Anonym (suck) skrev 2015-09-26 17:41:50 följande:
Det gör jag inte. Om pappan inte hade velat ha barnet mer eller om mamman hade accepterat vad pappan önskade så hade han aldrig behövt stämma mamman.
Pappan har hållt sig borta i månader. Nu senast i tre månader. Som längst sex månader. Under sitt barns tvååriga liv har han alltså SJÄLVMANT valt att inte träffa barnet under minst 9 månader.
Han anser sedan att umgänge skall tas upp med två nätters övernattning vh utan att trappa upp och låta barnet lära känna sin pappa.
Och du tycker TS skall gå med på det?
Vem tycker du skall se till barnets bästa isåfall? För jag inbillade mig att det var en förälders ansvar...
Jag vurmar ganska starkt för barns rätt till sina pappor och även tvärtom. Jag har extremt svårt att förstå de mammor som försvårar umgänge, håller papporna utanför, flyttar med barnet osv och anser att DE har mer rätt till barnet ensamt än vad barnet har till båda sina föräldrar. Men det innebär inte per automatik att jag tycker att pappor har rätt till sina barn på vilka villkor som helst. Inte heller mammorna. Det måste fortfarande ske på barnets villkor, efter barnets bästa.
Och det är INTE i en tvååring bästa att börja sova hos ngn som inte varit med tillräckligt mkt för att barnet skall känna sig trygg. Det är INTE i en tvååring bästa att bli hämtad av ena föräldern utan att vara beredd på det. En förälder hon träffat en natt på tre månader...
TS skriver faktiskt ingenstans att pappan tänker på hur barnet mår i det här...
Jag tycker det är bäst, i de allra flesta fall, att barnet bor vv hos sina föräldrar
Men VÄGEN DIT skall anpassas till barnet. Inte en förälders vilja.
