Missfall efter IVF - kan någon ge hopp?

Åh vännen, jag beklagar verkligen :'( 

Jag gjorde ett FET i Februari/Mars. Jag plussade för första gången i mitt liv och vi var överlyckliga. Dagen efter började jag blöda. Det blev tidernas mest odramatiska, mest utdragna missfall, som inte konstaterades förrän i v. 8. Jag misstänkte det, men de hade hela tiden sagt att det kunde vara en normal blödning.

Jag var jäkligt knäckt över det, samtidigt som jag kände att jag äntligen fått bekräftelse på att jag kunde bli gravid. Jag försökte fokusera på det. Sen har jag en grymt bra läkare på IVF-kliniken som förstår mig. Hon gav klartecken för nytt FET redan cykeln därpå (jag gjorde stimulerat FET, så jag behövde inte invänta mensen). Då hade jag något att se fram emot. 

Det var sista återföringen på det försöket, så jag kände stor nervositet. Samtliga kvarvarande tre embryon tinades och odlades tre dagar till. Ett höll tillräckligt god kvalitet för att sättas tillbaka. Vi fick till och med titta på det i mikroskop :D Dagen före TD blödde jag dock igen, så hoppet sjönk. Maken skulle ta examen dagen därpå, så vi beslutade oss för att göra slut på lidandet. Jag gjorde ett CB plus på eftermiddagen, och tamejfan - där var ett starkt, fint plus. 

Morgonen därpå testade jag med CB digital som visade Gravid 2-3. Jag trodde inte på det, men i v. 8 såg vi ett litet embryo med pickande hjärta på VUL. På RUL i v. 18 fick vi reda på att det är en fin liten dotter vi väntar, igår lyssnade vi på hennes hjärta hos MVC och imorgon går vi in i v. 26. Alldeles just nu när jag skriver ligger hon och sparkar så gott i magen på mig <3 

För oss hände det snabbt efter vårt MF, och jag hoppas så innerligt att det kan hända dig också. Det finns ingenting som säger att din graviditet var en engångshändelse, utan det säger snarare att ni faktiskt kan bli gravida. Missfallet har enbart med embryot att göra, inte dig eller din förmåga att bli gravid. 

Låt det göra ont, för det gör jävligt ont. Du behöver hantera sorgen innan du går vidare. Om du kan, försök att ta till dig det som faktiskt är värt att ta med dig som t.ex. att ni kan bli med barn. Blicka framåt och försök att ha ett tydligt mål som inte ligger för långt bort i tiden. Ägna dig åt saker du tycker om och ta hand om dig själv och din sambo. Ät och drick sånt du inte får när du blir gravid (och jag skriver när, inte om, för det kommer att hända en vacker dag). Ta tillvara på tiden du inte bär på ett nytt liv och som du inte är förälder (även om jag vet att orden klingar tomt då man inte vill något mer än vara förbi den tiden). 

Stor styrkekram <3 

Jag håller tummarna för både dig, TS, och Gweny. Vet inte alls om det tröstar er just nu, men så här i efterhand vet jag att det var värt allt. Det var meningen att vi skulle behöva genomgå ofrivillig barnlöshet, utredning, IVF och även ett MF, för hade vi inte det hade vi inte väntat just vårt lilla mirakel. Jag hoppas att ni inom kort kommer sitta där med en liten i magen som sparkar och känna att allt är logiskt. Vägen var tung och mörk, men det kunde inte ha varit på något annat sätt. Kram på er <3 

Härligt att höra!!! Stort grattis och lycka till!! 

Jag instämmer helt och fullt med EricaSE83. Det känns förstås inte särskilt tröstande, men bevisligen kan du bli gravid och era ägg och spermier kan bli fungerande embryon som växer och fäster :) Sen är det ju tyvärr vanligt att något går fel, men så är det ju för alla människor, så inget tyder på att det inte kommer gå vägen för er i slutänden :) 

Jag är inte så säker på att det är just styrka man finner alla gånger, framförallt inte när man är på botten. Då handlar det nog mer om att bestämma sig för vilken stig man ska ta och bara låta fötterna göra jobbet. Sen kommer ofta hoppet någonstans på vägen igen. Man behöver "bara" vänta tills det kommer, för man orkar inte tvinga sig till att hoppas och tro. 

