21 år och förlorat båda föräldrarna

Nu kan jag inte på något sätt jämföra då vi har väldigt olika situationer. Jag har själv valt bort min ursprungsfamilj få jag mådde dåligt av dom. Lång historia, men de respekterade inte mina gränser (rimliga) så då sa jag att de fick va. Förstår dock känslan av att vara rotlös, har ingen kontakt med andra släktingar och den enda jag har kvar i mitt liv nu som känner mig från förr är en gammal högstadiekompis. Känns lite tomt och sorgset att det inte finns någon jag kan minnas saker tillsammans med från barndomen eller som vet min livshistoria och jag kan prata med utan att ge en bakgrundsförklaring.

Du har inga syskon du står nära? Moster eller faster som finns på lite avstånd som du kanske kan fräscha upp kontakten med? För att ändå känna att du har några runt dig.

Beklagar sorgen förstås, måste vara både chockartat och förlamande med mycket tankar. KRAM!

Beklagar verkligen sorgen. Vilken miljö har du runt dig? Vad bor du i för typ av samhälle/stad? Vad gör du till vardags? Har du några intressen eller något du tycker är viktigt i samhället?

Tänkte att svaren på var du kan känna stöd beror lite på din utgångspunkt.

Om du inte har något emot kyrka och kristendom, så brukar en diakon vara ett bra stöd i en tid av sorg. Man måste inte vara kristen och diakonen har utbildning i att möta alla slags människor. Även präster kan man prata med, men en diakon är verkligen specialiserad på människovårdande samtal. Båda har tystnadsplikt. Kolla med Sv Kyrkan där du bor.

Beklagar sorgen.Har du syskon/släkt/vänner?Viktigt att hålla kontakten med dom som du gillar.Vara med på möten för dom som lever i sorg kan vara bra och träffa andra i liknande situation.