så varför ska han helt plötsligt sätta andra barn före sitt eget. Anar vi en dubbelmoral från fröken Ess

Vad skönt att det inte är bara jag som ser inläggen med brist på empati.

Och klart Essets råd här färgas av att hon själv verkar vara styvmor av den elakaste sorten.

Hans barn ska tryckas till, ingen empati ska visas dem och allt är ex-fruns fel.

Larvigt.

Här har jag lyssnat mest på dem som varit vuxna med erfarenheter av samma situation som barn. De säger i princip samma sak allihopa.