Ta dig tid att sörja ordentligt. Var ledsen. Var arg. Var bitter. Var besviken. Försök inte stressa på i det här läget, för sorg måste få ta sin tid. Det är ok att vara riktigt, jävla ledsen. En dag är det plötsligt bättre. Det är kanske inte idag, men det gör inget. 

Nästa försök är ett helt annat försök. Mängden ägg är egentligen inte så betydelsefullt. De plockade ut kanske 15 ägg på mig varav 7 blev embryon. Av dem blev 1 till min dotter. Det handlar om kvalitet - inte kvantitet. 

Stor styrkekram, ge inte upp!! 

Du har en toppenkropp som verkligen fattar. Den kan vara gravid men den kan även stöta ut det som inte blir något. Jobbigt för dig förstås, men kroppen verkar fungera som den ska. 

Jag vet att det är jobbigt när sorgen slår till, den är en liksom övermäktig på alla sätt och vis, men det är ju trots allt väldigt positivt att du har stunder som det är bättre. Små andningshål liksom så du håller dig vid liv en stund till. Det låter som att du gör det absolut bästa av det genom att ta det dag för dag och njuta av det som finns att njuta av. 

Skönt också att du verkar veta vad du vill. Är man för ambivalent är det ännu ett hinder att ta sig över, så bara att veta var du siktar är något som förmodligen kommer hjälpa dig något enormt. Jag håller tummarna för att läkaren håller med om att försöka igen och att det går ännu bättre den gången :)

Men nej!!! Åh vad tråkigt att höra :'( 

Bryt ihop och ta hand om dig. Tyvärr är det ju så här det är. Ovissheten om det någonsin kommer gå är fruktansvärd. Visste man bara att det skulle bli ett barn en vacker dag skulle man säkert orka mycket mer. 

Det är ytterst ytterst få som inte lyckas tillslut, så oddsen är på er sida. Med största sannolikhet blir det er tur, och den dagen är det som på Triss - plötsligt händer det. 

Stor styrkekram <3 

Vad go du är <3 Tack! 

Jag mådde själv fruktansvärt dåligt som ofrivilligt barnlös och kände mig så enormt ensam. Många gånger önskade jag att bara en enda person kunde förstå mig och förstå den fruktansvärda resan jag gjorde. Nu när jag har fått mitt lyckliga slut vill jag försöka hjälpa åtminstone en annan person som befinner sig där jag var. Ingen ska behöva må så dåligt. Ingen. 

Vad tråkigt, jag beklagar verkligen :'( 

Jag vet att det är så himla tufft att få ett missfall när man ÄNTLIGEN plussat. Det finns inte något som direkt gör en gladare. Du behöver få lov att sörja färdigt först innan du kan börja tänka om. Ge plats för sorgen först och främst. Det är ok att vara ledsen. Det är ok att deppa ihop. Det kommer en dag senare när du orkar samla ihop spillrorna och blicka framåt och den dagen behöver inte vara idag. 

Det som slår mig är att det ändå är oerhört positivt! Du har plussat första IVF-försöket, och inte bara det utan på första insättningen! Det bevisar ju att IVF kan vara metoden för just er. Det är mycket goda chanser att ert barn blev till på just det där äggplocket och att det bara väntar på att sättas in :)  Ni har dessutom flera försök kvar på er. 

Jag vet hur väntan är. Jag vet hur svårt det är. MEN. Sommaren är nog bästa tidpunkten att vänta på tror jag. Passa på att bli färdig med bearbetningen av det som hänt. Kom i form om du liksom jag gick upp en del av hormonbehandlingarna, för de extrakilona väger otroligt tungt när man sedan går upp under graviditeten. Försök att leva livet utanför IVF-bubblan en liten stund så det inte är hela ditt liv. Jag vet att man inget hellre vill än ge sig in i matchen igen, men om du ändå är tvungen att pausa - utnyttja den pausen till sånt som gör dig gott. 

Du fixar detta. Du liksom vi andra som genomgått IVF är van vid att det är svårt. Du är van vid motgångarna och du kan hantera nästan vad som helst. Låt det bara ta den tid det behöver ta och var inte rädd för att vara ledsen. Man vill förstås inte vara ledsen, men man kan inte ta känslan och stoppa undan den. Hantera den. Du klarar det. 

Stort lycka till!! 

