Hur reagerade ni efter MA/MF?

Usch så hemskt för er alla... Jag blev oplanerat gravid men fick mf för ett par veckor sedan i v.7-8 Vi har två barn 8 och 3 år och jag har alltid velat haft fler barn. Har lätta graviditeter och förlossningar (senaste på 20min hemma ) samt att båda har fasta välbetalda jobb och allt tryggat. Sambon vill dock inte ha fler så det blev en liten chock när jag plötsligt blev gravid. Vi har inte något skydd så vi vet ju att chansen funnits hela tiden men ändå chockas man.

Jag sjukskrev mig när mf var på gång vilket var så skönt. Fick springa på toa hela tiden sen har jag gråtit nästan varje dag och jag tänker på det hela tiden. Det barn som kunde ha varit...

Att sambon inte ens vill försöka igen gör det hela ännu jobbigare. Nu vill jag än mer ha ett barn till... Sambon har svårt att förstå då vi pratat om det innan och beslutat att inte skaffa fler barn men han lät ändå som att han skulle acceptera om det blev så. Sorgen efter det som inte var meningen...och ingen mer vet så jag har ingen att dela sorgen med...hur känner era sambos?

Åh Anonym (sorgsen ) jag hoppas ju så att min sambo ska säga så med men helst att han vill ha för egen del med förstås. En kan ju inte skaffa barn.... ju mer jag tänker på det - tänker på det mest hela tiden, ser bebisar, magar, vagnar å allt sånt hela tiden - desto mer vill jag/ måste jag ha ett till barn. Inget annat kan fylla det tomrummet känns det som.

Jag blödde i en vecka efter mf och sen var allt över. Dock tror delar av min kropp att vi bygger för bebis så har konstant ät behov annars mår jag illa. Får rejält ont i tjejmagen emellanåt som växtvärk men är väl bara kramper. Allt påminner om det som kunde varit och så blir jag ledsen. :'(

Fick ett mf i v.5 (strax efter jag plussat) innan bebis nr 2 men då blödde jag inte lika mycket så beror ju mycket på hur långt gången man är. Sen var sorgen inte lika stor då jag visste att jag fick nya försök.

Klart man sörjer en barn man förlorat men det blir nog lättare när (om) en ny graviditet börjar. Vill nog gärna vänta till våren jag med då jag vill ha sommarbarn om man får välja. Hinns inte med nu isf...

Måste bara skriva här igen! Har pratat massor med min sambo nu och försökt få honom att verkligen förstå hur jag känner. Körde dessutom lite byteshandel - om vi försöker få ett till barn så går jag med på att flytta till det hus han länge önskat (arve gård) och ikväll kom han hem efter en vecka borta och vi sexade. Vilket slutade med att han faktiskt kom i mig! Inte av misstag! Jag är faktiskt rätt chokad, men glad förstås! Nu tror jag att äl var förra veckan så detta tar sig nog inte men han vill. Han går med på en till! Tror knappt att det är sant, så länge som han varit totalt emot! Nu mår jag bättre! Mina mf är bara stegen mot ett nytt litet frö att älska! Ursäkta kapningen men känner mig så glad och lättad!

Självklart uppdaterar jag! Känner mig så lättad, sjukt va känsligt det är för någon som inte alls är barnlös men som ändå inte är klar...

Jendeas beklagar verkligen sorgen och allt du får gå igenom. Mycket som ska bearbetas. Finns det något positivt du kan fokusera på? Mindre närmare mål? Kanske dela upp det hela med ÄL, bim, plus, sparkar i magen, ul osv...fö varje steg kommer du känna dig starkare och tryggare. Efter mitt första mf blev jag lite bränd så när det tog sig igen på riktigt vågade jag inte tro på det. Hade en känsla av att "jaja vi får se hur länge den stannar" men jag hade ljusglimtarna. Och sen kom hon till sist, bråttom som få på 20min från första värk och hemma i badrummet men näst intill smärtfritt och helt problemfritt! En otrolig förlossning! Alla är olika så tänk positivt och håll fokus närmare dig. Det kan hjälpa.

Ring mvc och förklara samt be om sjukskrivning. Är det så att hon inte har befogenheter så skickar hon dig till de som kan.

Stora kramar