Hur reagerade ni efter MA/MF?

Beklagar era förluster TS och alla andra!

Jag hade MA i v.13 för tre månader sedan. Har inte hanterat det så bra. Hamnade i depression som jag nu medicinerar för. Mår visserligen bättre nu än i juli/augusti men jag undviker konsekvent att tänka på allt som har med barn och graviditeter att göra och jag umgås inte längre med gravida vänner. Och de dagar som mensen kommer är väldigt jobbiga tycker jag.

Visst, jag har inte återhämtat mig än men jag försöker att vara förlåtande mot mig själv och låta det ta den tid det tar utan att stressa. Det här var ju liksom en av de värsta grejerna som jag har varit med om under livet så egentligen är det väl inte så konstigt att jag reagerade så starkt.

Hoppas att ni alla finner vägar att ta er igenom sorgen!

Det där med okänsliga vänner fick jag också stöta på efter mitt MA. En sa: Jag har själv gjort en abort en gång. Tyckte inte att det var så farligt. En annan sa: Jag kom över mitt missfall på en vecka. De vännerna är inte nära knutna till mig längre. Det går inte att jämföra känslor eller äpplen och päron. Ens sorg är ens egen. Går inte att förringa! Den här gången har vi inte berättat alls vad vi går igenom. Min mamma vet, men ingen annan. Jag ville bara ha en kram och att någon sa: Jag förstår att det måste vara skit.

Fick mitt första mf i oktober 2008 i samma veva som jag fyllde år. Hade just hunnit berätta för pappa (mamma visste sen plusset) och mina morföräldrar. Trodde vi var i v12, därav att vi berättade, och "spökveckorna" men det var att grynet dött som gjorde att symtomen hade upphört nån vecka tidigare. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag på egen hand hade rensat så bra (åkte in för att bekräfta att jag rensat på egen hand och så att inget fanns kvar och skrotade). Hcg-provet var däremot väldigt högt vilket fick dem att misstänka både utomkveds och druvbörd men inget sådant. Däremot ett myom i livmorderväggen på 10x10cm. Läkaren som undersökte mig var enormt känslokall när jag frågade om det gick att ta bort myomet på en gång. "Nej, då får vi ta bort hela paketet", var hennes svar.

Pga väntetid för att operera bort myomet dröjde det ca 1,5 år tills det var borta och jag läkt ordentligt och vi kunde börja försöka igen. 

Senvåren 2011 plussade vi igen. Det skulle bli en februaribebis då. I juli gjorde vi KUB-ul och då fick vi veta att liten dött i v9-10, trodde vi var i v13. Det var det värsta, att se detta perfekta lilla ansikte och direkt känna att något var fel. När vi gick ut kände jag att något klickade till inom mig och sa till sambon att inom 24h skulle jag börja blöda. Det gjorde jag. Blödde som en stucken gris med enorm smärta nattetid i 4-5 dagar och i princip ingenting dagtid. Hade semester då så jag slapp spela teater inför jobbet.

Efter det sista misslyckandet var jag hos gynekologen några gånger på hösten 2011 och våren 2012 då jag tyckte att mensen strulade. Berättade även om min historik och gynekologen sa att nästa gång jag plussade så skulle jag höra av mig och vi skulle kolla upp hur det såg ut.

Plussade igen i början av 2013, ringde gyn som kollade upp det hela och det var två som låg där inne. Vågade inte tro på att det skulle gå vägen förrän efter RUL, så halva graviditeten spenderades med oro. Men ut kom de sötaste små tvillingarna till slut.

Våra två misslyckanden har tärt på vår relation men det dröjde till en jädra urladdning innan det framgick hur hårt även sambon tagit på detta. Jag har känt att han inte velat prata om det samtidigt som jag känt mig misslyckad och okvinnlig. Detta var strax innan det sista plusset. Det skulle behövas mer samtalsvård för de som genomgått mf/ma, för både män och kvinnorna. Samma efter förlossningen, allt fokus låg på mig men även sambon var ju med om något jobbigt och traumatiskt som fick spendera första dygnet ensam med barnen då jag låg på IVA (hamnade i chock). Det är det ingen instans som tagit upp alls.

Hujedamej! Men jag vet, jag har också fått höra en del saker jag helst hade sluppit. Jag undrar om folk får någon sorts blackout och blir oförmögna att säga vettiga saker när det handlar om missfall? En vän till mig sa att "jamen om några år så kanske det inte känns så viktigt för dig att få barn längre". Jag tror de orden kommer att göra ont för resten av mitt liv.

