Hur länge trodde ni att det skulle ta?

Jag och maken är i år 28. Jag trodde på max ett halvår. Men Nix Nej. Efter ett års försökande ändrade jag mig till att tro att jag aldrig skulle bli gravid. Tre år tog det att lyckas, då med hjälp av IVF. Går imorgon in i v. 24 med vår lilla dotter :D 

Jag känner igen mig i det du skriver om hur du känner just nu. Det var kring 7-8:e försöket som jag verkligen började tappa hoppet om att det någonsin skulle fungera, så jag förstår att du är nedstämd och orolig. När året gått och jag fortfarande inte blivit gravid hatade jag min jävla kropp som inte kunde göra det den var skapad till. 

Sen började vi utredning, och när den var klar visade det sig att det inte var ett enda fel med min kropp. Den funkar perfekt. Däremot funkar makens spermier knappt alls, så våra chanser på egen hand är nästan noll. Dock var vi goda kandidater för IVF. 

Jag tycker så här (och ursäkta att jag tycker något alls om något jag inte har att göra med): börja inte oroa dig för mycket redan nu. Lägg inte tid på att spekulera i om du är "steril"/infertil etc., för än så länge finns inga skäl att tro det. Än så länge har ni inte försökt längre än normalt (även om jag förstår hur frustrerande det är, men det är en annan femma). Börja inte med massor med tillskott och annat för att "öka chanserna", för det finns inga belägg för att det faktiskt gör det. Fortsätt bara att försöka som du gör nu. 

När året gått, ja då kan du börja oroa dig om du vill. Du kommer liksom att ha så enormt gott om tid att oroa dig när det väl pekar på att det kan finnas problem och det är helt onödigt att börja redan nu och slösa bort dina sista månader i "lyckligt ovetande". Det är mycket lättare sagt än gjort, jag vet, men har man som några av oss här gjort försökt i flera år så tänker man tillbaka på de där månaderna i början som man slösade på att vara olycklig över något man ändå inte kunde påverka. Det kommer en tid senare när du kan göra något åt det, men det är inte nu, så luta dig tillbaka och skjut upp oron till senare när den eventuellt kan vara till användning. 

Sen är det få problem de inte kan hjälpa en med inom fertilitetsvården. Det mesta går att lösa. Titta på oss, som sagt, som fick en usel prognos på att försöka själva men som ändå lyckats med hjälp. 

Lycka till :) 

TS ställer visserligen en fråga som jag antar att hon vill ha ärliga svar på, men jag vet inte riktigt hur klädsamt jag tycker att det är att skriva att det alltid tagit sig på första försöket till någon som är rädd att det aldrig ska gå och som försökt i många månader utan resultat. Vet liksom inte riktigt vad du vill tillföra till tråden, framförallt inte i ett forum som är till för oss som har svårt att få barn. 

Det är klart. Det är nog omöjligt att inte göra det, så jag vet att det mest bara är ord när jag skriver till dig att försöka ta det lugnt. Jag tog det inte alls lugnt, men eftersom jag ångrar det så här i efterhand kan jag inte låta bli att åtminstone ge det ett försök med dig ;) 

Man oroar sig för att det är så mycket att förlora. Men jag tror att du precis gått in i den värsta perioden. Det allra värsta är just när man blir så cynisk och tror att det aldrig kommer att hända och inte ens blir förvånad, utan bara mer och mer bitter. Det känns omöjligt, men lita inte på att den känslan har någon som helst grund. Jag inte bara trodde utan visste att det aldrig skulle gå, men så fel jag hade tack och lov. Men det är som i triss-reklamen (fast med betydligt högre sannolikhet ;) ) - Plötsligt händer det, och då är det verkligt. 

Det är himla skönt när man vet vad som krånglar. Jag blev så sjukt lättad över att vi fick en diagnos. Jag vet att varje månad kommer vara kämpig tills något händer, men jag hoppas ändå att du kommer klara det bättre än jag gjorde och kunna släppa det i perioder åtminstone. Det mesta talar för att det kommer gå en vacker dag, den stora frågan är hur långt fram i framtiden det kommer ske och på vilket sätt. Men ge inte upp hoppet om att det kommer gå, det är ganska få som aldrig lyckas.

Jag säger inte att det är så här för alla, men i mitt fall var jag överlycklig trots missfall (fick ett i typ mars, försöket innan nuvarande graviditet blev till). Det tärde mer på mig att aldrig lyckas och ständigt gå omkring och tro att min kropp inte klarade att ens bli gravid. När det väl tagit sig en gång tändes ljuset i tunneln för mig och jag började hoppas för första gången. 

Småland - jag menar inte att säga emot, för det är säkert väldigt individuellt vad man tycker är värst. Jag tror bara att barnlöshet oavsett orsak alltid gör fruktansvärt ont. Jag vet inte om något är värre än det andra. För mig var det tyngre med att aldrig ens plussa än missfall, men det kan säkert vara tvärtom för andra.