Jag är nog ungefär som du. Jag ville ge mig rakt in i nya försök så snabbt som möjligt, så jag förstår dig. Väntan är tuff. Mina tre FET (frusna återföringar) gjorde jag på löpande band. När jag blev gravid med dottern hade jag gått upp 10 kg av hormonerna, vilket blev tungt på slutet, så ska vi göra om detta är jag helt inställd på att se till att gå ner varenda kilo innan vi påbörjar ny behandling. 

Utrymme för sorgen är A och O, så det låter toppen att du funderar kring att göra upp en plan och att göra saker du mår bra av. Kroppen och själen far ofta illa av behandlingarna, så man får försöka plåstra om såren bäst man kan mellan varven. 

Jag tror att katastroftankarna ligger så nära eftersom det är det vi hittills har erfarenhet av. Varje gång mensen kommit medan vi försökt har misslyckandet liksom tryckts upp i ansiktet så det inte går att ignorera. Det är klart att man tror att det är så det alltid kommer att vara och att man därför har svårt att hoppas. Men så är det ju tack och lov inte. 

Jag har svårt att sätta mig in i hur det måste vara att vara oförklarligt barnlös. Jag kände sån enorm tacksamhet över att få en förklaring till vår situation, så jag inbillar mig att det måste vara det värsta svaret - att man inte vet varför det inte funkar. Men jag tror inte att det är förklaringen i ert fall, det hade du nog märkt genom att du plussat flera gånger om. Med tanke på att du plussar på första försöket låter det som att det av någon anledning inte blivit befruktningar innan. Jag kan förstås inte veta, men jag tycker att det låter så. 

Förhoppningsvis går sommaren fort, du hinner ta hand om dig på allra bästa sätt och så blir det insättning så fort kliniken öppnar igen :) Hoppas på nytt plus som går vägen :) 

Skönt att du sluppit många biverkningar, man behöver liksom inte det ovanpå allt annat ;) Men wow - underbart att i har fler blastocyster i frysen! Det är ju också en mycket god prognos om äggen klarar sig till det stadiet. Jag har för mig att chansen att bli gravid med en blastocyst ligger på 60%. 
För min del var det bra med flera FET i rad. Jag behövde vänta mellan ET och första FET eftersom vi väntade på naturlig ägglossning som uteblev i flera månader på grund av stress (jag blev utbränd strax före FET) och det var en tuff väntan. När vi fick köra på i vårt eget tempo kändes det som att vi återfick en del kontroll vi inte haft tidigare. Det blev lite som att försöka på egen hand, att man liksom inte måste vänta så himla många dagar innan det är dags att försöka igen. Sen finns det ju baksidor också. Jag tror inte att jag riktigt hann med att bearbeta alla misslyckanden på löpande band, så jag blev ganska cynisk på slutet. Det kanske jag hade blivit ändå, det behöver inte ha haft med den saken att göra. När vi gjorde sista försöket plockades våra sista tre embryon fram ur frysen och odlades i tre dagar till (de var odlade i två dagar innan). Ett ögonblick blev jag rädd att alla skulle dö och att jag inte skulle få något tillbaka, men sen kände jag bara att det kanske var lika bra. Inget hade ju varit livsdugligt ändå, så det var väl lika bra att starta om på nytt med nya fräscha ägg och nya spermier. 
Mitt råd är att ta ett försök i taget. Känn efter varje försök om ni vill göra ett nytt tätt inpå eller inte och var inte rädd att ändra ståndpunkt. Bara för att en sak känns lockande och självklart nu behöver det inte betyda att det är läget när ni väl är där. 

Jovisst är det så, att det känns så himla surrealistiskt att det går alls en enda gång och att det aldrig kommer gå vägen igen. Men så är det tack och lov inte :) Att embryot fäste och hann producera tillräckligt med hCG för att kunna ge utslag på test tyder på att det faktiskt får stanna, alltså att det inte blir angripet av kroppen. Oftast är det embryot som slutar tuveckas normalt - inte kvinnans kropp som gör fel, så än så länge tycker jag inte att du ska måla fan på väggen och intala dig att din kropp stöter ut allt. Tvärtom har den hittills skött sig utmärkt genom att först ta hand om embryot och därefter stöta ut det när det inte kunde leva :)

