Hur ska jag hantera min tonåring?

Följer :)

Följer också:) Bra initiativ!

Min fundering är: Hur vet man vad som är normalt eller inte? När "ungen" inte säger mer är Nej eller Eeeehhhh surt till allt man frågar. Hur vet man att det är vanligt tonårstrots/hormoner och hur vet man att han mår bra (förutom tonårstjafset alltså) 

Samt hur gör man när han tar ut all ilska och trots hos mig men den veckan som han är hos sin pappa är det bara lite småtjaffs?

Ett tydligt tecken på att en tonåring har utvecklat ett osunt beteende eller mående är när tonåringen drar sig undan vuxenvärlden eller på annat sätt upplevs fly sin omgivning/situation/vardag. Detta kan ta sig uttryck i t.ex. mycket datasurfande/-spelande eller att ungdomen spenderar mer tid med kompisar än sin egen familj. Om det är en tillfällighet, en kort period, behöver det inte vara så alarmerande men om det fortsätter över en tid och föräldrarna känner att de tappar kontakten med sin tonåring är det ett stort varningstecken.

 

Att tonåringen är lite butter och oengagerad när du försöker prata med honom behöver inte vara något att oroa sig över. Det är normalt och går oftast över med åren. :)

 

Men om det utvecklas till mer än bara "butterhet" så kan det vara viktigt att börja fundera över hur situationen ser ut. Trots och ilska är ju vanligt bland många tonåringar men det innebär absolut inte att det ska godkännas till vilken gräns som helst. Ungdomar behöver rutiner och bestämda regler att respektera och förhålla sig - och detta i ännu högre grad om ungdomen dessutom visar tecken på problembeteenden. Barn som är utåtagerande är i extra stort behov av bestämda förhållningssätt till sin omgivning. Och oavsett är det alltid viktigt att man känner att man har koll på sitt barn och kan kommunicera med den på ett sunt sätt.

 

En annan viktig grundregel är att se till att man har egentid med sin tonåring så mycket som möjligt och att man jobbar för att bygga upp en positiv relation istället för en negativ. Försök planera in någonting, en gång i veckan helst, då bara ni gör något tillsammans... Ni två eller familjen i stort. Det kan vara så lite som att kolla på en film ihop eller åka och shoppa. En grundregel är att kontakten med ens barn alltid ska vara övervägande positiv, alltså att man inte får hamna i läget där kommunikationen med ens tonåring till största delen blir genom tjafs. Om det är så behöver man försöka förändra det och ägna tonåringen mer positiv uppmärksamhet. Lättare sagt än gjort, men något att eftersträva iaf! :) Studier visar att positiv uppmärksamhet och egentid med sin tonåring/barn är det absolut bästa sättet att förändra ett osunt beteende hos sitt barn - oavsett om det handlar om att personen umgås med "fel kompisar", är utåtagerande eller undvikande.

 

Att din son tar ut sin ilska främst hos/mot dig är antagligen för att du "utmanar" honom mer än hans far gör. Du kanske har fler "regler" eller kämpar mer aktivt för att få kontakt med honom, medan hans far kanske bara låter honom vara. En bra grej att komma ihåg här är att barn ofta tar ut sin ilska eller dåliga mående på den som står närmast - så se det egentligen som ett gott tecken! :) Fortsätt vara den engagerade mamman du är, men kom ihåg att akta dig för att hamna i tjafs-träsket där ens relation tillslut bara består av konflikter. Jobba aktivt för att hitta aktiviteter där ni kan ha det roligt tillsammans eller där du på annat sätt kan ge honom positiv uppmärksamhet.

 

Lycka till! Hoppas jag kunde vara till hjälp på något vis! Skriv gärna igen och berätta hur det går och och vilka reflektioner du gör över hans beteende.

Några tips när tonårsdotter alltid är sur o tycker att hon inte får nåt eller får göra nåt alls, trots att vi är många vuxna runt henne som berömmer, finns där o låter henne få saker o göra det hon vill (självklart till en viss gräns) o ändå är hon extremt otacksam o otrevlig

Jag skulle rent spontant säga - våga ställa lite mer krav! Var tydlig med att de förmåner hon får kommer när hon uppför sig väl och är respektfull, som en belöning på det. En ungdom behöver tydliga regler, vad som är ok och vad som inte är, vad som ska belönas och vad som inte ska. Annars blir hen otrygg i vad som gäller och lär sig inte se skillnaden mellan det bra och dåliga.

T.ex. bör hon inte få förmåner om hon inte heller kan lära sig att säga tack för dem.

