Där skrev du något. Jag tvekar nog inte på att min dotter älskar mig men är nog mer orolig att hon slutar med det jag tycker. Jag borde ha hittat min "plats" i förldrarrollen men känner att det fortfarande är väldigt omtumlande och det är så stort. Kanske lite större än jag trodde innan vi fick barn. Sen när jag vill leva upp till att vara en bra mamma det för väl alla iochförsig men mina känslostormar krockar nog med lilltjejens trotts och det gör nog att jag blir orolig. Var du hos din lilla tjej när hon var så ledsen och allt eller gick du typ undan lite och lät henne vara helt ensam i rummet?
lövet2 skrev 2015-09-21 23:11:41 följande:
3-åringar som lyssnar på sina föräldrar och gör som de säger - de oroar mig. Det är liksom onaturligt. I den åldern kräver utvecklingen att de struntar i föräldrarnas regler, testar var föräldrarnas gränser går och även testar sitt eget och föräldrarnas tålamod. Det verkar vara fruktansvärt jobbigt att vara i trotsåldern, och om man håller det i minnet, så är det nog lättare att orka med dem.
Du ska få läsa något jag skrev när mitt yngsta barn var mitt i trotsåldern (och jag tvekade ändå aldrig om att hon älskade mig och att jag var en bra mamma!):
"Det är nog inte lätt att vara 3 år!
Lillans dag började bra, och hon följde med först på affären och sedan till morfar för att lösa Melodikrysset. Men sedan skulle vi hem ...
Storebror hann sätta sig först i bilen, och Lillan tyckte att han satt på fel plats. Jag spände fast henne, och hon ylade "Han sitter fel! Han sitter på fel plats!". Men han var fastspänd och klar, så vi körde hem - det är ju bara 3-4 minuters väg med bilen. När vi kom hem, så vägrade hon att kliva ur. Jag skickade in de större för att äta lunch i lugn och ro, så fick Lillan skrika av sig lite i bilen. Bildörren var öppen, så förr eller senare skulle hon nog komma ut hon också! Solen sken och det var rätt skönt att sitta ute en stund och läsa tidningen.
Efter några minuter ville hon att jag skulle lyfta ur henne (kunde plötsligt inte gå själv!), och då bar jag in henne i huset. Hon var förstås hungrig, för det var över 4 timmar sedan hon åt frukost. Men när hon såg det dukade bordet började hon ropa igen: "Han satt fel i bilen! Han var på fel plats!". Storebror kunde förstås inte vara tyst, utan han talade om att han minsann suttit på helt rätt plats och att hon skulle sluta klaga. Suck! Lillan lade sig på golvet och grät hejdlöst i en kvart. Ingen fick röra henne och ingen fick prata med henne, utan hon skulle ligga där ända tills storebror gick med på att gå ut och sätta sig på rätt plats i bilen. Han fnös bara och gick ut och sparkade fotboll i stället ...
Hungern talade, och Lillan klev upp och ville ha ett plåster. Hon hade faktiskt ont i fingret (där hon fått lite färg från tuschpennan), och det var därför hon gråtit.
Ett plåster kunde det väl vara värt för att hon skulle äta sin lunch någon gång, så OK. Med plåstret på fingret satte hon sig vid bordet och beställde. En tallrik fil och flingor först ville hon ha. Jag hällde upp, och hon började genast skrika att det var fel. Hon skulle hälla upp - inte jag! Så hon sprang i väg från bordet vilt gråtande, in i vardagsrummet, slog på TV:n ("Jag ska inte äta, jag ska se på TV!"), lade sig i soffan och somnade. Helt slut av allt gråtande och allt som var fel i hennes värld ..."
