Det är svårt med det där med sorg... Bor han långt borta? Annars skulle jag åka dit med tex mat och säga ska inte stanna utan jag vill ge dig en kram och säga att jag finns här. Många gånger gör sorgen att man stöter bort andra, men man tänker inte riktigt klart. Och man behöver i bland en "paus" i sorgen så man årkar fortsätta. Så jag skulle åkt en sveng, utan att tränga mig på..
Tyvärr bor han en bra bit iväg, annars hade jag nog åkt förbi och sagt att jag inte skulle stanna. Men man åker liksom inte bara förbi bara förbi varandra med detta avståndet..
Jag är själv så himla ledsen för jag vet att han behöver mig. Han har svårt att öppna upp sig men känslorna finns där inne, det har jag sett. Jag tror att han skulle tycka att det var skönt att jag var där, men han vill absolut inte visa sig svag eller "be" om hjälp.
Jag har bestämt nu att han får vara ifred idag, sen åker jag dit en sväng imorgon. Behöver ge honom en kram, så får jag åka sen isåfall. Men det kan säkert vara skönt för honom att vara ensam iallafall första dagen.
Han är uppvuxen med att inte gråta, och uppfostrar sina barn på samma sätt. Så synd tyvärr :(
"Behöver ge honom en kram".
Är det hans eller dina behov tråden handlar om?
Precis, det är honom jag tänker på. Och jag behöver åka dit för HANS skull, för han behöver få veta att jag finns här. Hade jag inte brytt mig hade jag ju inte velat åka dit. Han har svårt att ta emot hjälp men jag vill iallafall försöka. Känner han att han kan ta sig igenom det bättre när jag väl är där är det värt det, annars får jag ju åka igen. Bara för att han växt upp med att det är svagt att vara ledsen så ska han iallafall veta att inte JAG tycker så. Sen behöver man inte tränga sig på mer än så.
Jag håller med. Har diskuterat det här med en vän och vi är båda eniga om att man, när man sörjer, har otroligt svårt att höra av sig till någon. Man tackar gärna nej, även fast man innerst inne vill ha någon där som inte dömer, frågar eller kräver. Jag vill hans bästa för jag älskar honom. Han ska få veta att det inte bara är tomma ord, utan att jag verkligen finns där. Ingen ska behöva gå igenom en sån mörk period på egen hand, vilket självklart inte betyder att jag kommer tränga mig på 24/7. Han behöver sin egna tid, men han ska känna att han har NÅGON att gå till som inte sviker.
Men det är väl ingen här som förespråkat att ts inte ska höra av sig? Det har hon ju dessutom gjort. Det är klart att man ska höra av sig och berätta att man finns där, men bara för att folk sörjer så får man ju inte automatiskt rätt att köra över dem. Den som vill lämnas ifred ska väl respekteras även om den människan har sorg, tycker du inte?
När min pappa dog ville jag vara ifred. Jag ville inte ha kramar och tröst och jag ville heller inte prata om det förrän långt senare. Jag skulle blivit mycket arg och förolämpad om någon inte respekterade min uttryckliga önskan att bli lämnad i fred. Jag blev förstås inte arg över att människor erbjöd sig att finnas där, men om de insisterat eller tagit sig friheten att komma över trots att jag inte ville det hade jag blivit det.
Och läsa av? Det tvivlar jag på är din starka sida faktiskt.
Alla är olika, och det var lite det jag var ute efter när jag skrev tråden - att få olika perspektiv på det hela.
Han har hört av sig nu och velat prata med mig, det känns jätteskönt och jag trodde aldrig han skulle göra det. Han litar nog på mig mer än jag trodde :)