Resan började sommaren 2014, när jag hamnade på sjukhus för svåra smärtor som visade sig vara en cysta på ena äggstocken. Ett bra tag svävade jag i ovisshet om jag skulle få behålla äggstocken eller ej, vissa läkare ville ta bort den och andra ville avvakta. Till slut bestämde de sig för att avvakta och jag hade turen att cystan försvann av sig själv (det är möjligt att den sprack sönder när jag låg på sjukhuset full av smärtstillande).

Jag och sambon har varit ihop i tio år men har hittills inte vågat ta steget till att skaffa barn. Visst, en längtan har väl börjat smyga sig på för några år sedan. Men händelsen med cystan gjorde att vi kände att vi inte ville vänta mer, för tänk om det blir för sent?

Jag gjorde dock min sista termin på högskolan efter sommaren, så lite till väntade vi trots allt. När studierna var klara så försökte vi - och fick plus på första försöket. En januaribebis skulle det bli! Det kändes för bra för att vara sant (och det var det ju också skulle det visa sig).

Jag hade väldigt starka symptom. Blev känslig för dofter, mådde illa och kräktes, var väldigt känslomässigt instabil av alla hormoner, var kissnödig hela tiden. Inget konstigt alls.

Sambon ville gärna göra KUB, vilket spelade mindre roll för min del men jag ville hemskt gärna se bebisen så jag såg fram emot ultraljudet. När det närmade sig KUB-veckan hade min mage börjat växa litegrann.

Vi var så himla förväntansfulla och glada den där torsdagsmorgonen när jag lade mig på britsen. Men bara några sekunder senare hade den där totala lyckan bytts mot total sorg. I livmodern var det tomt, bara en tom hinnsäck som avstannat i v.9 syntes. Sedan följde en hemsk helg där jag fick gå omkring medveten om den döda graviditeten i kroppen. Vården ville inte hjälpa till att få ut missfallet. På måndagen satte det dock igång av sig självt och jag fick så svåra värkar att jag fick åka in till akuten där läkaren såg att jag faktiskt behövde cytotec.

Efteråt grät jag varje dag i en och en halv månad. Sedan fick min familj nog och tyckte att jag skulle söka hjälp. Läkaren konstaterade att jag fått en depression som jag nu får både medicin och samtalsstöd för att få bukt med. 

Så nej, jag har inte fått fler missfall än ett, och även om jag kan förstå att det inte behöver betyda att jag inte kommer att kunna genomgå en frisk graviditet i framtiden så kan jag inte hjälpa oron jag känner. Därav allt ältande som jag genomgått och genomgår. Det har inte heller blivit lättare av att typ alla jag känner visste om att jag var gravid och att tre tjejer i mitt umgänge (en av dem är min bästa vän) är gravida just nu samt att alla mina vänner har ett/två/tre barn som de fått utan problem. Så nu känner jag mig liksom som om jag är den som blev utan. Och det har varit svårt att inte ha någon omkring sig som förstår vad det innebär att gå igenom det här.

Det var min första graviditet med ett barn som var efterlängtat. Så himla mycket glädje och drömmar försvann den där dagen i juni, och oavsett vad som händer så kommer livet aldrig att kunna bli riktigt som det var innan. Det känns som om jag åldrades tio år på bara en sommar.

*bamsejättedunderkramar* 

Jag förstår så otroligt väl vad det är du gått igenom med detta att det tar sig fort när man väl försöker och sen går och helvete och alla omkring en blir gravida bara de tittar på en snopp (inte sant men det är så det känns).

När jag fick mitt första missfall fick jag veta att en vän var gravid precis samtidigt. Hon skulle få (och fick) i april och jag skulle ha fått i maj. Jag mådde så pass dåligt att jag slutade höra av mig till henne. Nåt år eller ett par senare skickade jag ett mail där jag förklarade vad som hänt och varför jag slutade höra av mig.

Det är skitbra att du får hjälp med samtalsstöd! Och skriv ner allt du känner och tänker, antingen i en regelrätt dagbok eller prata med andra tex här om det hela, där det finns folk som gått igenom samma sak. Mitt råd är också till er alla att inte dölja hur ni känner. Om folk kommer med idiotkommentarer som att "det är väl dags att gå vidare nu", fräs ifrån och säg att ni tycker att det är sårande att få höra. 