Självklart blir det motstånd till en början, om hon inte är van att möta en sådan bestämdhet, men med lite tålamod lär resultatet inte vänta länge på sig och hon kommer börja förstå vad som verkligen förväntas av henne. Lycka till!

Inga fler som har några intressanta tonårsproblem? 

Är tråden aktiv igen alltså,kul!?

Jag har en 17 åring som både pappan o jag har ganska

Jobbigt att hantera ???? tidigare har jag o han kommit ganska bra överens o han har till någon del lyssnat. De senaste veckorna har varit heltokiga sur vresig förbannad för minsta lilla.

Man försöker förstöra hans liv om man ställer krav eller säger nej till

Något han bestämt... han har add så vissa saker extra mycket ilska kommer av det (o av arvet från pappan ???? vi är skilda sen några år. Nu senaste är att han ska bo här mest o träffa pappan varannan helg. Kan nog vara bra men kanske lyssna lite på vad man tycker med...

Han är inte hemsk jämt såklart han kan va urgo med men mycket lite man sett senaste veckorna...hjälp eller något tips idéer. Man kanske var tonåring själv men minns inte den ilskan?

Hej,
jag vet inte längre hur jag ska bemöta min tonåring. 
Hon hatar mig säger hon och vill bli lämnad ifred. Så har det varit sedan ca en månad sedan, men det har nog trappats upp lite innan också. Lämna ifred gäller konstant dygnet runt och det går aldrig att prata längre än 5 minuter innan hon börjar be mig att gå, all kommunikation är fylld med irritation från hennes sida. Sedan några månader behöver hon dessutom äta en medicin som har vissa biverkningar, sannolikt är hon extra trött och aggressiv på grund av medicinen. Sättet att minska biverkningarna är att hon sover, äter och lever sunt, har sjukhuspersonalen sagt. Hon gör det motsatta när jag ser på. Till exempel så äter hon inte med oss, ibland kan hon sitta med men vägrar äta maten, oftast vägrar hon komma ur sitt rum. Jag är inte säker på vad hon får i sig, mackor mest antagligen, men ibland äter hon inte frukost innan hon går till skolan och inte förrän långt in på eftermiddagen om hon är ledig och det har funnits dagar när hon efter att ha spelat två fotbollsmatcher häver ur sig att hon ätit en halv burk chokladglass och då är klockan 5 på eftermiddagen. För närvarande är hon förkyld och har ont i halsen men jag får såklart inte koka en kopp te eller erbjuda halstabletter. Jag blev rejält utskälld när jag föreslog att hon skulle stanna hemma från skolan om hon inte mår bra eller ville köra henne med bil för att underlätta. Jag är säker på att hon lider mycket mer av medicinernas biverkningar pga det här beteendet. Hon har också en sjukdom som det är väldigt svårt att ha en diskussion kring, jag är orolig för att vi missar något och hon inte berättar att hon mår dåligt ibland bara för att slippa ha med mig att göra.

Jag kan inte gissa varför hon är arg och hon kan/vill inte peka på något särskilt konkret utom att jag är irriterande och inte lämnar henne ifred. Jag har separerat nästan ett år sedan, hon tar det hårt har det visat sig långt senare och kort och koncist har det funnits exempel på saker hon hört från mitt ex på sistone som gjort henne ledsen och arg på mig men som har mjukt sagt varit en sanning med modifikation. Så det kanske finns något dolt som skulle försvinna om vi kunde prata om det. Mitt ex är duktig på att hitta fel hos folk men jag har aldrig oroat mig för vad mitt ex kan säga till henne om mig eftersom vi alltid varit tajta, direkt efter separationen ville hon inte ens bo med honom och jag tror det hade mer att göra med att hon saknade mig. Men nu vet jag inte längre, han kanske säger saker som orsakar detta eftersom det som sagt finns exempel. I vilket fall är hon alltså mycket fientligt inställd till mig, mår säkert dåligt men vägrar låta mig hjälpa och stötta henne med basala saker som näringsrik mat och omvårdnad. Hos mitt ex är det i och för sig ungefär samma sak nu, men någon gång har mitt ex erbjudit henne att komma till honom när hon velat slippa mig och en gång gjorde hon det också. Vad jag förstod så blev det ändå inte att de kunde ha ett vanligt samtal innan hon kom tillbaka. 

