Hur ska jag hantera min tonåring?

Hej,
jag vet inte längre hur jag ska bemöta min tonåring. 
Hon hatar mig säger hon och vill bli lämnad ifred. Så har det varit sedan ca en månad sedan, men det har nog trappats upp lite innan också. Lämna ifred gäller konstant dygnet runt och det går aldrig att prata längre än 5 minuter innan hon börjar be mig att gå, all kommunikation är fylld med irritation från hennes sida. Sedan några månader behöver hon dessutom äta en medicin som har vissa biverkningar, sannolikt är hon extra trött och aggressiv på grund av medicinen. Sättet att minska biverkningarna är att hon sover, äter och lever sunt, har sjukhuspersonalen sagt. Hon gör det motsatta när jag ser på. Till exempel så äter hon inte med oss, ibland kan hon sitta med men vägrar äta maten, oftast vägrar hon komma ur sitt rum. Jag är inte säker på vad hon får i sig, mackor mest antagligen, men ibland äter hon inte frukost innan hon går till skolan och inte förrän långt in på eftermiddagen om hon är ledig och det har funnits dagar när hon efter att ha spelat två fotbollsmatcher häver ur sig att hon ätit en halv burk chokladglass och då är klockan 5 på eftermiddagen. För närvarande är hon förkyld och har ont i halsen men jag får såklart inte koka en kopp te eller erbjuda halstabletter. Jag blev rejält utskälld när jag föreslog att hon skulle stanna hemma från skolan om hon inte mår bra eller ville köra henne med bil för att underlätta. Jag är säker på att hon lider mycket mer av medicinernas biverkningar pga det här beteendet. Hon har också en sjukdom som det är väldigt svårt att ha en diskussion kring, jag är orolig för att vi missar något och hon inte berättar att hon mår dåligt ibland bara för att slippa ha med mig att göra.

Jag kan inte gissa varför hon är arg och hon kan/vill inte peka på något särskilt konkret utom att jag är irriterande och inte lämnar henne ifred. Jag har separerat nästan ett år sedan, hon tar det hårt har det visat sig långt senare och kort och koncist har det funnits exempel på saker hon hört från mitt ex på sistone som gjort henne ledsen och arg på mig men som har mjukt sagt varit en sanning med modifikation. Så det kanske finns något dolt som skulle försvinna om vi kunde prata om det. Mitt ex är duktig på att hitta fel hos folk men jag har aldrig oroat mig för vad mitt ex kan säga till henne om mig eftersom vi alltid varit tajta, direkt efter separationen ville hon inte ens bo med honom och jag tror det hade mer att göra med att hon saknade mig. Men nu vet jag inte längre, han kanske säger saker som orsakar detta eftersom det som sagt finns exempel. I vilket fall är hon alltså mycket fientligt inställd till mig, mår säkert dåligt men vägrar låta mig hjälpa och stötta henne med basala saker som näringsrik mat och omvårdnad. Hos mitt ex är det i och för sig ungefär samma sak nu, men någon gång har mitt ex erbjudit henne att komma till honom när hon velat slippa mig och en gång gjorde hon det också. Vad jag förstod så blev det ändå inte att de kunde ha ett vanligt samtal innan hon kom tillbaka. 

Både hon och jag har träffat en kurator eftersom jag inte visste vad jag ska ta mig till och hon vägrade prata med mig. Kuratorn tyckte inte det fanns något att oroa sig för, min dotter hade mycket att hålla i men hade en adekvat inställning till problemen som kuratorn uttryckte det. Hon tyckte sammanfattningsvis att min dotter inte lär svälta ihjäl, men att hon troligen testar mig för hon vet att jag är orolig så kuratorns råd till mig var att låta henne vara ifred om hon vill det och inte kommentera hennes matvanor mm. 

Jag har försökt ett tag nu utan förändring och blir tokig, finns det verkligen inget annat sätt? Det känns som att hon går längre nu eftersom hennes tidigare beteende inte längre producerar en reaktion hos mig. Jag kan absolut förstå att hon är mer fokuserad på sina kompisar än familj i den här åldern, så jag förväntar mig inte samma relation vi hade ett år sedan men jag ser ju att hon lider i onödan för att irritera mig (hon har också sagt det under någon av våra mer pratsamma stunder att hon ibland inte äter för att trotsa mig trots att hon varit hungrig) och jag har så svårt att leva med att det bästa är att vänta ut det. Min magkänsla säger att hon själv inte heller vill ha det så, såväl vad gäller hatandet som matbiten men vet inte hur vi får stopp på det. Hur ska jag få henne att berätta vad det är som gör henne så arg på mig? Eller åtminstone, hur får jag henne sluta provocera mig med saker som hon lider av? Ärligt talat så är hela biten med mitt ex också väldigt slitsamt men orkar inte spekulera eller ingå i det spelet, vill bara ha en bra relation till min dotter.

Tacksam för all hjälp!