Kramar till er alla!

Bra att du tar hjälp av kurator. Det ska nog jag också göra efter att allt är över! Tror att det är bra att prata med någon. Många varma kramar!

Ja igår. Det såg tyvärr inte bättre ut. Inget foster kunde ses. Så nu väntar jag på tid på sjukhuset för vidare resa mot slutet på denna graviditet. Gråtit hela dagen idag! Helt matt!

Efter 2 vanliga graviditeter med friska barn så förlorade vi vår efterlängtade lillebror. Han föddes i vecka 18, men hade kanske dött redan i vecka 14. En total chock.

Vi fick veta det på rul på måndag eftermiddag. Just då kunde jag inte ta in någon information alls, utan fick en tid på tisdagen för att prata, göra ett vul och få första tabletterna. På torsdagen föddes han, hur fin som helst.

Dagarna mellan må -to kunde jag nästan bara fokusera på att föda fram honom, jag är nämligen paniskt rädd för förlossningar och är snittad med de andra barnen. Så den stora sorgen började efteråt.

Alla planer, alla drömmar, hela strukturen på hur vår familj skulle se ut med ålder mellan syskonen osv... Känslan att min kropp kunde svika mig på det sättet, att den inte hade signalerat något alls. Tankar att jag själv hade orsakat att han dog, det var kanske den där vattenrutschbanan? Något jag ätit/gjort? Febern jag hade? Cellprovet, svampmedicinen. Jag var väldigt kreativ i min självförebråelse.

Vi försökte genast att bli gravida igen, men det ville sig inte. Och så här i backspegeln rörde det sig bara om några månader, men när jag var mitt i det så kändes det som år. Som att jag aldrig kom vidare. Jag blev bara mer och mer deppig faktiskt.

Till slut blev jag gravid igen, men det var som att inte kroppen kändes vid det. Inget illamående, som 3 första graviditeterna, inga andra känningar heller. Det var som att kroppen inte orkade ta in signalerna eller något. Rätt behagligt på något sätt. Jag gick hos en kurator hela graviditeten.

Så föddes så äntligen vår lillebror, efterlängtad som få. Och livet kunde fortsätta igen, så kändes det. För mig var det som att allt vände från en dag till den andra. Sorgen försvann inte, men den där förlamande deppigheten som gjorde att inget kändes värt. Jag fortsatte att gå till minneslunden i flera år, jag fortsatte gråta när jag pratade om bebisen vi inte fick behålla. Men sorgen fanns mer vid sidan om, den upptog inte hela livet.

Jag tror att de flesta tar sig genom mf/ma smidigare än jag gjorde. Jag vet inte vad det är som avgör hur djupt man sjunker ner i sorgen. Kanske vilket stöd man har omkring sig? Eller kanske det handlar om ens personlighet? För mig var det i alla fall väldigt tufft.

Skickar ett gäng kramar till er som är mitt uppe i sorgen just nu!

Nu är barnen 13, 11,5 och snart 9 år. Nej, vi fick aldrig veta varför, han bara dog.

Första kuratorn, som jag pratade med när det just hade hänt, pratade vi nog bara runt känslor runt mf. Att ta på sig skulden, hur man hanterar kommentarer, hur relationen till pappan påverkades.

När jag blev gravid igen så remitterade min bm mig till en ny kurator, eftersom hon tyckte att jag skulle få verktyg att hantera all oro som följde med graviditeten. Kuratorn å sin sida sa att hon inte alls jobbade så, att jag inte behövde verktyg utan behövde få prata igenom vad som hände förra graviditeten, förlossningen osv. Så vi drog allt igen, det var bra med en ny kurator så kändes det inte som att jag bara tjatade om samma saker igen. Vi pratade om saknad, hur man hanterar att livet fortsätter obemärkt för alla andra, hur man ska kunna glädjas åt ett nytt liv när man fortfarande sörjer den förra bebisen.

Till slut. nästan ett år efter att han dog och när jag var höggravid med nästa barn, tog jag mod till mig att åka till gravplatsen. Det fortsatte jag göra på minnesdagar (när han skulle ha fötts, när han dog) i flera år. Jag stoppade ner blomsterlökar där, som skulle blomma när han skulle fötts, en lök för varje år han skulle fyllt. Till allhelgona byggde jag en snölykta där i flera år. Det har varit skönt.

