Jag är i din situation kan man väl säga. Jag tycker att de som svarat här i tråden verkar se väldigt svart-vitt på situationen, vilket är att förenkla lite väl mycket.... Risk för långt inlägg, men här kommer det. Såhär ser det ut för mig:
Min sambo har 2 barn sedan tidigare, nu 9 & 12. Hans barn är helt underbara, även om den äldsta börjar bli lite tonåring, haha! Vi har god kontakt, bra relation, lever varannan vecka som en familj och varannan vecka är grabbarna hos sin mamma. Vi har varit tillsammans i ung 3 år, och diskussionen om gemensamt barn har gått upp och ned. Vi pratade barn tidigt i vår relation, och var väl inte helt på det klara hur vi skulle hantera det. Jag har inga barn sedan tidigare, men har heller inte någon stark barnlängtan som många andra verkar ha, så känslan av: "får jag inget eget barn så går jag" finns liksom inte hos mig, vilket egentligen gör det hela lite svårare om jag ska vara ärlig.
Min sambo är 11 år äldre än mig, och han känner sig klar med barn. Han älskar de han har, han är en underbar engagerad pappa, men vill inte börja om med småbarn igen. Jag har full respekt för hans känslor, och kan även själv känna att det är väldigt skönt med lite större barn som man kan resonera med, som klarar sig själva lite grann osv. En baby är såklart nåt helt annat och livet skulle ju ställas helt på ända.
Med detta sagt så säger han även att om jag känner en stark längtan efter barn, och verkligen vill ha ett med honom, så vill inte han vara den som nekar mig ett biologiskt barn, att få vara med från början och skapa en liten individ.
Men, i mitt huvud känns det helt knäppt att jag ska vara den som dikterar huruvida vi kommer skaffa barn eller inte. OM vi skaffar ett gemensamt barn, så måste det vara för att vi båda vill, inte för att han är rädd att jag lämnar honom om jag inte får min vilja igenom. Att ställa den typen av ultimatum till mannen jag älskar finns inte i min värld. Så hittills har jag resonerat såhär: Antingen är det honom och livet med honom jag älskar, och då får vi jobba med förutsättningarna vi har och hitta en bra balans på saker i livet framåt. Givetvis där alla parter mår bra, och ingen känner sig trampad på. Eller så är det barn jag vill ha, och då är det inte rättvist av mig att stanna i relationen med en man som egentligen inte vill ha fler, och tro att jag ska manipulera honom till att gå med på det, för vad skapar jag för relation då? En där ena parten dikterar villkor för den andra, och hur länge inbillar jag mig att en sådan relation håller? Sedan står man med separation och barnet varannan vecka?
Det behöver inte vara sant för din situation, men detta är så jag resonerar. Jag var singel länge innan jag träffade min sambo, och han gör mig så oerhört lycklig att jag inte trodde man kunde vara så lycklig. Visst, man vet inte om saker och ting håller för evigt, visst det kan gå åt skogen och sen sitter jag där 50 år gammal, utan barn och tänker "what if" men ärligt talat, vill man ha barn i sitt liv (och då menar jag inte begränsat till biologiska) och vara delaktig i någons uppväxt så finns det massa andra sätt att vara det på, stödperson, fosterfamilj,etc etc. Så just nu tänker jag njuta av livet, inte fundera så mycket, för det finns inget facit. Någon skrev i tråden att man ångrar aldrig ett barn, men det är jag övertygad om att man kan göra, att få barn är ett val man gör som man kan ångra likväl som andra val man gör. Det finns inget rätt och fel, och sitter jag 20 år fram i tiden och ångrar val jag gjort, ja, då får jag nog ta och rycka upp mig och skaffa nåt mer meningsfullt att göra än att sitta och ångra mig.....
