Kul med lite olika vinklar på det!
Det hela har blivit lite som ett avslut på förhållandet, så som jag ser det, vilket såklart i sig har varit svårt. Men eftersom min sambo inte menar att allt behöver brytas upp och "glömmas bort", så ser jag ingen anledning att pressa mig själv mer än nödvändigt.
Jag har satt mig för att acceptera att han inte kommer vara min livskamrat resten av mitt liv. Men han är min bästa vän och jag är hans. Ingen av oss önskar den andre ut ur våra liv. Så jag tror det här är början på en livslång vänskap. Sakta men säkert kommer min(vår) nya syn och hållning på förhållandet, ändra valen jag tar i mitt liv och troligtvis kommer jag flytta en dag, men förhoppningsvis behålla den fantastiska person och hans familj i mitt liv, som jag har fått möjligheten att lära o känna och älska.
Jag hade det precis som Nybliven bonusmorsa01.
Har inte haft någon egentlig barnlängtan, men har inte velat säga att jag INTE vill ha barn - för mig är det något helt annat att inte vilja. Men eftersom min sambo blir 45 så hade han tiden emot sig. Därför blev det hela lite pressat från min sida. Jag såg inget hinder i att få barn, innan jag hade barnlängtan och jag accepterade att bara få ett (eftersom vi har de andra tre). Han hade tidigare uttryckt att han inte ville bli "för gammal". Men, med facit i handen ville han inte ändå. Och det är ok.
Jag är fortfarande intresserad av vinklar på problemet och läser gärna andras historia omkring de val de har tagit.
Ni som gjorde slut, hur gick det sen?
