Hur länge trodde ni att det skulle ta?

Har alltid blivit gravid extremt lätt... när det var dags så kände jag på mig att det skulle ta på första o det gjorde det alla 3 gångerna. Har oxå bara haft sex 1 enda gång kring ägglossning (vissa verkar köra varje dag i 5 dagar för att pricka in PJUH säger jag bara)

Jag tänkte att det kunde ta dryga året kanske med tanke på min ålder-jag var 37. Det har hittills tagit 9 år, men om barnet jag bär lever så blir det bebbe till våren.   8  månader är dock helt normalt att det kan ta. Extremt få är dessutom sterila utan har man svårt är man i så fall oftast infertil. Det räknas man som först när det gått 1,5 år och dit hör 10%.

Tänker precis som dig. Att bli gravid verkar så overkligt. Kan liksom inte föreställa mig det och att det ska hända mig/oss. Det mest önskvärda men så avlägset känns det. Jag känner direkt efter äl att det inte blev något, innan är jag hoppfull och känner att det kan bli något men efteråt blir jag direkt negativ.... börjar bli typ sjuk i mina tankar nu för när jag provar kläder så föreställer jag mig hur de kläderna kan komma att sitta när jag blir gravid samt känner missunnsamhet kring andra som blir gravida, så jävla ful egenskap men fan vad det tär på mig just nu. Tar upp mina tankar hela tiden å kanske har ändå tankens kraft påverkan på så sätt att de skapar stress i kroppen som gör att man inte blir gravid. Kan inte komma på vad det kan finnas för skäl till att det inte tar sig för oss.. sorry var bara tvungen att ventilera.. å använde din tråd:)

Jag och maken är i år 28. Jag trodde på max ett halvår. Men Nix Nej. Efter ett års försökande ändrade jag mig till att tro att jag aldrig skulle bli gravid. Tre år tog det att lyckas, då med hjälp av IVF. Går imorgon in i v. 24 med vår lilla dotter :D 

Jag känner igen mig i det du skriver om hur du känner just nu. Det var kring 7-8:e försöket som jag verkligen började tappa hoppet om att det någonsin skulle fungera, så jag förstår att du är nedstämd och orolig. När året gått och jag fortfarande inte blivit gravid hatade jag min jävla kropp som inte kunde göra det den var skapad till. 

Sen började vi utredning, och när den var klar visade det sig att det inte var ett enda fel med min kropp. Den funkar perfekt. Däremot funkar makens spermier knappt alls, så våra chanser på egen hand är nästan noll. Dock var vi goda kandidater för IVF. 

Jag tycker så här (och ursäkta att jag tycker något alls om något jag inte har att göra med): börja inte oroa dig för mycket redan nu. Lägg inte tid på att spekulera i om du är "steril"/infertil etc., för än så länge finns inga skäl att tro det. Än så länge har ni inte försökt längre än normalt (även om jag förstår hur frustrerande det är, men det är en annan femma). Börja inte med massor med tillskott och annat för att "öka chanserna", för det finns inga belägg för att det faktiskt gör det. Fortsätt bara att försöka som du gör nu. 

När året gått, ja då kan du börja oroa dig om du vill. Du kommer liksom att ha så enormt gott om tid att oroa dig när det väl pekar på att det kan finnas problem och det är helt onödigt att börja redan nu och slösa bort dina sista månader i "lyckligt ovetande". Det är mycket lättare sagt än gjort, jag vet, men har man som några av oss här gjort försökt i flera år så tänker man tillbaka på de där månaderna i början som man slösade på att vara olycklig över något man ändå inte kunde påverka. Det kommer en tid senare när du kan göra något åt det, men det är inte nu, så luta dig tillbaka och skjut upp oron till senare när den eventuellt kan vara till användning. 

Sen är det få problem de inte kan hjälpa en med inom fertilitetsvården. Det mesta går att lösa. Titta på oss, som sagt, som fick en usel prognos på att försöka själva men som ändå lyckats med hjälp. 

Lycka till :) 

Jag har lätt för att bli gravid. Men haft problem med att behålla tyvärr. Vi började bebisverkstaden för nästan exakt ett år sedan (slutet av okt 2014). Blev gravid direkt men missfall i v.10. Blev gravid igen i april och när jag i somras glad i hågen åkte på kub-ul konstaterade de ett ma i v.10. Samma vecka... Så idag, som sagt nästan exakt ett år sedan vi började, har jag nu plussat igen. Men känner knappt någon glädje. Är mest rädd och orolig. Blir det missfall igen blir det utredning.

Alla har ju olika erfarenheter och önskemål, men om jag måste välja mellan pest och kolera, hade jag alla gånger valt att hellre ha svårt för att bli gravid. Missfall gör så jävla ont och man är så otroligt ledsen. Visst kändes mensen som kom efter missfallen som ett hån, men hellre det än detta lidande med vul som visar sprattlande bebis och sen är det bara slut och man slänger bilderna man fått med sig och alla planer man hunnit göra bara går upp i rök.

Oj vad hemskt detta blev. Men så gick jag in i depression också efter sista missfallet. Fick en total chock på kub. Bara som en liten förklaring till min nedstämdhet.