Usch så hemskt för er alla... Jag blev oplanerat gravid men fick mf för ett par veckor sedan i v.7-8 Vi har två barn 8 och 3 år och jag har alltid velat haft fler barn. Har lätta graviditeter och förlossningar (senaste på 20min hemma ) samt att båda har fasta välbetalda jobb och allt tryggat. Sambon vill dock inte ha fler så det blev en liten chock när jag plötsligt blev gravid. Vi har inte något skydd så vi vet ju att chansen funnits hela tiden men ändå chockas man.

Jag sjukskrev mig när mf var på gång vilket var så skönt. Fick springa på toa hela tiden sen har jag gråtit nästan varje dag och jag tänker på det hela tiden. Det barn som kunde ha varit...

Att sambon inte ens vill försöka igen gör det hela ännu jobbigare. Nu vill jag än mer ha ett barn till... Sambon har svårt att förstå då vi pratat om det innan och beslutat att inte skaffa fler barn men han lät ändå som att han skulle acceptera om det blev så. Sorgen efter det som inte var meningen...och ingen mer vet så jag har ingen att dela sorgen med...hur känner era sambos?

Hej. Förlåt om jag hoppar in här, 11+5 igår och sökte gyn för rosa flytningar. Fostret var litet och de såg inget hjärta slå. För 20 dagar sedan var jag på tidigt vul och då såg allt bra ut. Min värld rasade och jag vet inte hur jag tar mig vidare. På måndag ska vi på andra ultraljudet och även skrapning om det inte kommer igång själv. Jag är så rädd för detta och så rädd för hur man ska våga utsätta sig för detta igen. Någon av er som varit sjukskrivna efter MA? Har ni fått psykolog-kontakt? Jag måste prata med någon, skulle fått psykolog kontakt för min förlossningsrädsla nu känns det som jag är rädd för allt ????

Åh Anonym (sorgsen ) jag hoppas ju så att min sambo ska säga så med men helst att han vill ha för egen del med förstås. En kan ju inte skaffa barn.... ju mer jag tänker på det - tänker på det mest hela tiden, ser bebisar, magar, vagnar å allt sånt hela tiden - desto mer vill jag/ måste jag ha ett till barn. Inget annat kan fylla det tomrummet känns det som.

Jag blödde i en vecka efter mf och sen var allt över. Dock tror delar av min kropp att vi bygger för bebis så har konstant ät behov annars mår jag illa. Får rejält ont i tjejmagen emellanåt som växtvärk men är väl bara kramper. Allt påminner om det som kunde varit och så blir jag ledsen. :'(

Fick ett mf i v.5 (strax efter jag plussat) innan bebis nr 2 men då blödde jag inte lika mycket så beror ju mycket på hur långt gången man är. Sen var sorgen inte lika stor då jag visste att jag fick nya försök.

Klart man sörjer en barn man förlorat men det blir nog lättare när (om) en ny graviditet börjar. Vill nog gärna vänta till våren jag med då jag vill ha sommarbarn om man får välja. Hinns inte med nu isf...

Måste bara skriva här igen! Har pratat massor med min sambo nu och försökt få honom att verkligen förstå hur jag känner. Körde dessutom lite byteshandel - om vi försöker få ett till barn så går jag med på att flytta till det hus han länge önskat (arve gård) och ikväll kom han hem efter en vecka borta och vi sexade. Vilket slutade med att han faktiskt kom i mig! Inte av misstag! Jag är faktiskt rätt chokad, men glad förstås! Nu tror jag att äl var förra veckan så detta tar sig nog inte men han vill. Han går med på en till! Tror knappt att det är sant, så länge som han varit totalt emot! Nu mår jag bättre! Mina mf är bara stegen mot ett nytt litet frö att älska! Ursäkta kapningen men känner mig så glad och lättad!

Är mitt inne i ett MA just nu. Om en vecka ska de kolla så allt kommit ut. Men det blöder inte alls mycket så jag gissar på att det är mycket kvar :(

Hej på er....

jag plussade ganska nyligen, och vi blev så glada, vårt barn skulle få ett syskon....men nu har jag börjat blöda. som en mensblödning och med koagulerade klumpar....ångest....väntar på att KK ska ringa upp.

hur snabbt efteråt kommer ägglossningen igång, så man kan försöka igen? hur länge blödde ni? som en mens?