Jag var helt 100% säker på att aldrig kunna bli gravid och att mitt missfall var det närmaste en graviditet jag skulle komma, men redan FET efter blev jag gravid igen. Jag blödde lite, så jag var säker på ännu ett missfall, men hon växte som hon skulle. Idag är det 4 månader sedan hon kom till världen :) Man vet aldrig i förväg hur fort det kommer gå innan man får sitt mirakel, men när det väl händer inser man att man kunnat vänta ännu längre om man bara vetat Att det händer. Ovissheten är det värsta. De allra flesta lyckas ändå tillslut, och det känns oerhört lovande för er. Det är miljontals mekanismer bakom hur barn blir till och även om vården är bra känner de bara till en liten bråkdel, och den bråkdelen är väldigt uppenbara faktorer. Med IVF tar man bort väldigt, väldigt många av dem, och det verkar ju som att så varit fallet för er. Något blev annorlunda när befruktningen inte behövde ske inuti dig, och så kommer det ju vara nästa försök också :) 

Kram!!

Vad gullig du är! Inga problem. Jag vet ju själv hur det är i den här sitsen och önskar att ingen skulle behöva vara här. 

Positiva tankar är bra, men ibland behöver man få tid att vara bitter och negativ också. Eller, jag behöver det i alla fall. Jag behövde tid för att gräva ner mig och få ligga på botten ett tag. Sen orkade jag vara optimistisk igen. För mig var det en väldigt viktig del i sorgen, så känns det som att du inte orkar blicka framåt eller hoppas - gör inte det just nu. Du kommer att ta dig på fötter igen, jag lovar. Det är ingen fara att deppa, det är bara väldigt jobbigt. Det är som sagt väldigt väldigt ovanligt att det är kvinnans kropp det är fel på, så än så länge tycker jag inte att du ska börja tro det. 

Det är absolut lättare att känna att man är på väg och att man gör något meningsfullt när försöken löper på snabbt. Jag hoppas verkligen att du hinner med att göra saker som är bra för dig medan du väntar så det inte känns meningslöst. 
Det var verkligen en tuff tid och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som den perioden. Men som du säger, hade jag bara vetat att det skulle gå vägen så hade det varit mycket lättare. Då hade jag orkat mycket, mycket längre. Och katastroftankarna kommer liksom så enkelt när man än så länge inte lyckats. Då har man bara tydliga bevis för att man är en levande katastrof. Så är det förstås inte, men hjärnan tror verkligen det. Man får försöka intala sig att hjärnan långt från alltid har rätt. 

Det allra mest sannolika är att det händer er också. Jag vet att man hatar sannolikheter eftersom de inte säger mycket alls, men just vad gäller barn så är det riktigt ovanligt att det inte händer på ett eller annat sätt. Den stora frågan är inte OM utan VILKET. Vilket barn kommer det bli? Något via IVF? Något som råkar hända naturligt? Ett adoptivbarn? Fosterbarn? När man väl har barnet tror jag att allt känns självklart hur lång och kämpig vägen än är och även om inget blivit som man tänkt sig. Jag ville ta livet av mig för jag var så ledsen över att inte få något barn (jag var helt övertygad om att det ALDRIG skulle hända), så dåligt mådde jag, men ändå hade jag inte bytt ut den processen mot något. I så fall hade vi aldrig fått vår dotter, och vad hade varit poängen då? 

Det händer så plötsligt när det väl händer. Det blir en chock. Ena dagen VET man att det aldrig kommer gå, nästa är det ett faktum. Bara för att det verkar kört idag betyder det inte att det inte händer imorgon. Man får inga ledtrådar alls. Så håll ut, vändningen kommer förhoppningsvis snart!! 

Det är ju toppen att det går framåt! Jag tror inte att det är bra att stressa fram i sorg och motgångar, det är bättre när det får ta sin tid. Det är ett enormt första steg när man börjar kunna andas igen. Nu blir det förhoppningsvis bara bättre och bättre :) Och det är ju verkligen toppen med sån många blastisar! Jag hoppas verkligen att minst ett av era barn ligger i den där frysen just nu och väntar :D 