Både hon och jag har träffat en kurator eftersom jag inte visste vad jag ska ta mig till och hon vägrade prata med mig. Kuratorn tyckte inte det fanns något att oroa sig för, min dotter hade mycket att hålla i men hade en adekvat inställning till problemen som kuratorn uttryckte det. Hon tyckte sammanfattningsvis att min dotter inte lär svälta ihjäl, men att hon troligen testar mig för hon vet att jag är orolig så kuratorns råd till mig var att låta henne vara ifred om hon vill det och inte kommentera hennes matvanor mm. 

Jag har försökt ett tag nu utan förändring och blir tokig, finns det verkligen inget annat sätt? Det känns som att hon går längre nu eftersom hennes tidigare beteende inte längre producerar en reaktion hos mig. Jag kan absolut förstå att hon är mer fokuserad på sina kompisar än familj i den här åldern, så jag förväntar mig inte samma relation vi hade ett år sedan men jag ser ju att hon lider i onödan för att irritera mig (hon har också sagt det under någon av våra mer pratsamma stunder att hon ibland inte äter för att trotsa mig trots att hon varit hungrig) och jag har så svårt att leva med att det bästa är att vänta ut det. Min magkänsla säger att hon själv inte heller vill ha det så, såväl vad gäller hatandet som matbiten men vet inte hur vi får stopp på det. Hur ska jag få henne att berätta vad det är som gör henne så arg på mig? Eller åtminstone, hur får jag henne sluta provocera mig med saker som hon lider av? Ärligt talat så är hela biten med mitt ex också väldigt slitsamt men orkar inte spekulera eller ingå i det spelet, vill bara ha en bra relation till min dotter.

Tacksam för all hjälp!

Om det är så att din son har ADD och även hans pappa så kan det mycket väl vara så att de "triggar" varandra, då samma typ av personlighet ofta kan krocka om man inte 

 

Det är viktigt att komma ihåg två saker i bemötandet med "sura och vresiga" tonåringar.

1. Välj dina strider.

Bråka inte om onödigheter. Försök att hålla en god och respektfull ton även när din tonåring är sur och vresig. Kom framför allt ihåg att alltid ge 4 gånger så mycket positiv uppmärksamhet som negativ. Det innebär enkelt förklarat att för varje gång som du "skäller" på ditt barn/tonåring så ska de nästa 4 gångerna ni kommunicerar bestå av positiv kontakt och positiva/uppmuntrande/kärleksfulla uttalanden.

2. Var tydlig och sätt gränser.

Det är minst lika viktigt att också våga sätta ner foten när det behövs. På vissa punkter i barnet/tonåringens liv kan man inte kompromissa, där SKA barnet lyda och lyssna. Det är inte heller fel att i sådana fall tala om för tonåringen att det kommer att få konsekvenser om hen inte lyssnar. Men isf måste du också kunna leva upp till det du säger! (Använd aldrig någonsin tomma hot! Din tonåring måste kunna lita på det du säger.) Barn behöver lära sig att kunna ta ansvar och hantera konsekvenser.

Du skriver att din tonåring är förbannad för minsta lilla etc. Det är viktigt att du betonar för din tonåring att du vill att han bemöter dig med respekt och att du är samtidigt är tydlig med att du älskar honom och finns där för honom om det är något han har behov av att prata om. Det kan ju vara så att han inte mår bra och av den anledningen är verbalt utåtagerande!

Våga vara transparent. Förklara att du blir ledsen när han är så vresig och att du vill att han ska försöka kommunicera på ett bra sätt med dig och hans pappa.

Kom också ihåg att det kommer ta tid innan det sker någon förändring. Ge inte upp. Detta kan vara en övergående fas eller också kanske det finns en förklaring till att han är så arg. Ta reda på förklaringen och var konsekvens i ditt bemötande! Bestämd, tydlig och kärleksfull.

Det kommer bli bättre - om du orkar hålla ut!

 

Ja, det första spontana jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att det låter som en tjej som INTE mår bra och som är ledsen och besviken över något. Jag skulle gissa att hon är besviken på dig för att du och hennes pappa har separerat. Säkert också på honom. Kanske över hur separationen har gått till. Kanske för att hon kände sig förbisedd eller sviken under separationen eller efter. Jag vet inte bakgrundshistorien till vad som har hänt i din och exets relation och om det är något där som påverkar henne, men det låter ju så i allra högsta grad. Jag tror också att hennes ?problembeteenden? handlar om att hon gör ALLT för att försöka få uppmärksamhet och bekräftelse från dig. Hon saknar dig och vill att du ska finnas där och förstå. Men?. hon vet nog inte hur hon ska göra för att nå dig. Hon kanske också är för ?stolt? för att visa att det är vad hon vill.

