21 år och förlorat båda föräldrarna

Nu kan jag inte på något sätt jämföra då vi har väldigt olika situationer. Jag har själv valt bort min ursprungsfamilj få jag mådde dåligt av dom. Lång historia, men de respekterade inte mina gränser (rimliga) så då sa jag att de fick va. Förstår dock känslan av att vara rotlös, har ingen kontakt med andra släktingar och den enda jag har kvar i mitt liv nu som känner mig från förr är en gammal högstadiekompis. Känns lite tomt och sorgset att det inte finns någon jag kan minnas saker tillsammans med från barndomen eller som vet min livshistoria och jag kan prata med utan att ge en bakgrundsförklaring.

Du har inga syskon du står nära? Moster eller faster som finns på lite avstånd som du kanske kan fräscha upp kontakten med? För att ändå känna att du har några runt dig.

Beklagar sorgen förstås, måste vara både chockartat och förlamande med mycket tankar. KRAM!