Vad bra att du ser det så! För precis så är det ju. Ingen som helst tröst i vissa lägen när det ändå inte blir någon graviditet men kanske desto mer i IVF-sammanhang :) Det är ju lätt att få ut ägg och stor chans att få tillbaka, vilket är toppen! Felet kan ju vara så "enkelt" som att spermierna inte hittar fram. De kan simma och det finns ägg, men ändå träffas de inte. Det kan vara så att skalet på ägget är lite väl kraftigt så de spermier som kommer fram inte lyckas ta sig in. Oavsett plockar man bort väldigt många saker som kan gå fel med IVF :) 

Det var väldigt tufft, men det vet du säkert hur det är. Hopp och förtvivlan, ständig oro, sorgen att kanske aldrig lyckas. Jag hade otur att det råkade hamna samtidigt som min jobbsituation kraschade. En kollega trakasserade mig under lång tid och det blev för mycket när både privatliv och arbetsliv föll samman. Jag förstår inte hur jag kom vidare, men just därför vet jag att man faktiskt gör det oavsett man försöker eller inte, för det var inget jag direkt gjorde medvetet. Man kan vara så oerhört långt ner men ändå kommer man på fötter igen bara man står ut och ger det tid.
Jag tänker precis som du - man lär sig massor av att ställas inför svårigheter och motgångar. Även om jag inte hade önskat ens min värsta fiende det jag genomgått hade jag inte bytt bort det heller. Det var en pärs, men utan den hade mitt liv inte varit detsamma. Graviditet och spädbarn är inte helt enkelt, men det är en klackspark jämfört med barnlösheten. När min dotter har ont i magen och skrikit timmar i sträck och jag inte har sovit ordentligt på veckor är det inte svårt att bara ta ett djupt andetag och känna tacksamhet över att hon är här istället för ren frustration. Inget är värre än det vi redan genomgått. 
Men samtidigt är det som du så klokt säger - man ser det kanske inte förrän man äntligen kan kliva av barnlöshetståget med sitt lilla barn i famnen. Utan allt det här hade jag aldrig fått just henne, och vad är då meningen? Den här resan har gett mig en helt ny ödmjukhet. Jag vet varje dag hur mycket min man är värd för mig, hur mycket min familj betyder och hur oerhört tacksam jag är för att jag fick ett barn. Jag tror inte att alla har privilegiet att känna så. Resan öppnar upp ögonen på ett fantastiskt sätt. Plågsamt, men värt det. 

Det jag menar i en alldeles för lång text (nu igen XD) är att jag tror att det verkligen är värt det. Jag tror att du verkligen kommer att få med dig massor med gott ur det här som åtminstone till viss del uppväger allt det tråkiga. En dag kommer det att kännas självklart att det tog tid, för annars hade det inte blivit exakt just ERT barn. 

Kram!!! 

Åh vad härligt, vad glad jag blir att det hjälpt dig <3 

Du ger bra råd, tycker jag. Det är toppen att engagera sig i sånt man mår bra av för att läka, men att ändå ta sig tid till sorgearbetet. 

Varför behöver ni kontakta en klinik utomlands om jag får fråga? 

Jag håller verkligen tummarna för att det går bättre till hösten. Stort lycka till!!! 

Usch vad ledsamt att ni inte får mer hjälp från landstinget :'( Och så fruktansvärt dåligt av läkaren att vara okänslig. Det är ju helt uppenbart att det är ett oerhört knäckande besked. 

Jag håller tummarna för utomlands! Jag tycker mig ha läst om bl.a. Riga ett antal gånger, bara positiva erfarenheter. Gener är en så oerhört liten del av föräldraskap, jag tror att det kvittar fullständigt bara man får sitt efterlängtade barn <3 

Hoppas det snart går vägen för er! 

Men åh, vad underbart att höra!!! STORT grattis och lycka till!!! 

Och bara så du vet - missfallsrisken är redan minimal nu när du sett att hjärtat slår :) 

Usch vad tråkigt :'( 

Jag tror att det kan gå, beroende på vilken klinik och läkare man har. Jag fick köra direkt cykeln efter när jag gjorde FET, dock fick jag inget plus mellan. Men fråga och stå på dig att det är vad du vill. 

Jag håller tummarna för att det går bättre nästa gång! Även om man självklart vill behålla det lilla livet betyder ju det här att era embryon kan fortsätta utvecklas i livmodern och att de kan fästa. Förhoppningsvis är nästa embryo starkt nog att bli en bebis. 

Stort lycka till, och styrkekram!