Ingensmamma skrev 2016-02-05 14:56:13 följande:
Jag förstår precis vad du menar! Jag blundar varje gång jag ser en ultraljudsbild. Bröt ihop fullständigt när en nära vän berättade att hon var gravid...efter första försöket. Hon bara bestämde sig för att det var dags att skaffa nummer två och så tjoff var det klart.
Och icke att förglömma alla kommentarer (säkert i all välmening), senast igår i omklädningsrummet på jobbet: "åh, jag hörde att du ska ha en liten bebis" och jag bara "eh, va?". Eller min favorit: "när ska ni skaffa barn då?"
Min största rädsla är för vad som kommer att hända om jag kommer att förbli barnlös. Vilka copingstrategier ska jag använda för att klara av att möta kvinnor med barnvagn, bilder på sociala medier, barnsnack i fikarummet osv.
Vi är många som lider i det tysta! Stor kram
Det är samma med mina vänner. Har två stycken som väntar nummer 2 där det bara gått hur lätt som helst. Bröt själv ihop när min bästa vän berättade att de väntade andra barnet. Tur att hon vet hur det ligger till och är förstående.
Ånej! Man får inte fråga sånt! Vad är det för fel på folk egentligen. Fick frågan om jag väntade barn på midsommar förra året. Då var vi mitt uppe i Pergotimebehandlingarna.
Ni tänker inte på adoption som ett alternativ?
Kram!