Hur länge trodde ni att det skulle ta?

Jag tänkte att det kunde ta dryga året kanske med tanke på min ålder-jag var 37. Det har hittills tagit 9 år, men om barnet jag bär lever så blir det bebbe till våren.   8  månader är dock helt normalt att det kan ta. Extremt få är dessutom sterila utan har man svårt är man i så fall oftast infertil. Det räknas man som först när det gått 1,5 år och dit hör 10%.

Det kan ta tid. Det är vanligt. Och skulle det dröja 4 månader till så har ni ju då försökt i 12 månader och då kan ni göra en utredning. Då får ni svar och handlingsplan. Jag tror på er! Kämpa på! Vet hur det är med ägglossningsstickor och sex på bestämda dagar. Mycket påfrestande!

Eftersom sonen blev till på 2a försöket trodde vi att det skulle gå snabbt även andra gången. Icke! Fick plus på 15e försöket men det slutade tyvärr i missfall nyligen:(. Min skräck nu är att det ska ta lika lång tid igen till nästa plus!
Hoppas ni får ert plus snart, och sök hjälp när det gått ett år. Men förhoppningsvis behöver ni ju inte det:)

Tänker precis som dig. Att bli gravid verkar så overkligt. Kan liksom inte föreställa mig det och att det ska hända mig/oss. Det mest önskvärda men så avlägset känns det. Jag känner direkt efter äl att det inte blev något, innan är jag hoppfull och känner att det kan bli något men efteråt blir jag direkt negativ.... börjar bli typ sjuk i mina tankar nu för när jag provar kläder så föreställer jag mig hur de kläderna kan komma att sitta när jag blir gravid samt känner missunnsamhet kring andra som blir gravida, så jävla ful egenskap men fan vad det tär på mig just nu. Tar upp mina tankar hela tiden å kanske har ändå tankens kraft påverkan på så sätt att de skapar stress i kroppen som gör att man inte blir gravid. Kan inte komma på vad det kan finnas för skäl till att det inte tar sig för oss.. sorry var bara tvungen att ventilera.. å använde din tråd:)

Jag och maken är i år 28. Jag trodde på max ett halvår. Men Nix Nej. Efter ett års försökande ändrade jag mig till att tro att jag aldrig skulle bli gravid. Tre år tog det att lyckas, då med hjälp av IVF. Går imorgon in i v. 24 med vår lilla dotter :D 

Jag känner igen mig i det du skriver om hur du känner just nu. Det var kring 7-8:e försöket som jag verkligen började tappa hoppet om att det någonsin skulle fungera, så jag förstår att du är nedstämd och orolig. När året gått och jag fortfarande inte blivit gravid hatade jag min jävla kropp som inte kunde göra det den var skapad till. 

Sen började vi utredning, och när den var klar visade det sig att det inte var ett enda fel med min kropp. Den funkar perfekt. Däremot funkar makens spermier knappt alls, så våra chanser på egen hand är nästan noll. Dock var vi goda kandidater för IVF. 

Jag tycker så här (och ursäkta att jag tycker något alls om något jag inte har att göra med): börja inte oroa dig för mycket redan nu. Lägg inte tid på att spekulera i om du är "steril"/infertil etc., för än så länge finns inga skäl att tro det. Än så länge har ni inte försökt längre än normalt (även om jag förstår hur frustrerande det är, men det är en annan femma). Börja inte med massor med tillskott och annat för att "öka chanserna", för det finns inga belägg för att det faktiskt gör det. Fortsätt bara att försöka som du gör nu. 

När året gått, ja då kan du börja oroa dig om du vill. Du kommer liksom att ha så enormt gott om tid att oroa dig när det väl pekar på att det kan finnas problem och det är helt onödigt att börja redan nu och slösa bort dina sista månader i "lyckligt ovetande". Det är mycket lättare sagt än gjort, jag vet, men har man som några av oss här gjort försökt i flera år så tänker man tillbaka på de där månaderna i början som man slösade på att vara olycklig över något man ändå inte kunde påverka. Det kommer en tid senare när du kan göra något åt det, men det är inte nu, så luta dig tillbaka och skjut upp oron till senare när den eventuellt kan vara till användning. 

Sen är det få problem de inte kan hjälpa en med inom fertilitetsvården. Det mesta går att lösa. Titta på oss, som sagt, som fick en usel prognos på att försöka själva men som ändå lyckats med hjälp. 

Lycka till :) 

Har alltid blivit gravid extremt lätt... när det var dags så kände jag på mig att det skulle ta på första o det gjorde det alla 3 gångerna. Har oxå bara haft sex 1 enda gång kring ägglossning (vissa verkar köra varje dag i 5 dagar för att pricka in PJUH säger jag bara)

TS ställer visserligen en fråga som jag antar att hon vill ha ärliga svar på, men jag vet inte riktigt hur klädsamt jag tycker att det är att skriva att det alltid tagit sig på första försöket till någon som är rädd att det aldrig ska gå och som försökt i många månader utan resultat. Vet liksom inte riktigt vad du vill tillföra till tråden, framförallt inte i ett forum som är till för oss som har svårt att få barn. 

Jag håller med dig.. Känns som att man gnider in det i ansiktet på oss som det inte går så lätt för.

Det jobbiga är inte att köra varje dag runt ägglossningen, det jobbiga är dagen då mensen dyker upp månad efter månad. Men jag förstår ju att vi inte kan relatera till varanda eftersom du aldrig upplevt oönskad mens någon gång i livet.

Tack för ditt svar och grattis till dina graviditeter!

Grattis till graviditeten! :) Har läst flera inlägg av dig i de gamla trådarna i detta delforum och undrat hur det gick till slut.