Bonusbarnet vill inte att vi ska ha barn!

Jag tänker som så att han känner osäkerhet. Hans föräldrar lever inte tillsammans. Han har ju själv berättat att han är rädd att förlora sin pappa (igen). Det är ju en jätte omställning att få ett syskon och han har uppenbarligen funderat över det. Kanske en kompis till honom fått småsyskon. Han behöver trygghet. Syskon tankarna är nog stora och ogreppbart för honom. Kanske tänker han att han förlorar dig TS också. Det är en jätte omställning för helsyskon - så vad är det inte då för halvsyskon. Han är bara 6 år. Han tänker inte helt rationellt. Han känner.

Bor han hos er VV eller VH? 

Gud vad alla är bestämda här och går på om att han minsann inte bestämmer en sån sak! Det är klart att han inte gör, och det är klart TS och hennes man kommer att skaffa barn ihop oavsett. Frågan var väl hur de ska undvika att bonussonen därmed känner sig överkörd och i värsta fall bortvald?! Det är väl en helt rimlig oro?

TS, jag förstår verkligen att du oroar dig. Därmed INTE sagt att en sexåring har nåt att säga till om i den här frågan, men det är klart att ni vill att han inte ska uppleva ett kommande syskon som något negativt. Har tyvärr inga konkreta tips mer än att fortsätta prata med honom. Var tydliga med att det antagligen kommer att komma ett syskon (dvs att det är ett beslut som ligger hos er, inte honom), men fråga honom hur han känner och varför. Bemöt hans oro/kontrollbehov/ägandebehov, gör vad ni kan för att förklara att han kommer vara precis lika viktig för sin pappa och dig även om han får ett syskon. Lägg även till att för ett syskon kommer han vara JÄTTEviktig, osv osv. Försök coacha honom in i storebrorsrollen.

All lycka till!

Något man kanske bör komma ihåg i sammanhanget är att han är 6 år, lilla tonåren alltså. Ibland lika omtumlande, frustrerande och jobbigt som vanliga tonåren.

Det är väl självklart att han inte vill att ni skaffar barn ifall han tror att det innebär att han kommer förlora sin pappa då. Kanske har han kompisar som har varit med om att bli mer eller mindre övergivna när pappan skaffat ny familj. Kanske har han fått idén på så sätt. Ni behöver fortsätta vara tydliga med att så absolut inte är fallet. Ni kanske ska testa att läsa böcker om barn som får halvsyskon på pappans sida? :)

Gör ingen stor grej av det! Tjata inte om det utan låt honom tycka som han vill. När det är dags att berätta kan syskon vara det han önskar sig mest i hela världen! En 6-åring är oerhört känslosam, svartsjuk, "elak", osäker och bebisgosig. Deras känsloliv är inte stabilt nånstans!

Ni bestämmer om ni ska skaffa barn. Det var inget vi diskuterade med våra bio respektive bonusbarn före.

Jag skulle ta det lugnt och låta ämnet vara ett tag. Innan du hunnit bli gravid så har det hänt massor i hans utveckling.

Men snälla du! Du verkar vara en oerhörd trevlig och känslig person, och jag tycker att det är fint och rörande att du tänker på bonusen. Men han är 6 år och bestämmer inte. Frågan är om mamman har satt detta i hans huvudet, för det låter lite märkligt att "bara" pappa inte får skaffa barn.
Hur är relationen mellan din sambo och hans ex?

Har ni frågat VARFÖR han tror att pappan skulle överge honom? Eftersom han tydligen tror att pappor kan svika, men inte mammor, och eftersom han tog upp ämnet på egen hand, verkar det ju som att idén kommit någonstans ifrån. Kan det vara någon kompis pappa, något han hört eller sett eller läst? I vilket fall verkar ju oron vara väldigt påtaglig, och jag hade nog försökt ta reda på orsaken. 

Bestämmer ni er för att skaffa barn, gör pojken delaktig, prata om hur det ska bli när ni alla hittar på saker tillsammans, och vilken duktig storebror han kommer bli.

Som "bonusförälder" själv förstår jag att det sårar dig. Nu har inte min "bonus" sagt så utan snarare vill hen att vi ska skaffa barn så att hen kan få ett lillesyskon, men jag kan identifiera känslan ändå och den suger ju. Man tar extra hårt åt sig när barnet säger sådär då man inte är dens förälder och mest känner sig som att man är ivägen. Min "bonus" kan också säga elaka saker, så trist men naturligt och barn säger ju så till sina föräldrar också - det är ju ofta för att testa och inte för att vara elak. I det här fallet är det ju solklart att hans sexåring tror att han ska glömmas bort, det säger han ju själv. Men som andra sagt här. Han bestämmer inte och detta ska inte påverka er alls. Sedan tror jag också att när det väl är "dags", när du är gravid eller när barnet fötts, så kommer han tycka annorlunda. Man kan prata med barnet och säga att han alltid är viktig, och det har ju din kille gjort också. Ni har gjort alla rätt, men diskutera det inte med honom för han bestämmer inte det och det måste han få veta när han säger sånt där.

Mina bonusar är inte överförtjusta i tanken på en skrikig unge, men det hade jag heller inte väntat mig. Jag menar, vad vinner de på ett halvsyskon? Mindre tid med pappa, farmor, farfar, mindre pengar till saker åt dem när allt ska delas på tre.

Sämre nattsömn för alla.

De har ett syskon på 1 1/2 på mammans sida så de vet hur jobbigt det kan vara.

Men de bestämmer ju inte liksom.

Man kan inte kräva att de ska jubla över tanken, men de ska iaf förstå vem som bestämmer, att det inte är de, och sen får man förstå dem med.