 

Tonåringar har ofta väldigt hög integritet och behov av att känna att de klarar sig själva. Och samtidigt gör de ju inte det. En tonåring är nästan vuxen - men ändå fortfarande barn.

 

Och jag tänker att det första du måste göra är att gå in och sätta dig på hennes rum och prata med henne. Helt konkret börja ta plats i hennes liv. Du måste våga ta kontrollen över situationen och ta reda på varför hon mår som hon mår. Givetvis förstår jag att hon troligtvis kommer att protestera och bli arg, men du får inte låta det avskräcka dig. Sätt gränser och håll fast vid dem. Nu är gränsen nådd! Du är hennes mamma och du ser att hon inte mår bra och inte tar hand om sig själv på ett sunt sätt. Du älskar henne och vill att hon ska må bra och det är också ditt ansvar som förälder att se till att hon mår bra.

 

Så det jag tänker är att det är dags att du återtar kontrollen och får insyn i din dotters liv. Våga ställa krav, våga ställa ultimatum och våga stå fast även när hon blir arg. T.ex. att bestämma att dörren till hennes rum ska stå på glänt och att du kan komma in ibland och kolla till så att allt är okej. Det ska hon kunna acceptera. Samt att äta vid gemensamma måltider. Att hon berättar var hon befinner sig och håller kontakt med dig när hon är borta, etc. Välj dina strider och gå inte in och bråka om detaljer, men försök på sikt att få henne att respektera mer gränser. Att du får veta var hon håller hus, att hon passar tider om kvällarna, deltar vid måltider och låter dig få hålla koll på hennes mående är bra och fullt rimliga gränssättningar.

 

Jag förstår att det kan kännas svårt och jobbigt, som att man ?tränger sig på? och inte respekterar sin tonårings vilja. Men sanningen är ju tvärt om. Det är för hennes eget bästa - just för att du älskar och respekterar henne - som du måste få insyn i hennes liv och återta kontrollen över er relation. Hon kommer att förstå det när ilskan lägger sig. (Vilket den kanske inte gör förrän om flera månader eller år!)

 

Hon kommer inte sluta trotsa förrän korten är på bordet och ni har kunnat prata ut. Kanske inte då heller. Men du får ge det tid.

 

Jag tror alltså inte på kuratorns råd att bara låta henne vara. Tvärt om. Stör. Finns där. ?Lägg näsan i blöt?. Prata med henne och envisas med att vara delaktig hennes liv. Återta kontrollen över er relation. Hon är din dotter och ditt ansvar och när en metod inte fungerar så får man testa nästa! :)

 

Och jag tror ju att hon innerst inne behöver och VILL att du ska störa. Banka på. Finnas där. Ge henne uppmärksamhet. Därför ger jag dig det rådet! (Och det innebär inte att du ska tjata och gnata och bråka om alla möjliga detaljer i hennes liv utan helt enkelt att du bara ska få bli en viktig del av hennes liv igen.)

 

Lycka till och återkom gärna och berätta hur det går!

Hej, 
Jag känner så väl igen de du skriver och jag är den jobbiga föräldern som ställer krav och sätter gränser, har tvillingpojkar på 16 år varav den ena bor hos mig på heltid sedan många år och den andre tvillingen vv.
Jag har nog absolut kommit för långt in i tjafs träsket med min vv tvilling, han klarar inte av gränser, krav å konsekvenser (han har ingen känd diagnos men lever motsatt vecka med en gränslös och konflikträdd mamma, jag och mamman har inte pratat med varandra på 3 år) och då hans ?trotts/hormoner/tonårssyndrom? påverkar hans skolgång negativt = resultaten sjunker å motiveringen å viljan att ta emot hjälp inte finns så känner jag att det är ännu viktigare att jag står fast vid mina ?regler/krav och konsekvenser (dom han kallar ?straff?.
Nu har han emellertid sedan igår gått till sin mamma för att ?slippa de jobbiga? å jag vill inte ligga på å jag vill tro och känna mig trygg i att vi ändå i grunden har en bra och kärleksfull relation. Jag vill ge honom utrymmet att få ?vila upp dig/tänka? å min största utmaning är att ta mig ut tjafsträsket å att han kommer tillbaks av egen fri vilja.
vi brukar aldrig höras i vanliga fall när han är hos sin mamma å jag vill inte avvika i det nu heller även om han gått i vrede och besvikelse när han egentligen skulle varit här denna tiden.
Ja vad vill jag få sagt med detta mer än att få de ur mig? Jag vet inte ens själv men gott att få ner orden.