Första barnet maj/juni 2016

Jag hänger gärna på här också då det är lite färre tjejer här.

Jag har BF 6 maj enligt app, men ska på första ul nästa vecka så då vet jag säkert. Jag hade missfall för 4 år sen och sen dess har vi inte försökt. Sen pratade vi om det och jag köpte folsyratabletter och direkt så blev det till nåt.

Mina symptom är att jag har varit äckligt trött i några veckor, mått illa (dock inte spytt), ömma bröst, känningar i magen, halsbränna. Men för några dagar sen försvann allt. Eller tröttheten är kvar fast inte i så hög grad. Är lite orolig (för att det har hänt nåt) men har läst att det ofta blir så, och då framför allt efter första trimestern. Jag är i v. 12+2 i dag.

Längtar till ul! Dels för att veta hur det står till, men även för att sambon ska fatta lite mer och för att vi efter det ska berätta för nära och kära.

kielal

Äldre 30 Oct 09:37

#21

ElinB86 skrev 2015-10-30 09:03:09 följande:

Hej allihopa!
Jag blev medlem i familjeliv idag och hittade denna tråden. Hoppar gärna på!
Jag är 29 år och jag och min sambo väntar vårt första barn, är i v11 (10+3). Vi har försökt väldigt länge, nästan 3 år, så det här barnet är mer än välkommet!
BF 23/5 2016. Jag tycker jag hade mer symptom förut, illamående, spända bröst, humörsvängningar bl.a. Nu är endast trötthet och att kliva upp och kissa på nätterna kvar.. Har aldrig spytt men mått lite illa på eftermiddagarna fram till kanske v.9. Sen bara försvann de flesta symptomen.. är lite orolig över detta då man läst en del om MA fast också om nåt som hette "spökveckor" där många känner sig icke gravida? Nån mer som känner av detta? Ska på KUB test 12/11 vilket är om 2 v, hoppas hoppas hoppas nåt rör sig där inne då!!
Kram till er alla!

Hej och grattis! Härligt att det äntligen lyckades för er!

Jag är också 29 år och väntar första barnet, bf 6 maj.

Hade, som du, symptom tidigare men i v 11 försvann det (är nu i 12+6). Jag förstår din oro, för jag känner samma sak. Vi ska på UL på tisdag (vi valde att inte göra KUB-test utan bara UL) och jag är så spänd, nervös, glad inför det. Jag har väntat på denna dag och vill att tiden ska gå fort!

Jag har också läst om att symptomen brukar försvinna och att många känner oro men att allt är som det ska så jag tänker att jag ska njuta så länge det varar, det är väl det enda man kan göra. Att oroa sig är egentligen bara onödigt och stressigt. Men svårt att låta bli!

Kram

kielal

Äldre 2 Nov 10:15

#24

ElinB86 skrev 2015-10-30 10:17:00 följande:

Grattis till er med! :) Vad spännande med UL snart, skriv gärna igen och berätta hur det gick. Lycka till!

Tack! Ja, det börjar bli riktigt nervöst nu, sovit ganska dåligt inatt. Det ska jag göra, du detsamma. :)

kielal

Äldre 2 Nov 10:22

#25

Har ni berättat får någon än och i så fall hur?

Vi vill vänta till efter första UL (som är i morgon) men sambons pappa anar något och tittar på magen när jag träffar honom och kastar blickar. Sambon och han jobbar nämligen ihop och nu har sambon behövt ta ledigt mitt i veckan mitt på dagen vilket han aldrig gör annars, att han säger att det är hemligt vad han ska göra hjälper ju inte heller. :P Annars tror jag inte att någon anar något. Vi har varit ihop i 9 år och alla har väntat och väntat, jag tror de har förlorat hoppet lite, så det ska bli så roligt att berätta.

kielal

Äldre 4 Nov 10:04

#29

tessan120: det var ju roliga sätt att berätta, inte det här klassiska med att bara säga. Det verkar som att det tar en liten stund för de flesta att förstå vad det handlar om. Lite småroligt faktiskt.

Förstår verkligen det där med stöd. Jag berättade för mina två bästa vänner när jag hade fått reda på det själv, just som du beskriver, för stödets skull.

ElinB86: haha, väldigt kyligt. Det var min sambo som ville vänta och jag hängde på, det var oerhört svårt i början men sen gick det bra.

Igår var vi på första UL och jag var sååå nervös/orolig för att det inte skulle vara något eller att det inte skulle leva. Det första vi får se är som en "boll" utan något i (jag blir livrädd), hon går vidare och vi såg en glimt av ett foster (vilken känsla!). Så går hon tillbaka till "bollen" och frågar om jag är kissnödig. Då var det min fulla blåsa. Haha. Hon förde den till fostret igen, tog några bilder och sen fick jag gå och kissa och så tittade vi vidare. Vilken otroligt häftig känsla! Det är ju nu vi verkligen förstår att det är något där inne. Grymt!

Vi hade tänkt vänta till helgen med att berätta så vi hade kunnat träffa våra familjer då vi inte bor så nära varandra (speciellt inte min familj). Men så blev det inte. Min sambos pappa åkte vi till då vi ändå ville ut så hunden fick jaga lite. Visade han bilden och ja, han hade ju redan anat något.

Sen skickade sambon ett sms till sin syster och frågade om hon och deras mamma var hemma. Ja det var dem. Då for det iväg ett mms med bilderna och frågan "fråga morsan vad detta är för något". Strax efter ringde det. Vi skickade ett mms till hans ena bror också och efter några timmar (han tränade) ringde han med.

Sen ringde jag mamma, pappa och mormor.

Alla blev superglada, mamma började gråta. Pappa fattade inte först, han upprepade sig några gånger. Något ALLA sa var: "det har jag väntat länge på", och "vet ni vad det blir" (kön alltså). Vi sa till alla att "nä, och det vill vi inte veta heller".

Avslutningsvis en riktigt bra dag där många blev glada!

Ska ni ta reda på vad det är för kön när det går att göra det?

Första barnet maj/juni 2016

INNEHÅLL