Åka och trösta honom i sorgen eller inte?

Jag hade inte åkt till någon som gett uttryck för att vilja vara ensam. Om du erbjudit dig att åka till honom och han tackat nej så tycker jag att du ska respektera det och utgå från att det är hans önskemål. Du kan ju göra klart att det är okej att han ändrar sig och ringer om eller när han känner något annat. Det hör vuxenlivet till att lära sig kommunicera, det hör också vuxenlivet till att låta bli att gissa hur den andre "egentligen" känner och gå händelserna i förväg för att på så sätt kunna vara med någon som faktiskt sagt sig vilja vara ensam. 

Tänker du åtminstone berätta för honom att du ämnar komma dit och krama honom? Eller tänker du ställa honom inför fullbordat faktum? Det är ju i sådana fall väldigt orättvist.

Jag tycker för min del att du borde avstå helt. Du skriver att han aldrig gråter (och alla har förvisso inte det behovet) men det kan ju faktiskt vara så att han gör det - när han är och får vara ensam. Du kan ju låta honom veta att du finns utan att bege dig dit.

Jag tycker att du tränger dig på, och jag skulle själv aldrig göra så. 

Jag håller med Anonym (daf).

Men det är väl ingen här som förespråkat att ts inte ska höra av sig? Det har hon ju dessutom gjort. Det är klart att man ska höra av sig och berätta att man finns där, men bara för att folk sörjer så får man ju inte automatiskt rätt att köra över dem. Den som vill lämnas ifred ska väl respekteras även om den människan har sorg, tycker du inte?

När min pappa dog ville jag vara ifred. Jag ville inte ha kramar och tröst och jag ville heller inte prata om det förrän långt senare. Jag skulle blivit mycket arg och förolämpad om någon inte respekterade min uttryckliga önskan att bli lämnad i fred. Jag blev förstås inte arg över att människor erbjöd sig att finnas där, men om de insisterat eller tagit sig friheten att komma över trots att jag inte ville det hade jag blivit det.

Så du tror alltså inte att jag är oförmögen att bestämma över mig själv? Usch, jag ryser när jag läser ditt inlägg. "vare sig han vill eller inte" - jag tycker att sådant är obehagligt och enormt respektlöst. 

Jag är inte en sådan människa som inte ber om hjälp när jag känner att jag behöver och vill ha hjälp. Jag har inte svårt att visa mig svag heller, vid tillfällen när jag är det. Men när jag vill vara ifred så vill jag bli lämnad ifred, och jag skulle bli mycket arg om någon som du ändå trängde sig på. Hade min man uppfört sig så hade det varit en direkt dealbreaker för mig. 

Du och jag står på tok för långt ifrån varandra för att jag över huvud taget ske kunna relatera till något av det du skriver. Vi är verkligen inte likadana - du drar för snabba och felaktiga slutsatser precis hela tiden. Inte ens "apsolut" känner jag igen.

Och läsa av? Det tvivlar jag på är din starka sida faktiskt.

Vad skönt för dig att han orkade och ville höra av sig. Pratade ni något om att du tänker dig åka till honom i morgon?