Trotsig 3 åring, känner mig som sämsta mamman

Hon "bråkar" med dig för att hon är trygg med dig och för att du älskar henne. Der är ju därför hon testar gränser mot dig och undersöker hur världen fungerar med dig. Jag har tre barn i åldern 2 till snart 8 år. Mina barn är oerhört olika vilket handlar om deras personlighet och inte om mig. Ibland är det lätt som förälder att vara lite för självcentrerad - allt ens barn gör handlar inte om oss föräldrar....utan om barnet själv och barnets väg till självständighet och individualitet. Ta det inte personligt . Lättare sagt än gjort, jag vet. Rekommenderar varmt:

Ingegerd Gaveln bok: Att möta sitt barn - och sig själv. Önskar att jag löst den tidigare. Liksom Jesper Juuls Konsten att säga nej med gott samvete.

3-åringar som lyssnar på sina föräldrar och gör som de säger - de oroar mig. Det är liksom onaturligt. I den åldern kräver utvecklingen att de struntar i föräldrarnas regler, testar var föräldrarnas gränser går och även testar sitt eget och föräldrarnas tålamod. Det verkar vara fruktansvärt jobbigt att vara i trotsåldern, och om man håller det i minnet, så är det nog lättare att orka med dem.

Du ska få läsa något jag skrev när mitt yngsta barn var mitt i trotsåldern (och jag tvekade ändå aldrig om att hon älskade mig och att jag var en bra mamma!):

"Det är nog inte lätt att vara 3 år!
Lillans dag började bra, och hon följde med först på affären och sedan till morfar för att lösa Melodikrysset. Men sedan skulle vi hem ...
Storebror hann sätta sig först i bilen, och Lillan tyckte att han satt på fel plats. Jag spände fast henne, och hon ylade "Han sitter fel! Han sitter på fel plats!". Men han var fastspänd och klar, så vi körde hem - det är ju bara 3-4 minuters väg med bilen. När vi kom hem, så vägrade hon att kliva ur. Jag skickade in de större för att äta lunch i lugn och ro, så fick Lillan skrika av sig lite i bilen. Bildörren var öppen, så förr eller senare skulle hon nog komma ut hon också! Solen sken och det var rätt skönt att sitta ute en stund och läsa tidningen.

Efter några minuter ville hon att jag skulle lyfta ur henne (kunde plötsligt inte gå själv!), och då bar jag in henne i huset. Hon var förstås hungrig, för det var över 4 timmar sedan hon åt frukost. Men när hon såg det dukade bordet började hon ropa igen: "Han satt fel i bilen! Han var på fel plats!". Storebror kunde förstås inte vara tyst, utan han talade om att han minsann suttit på helt rätt plats och att hon skulle sluta klaga. Suck! Lillan lade sig på golvet och grät hejdlöst i en kvart. Ingen fick röra henne och ingen fick prata med henne, utan hon skulle ligga där ända tills storebror gick med på att gå ut och sätta sig på rätt plats i bilen. Han fnös bara och gick ut och sparkade fotboll i stället ...

Hungern talade, och Lillan klev upp och ville ha ett plåster. Hon hade faktiskt ont i fingret (där hon fått lite färg från tuschpennan), och det var därför hon gråtit.
Ett plåster kunde det väl vara värt för att hon skulle äta sin lunch någon gång, så OK. Med plåstret på fingret satte hon sig vid bordet och beställde. En tallrik fil och flingor först ville hon ha. Jag hällde upp, och hon började genast skrika att det var fel. Hon skulle hälla upp - inte jag! Så hon sprang i väg från bordet vilt gråtande, in i vardagsrummet, slog på TV:n ("Jag ska inte äta, jag ska se på TV!"), lade sig i soffan och somnade. Helt slut av allt gråtande och allt som var fel i hennes värld ..."

Tack för ditt svar. Du börjar skriva väldigt bra för så tänker inte jag. Att trotts och att det har med utvecklingen att göra det förstår jag solklart och de har det nog inte så lätt de små liven. Man sätter sig nog inte in i deras situation så mycket och deras känslor men superbra tips på böcker de ska jag kolla upp på biblioteket. Min minsta är 14 månader och den 3.e kommer i januari. Tack för stöd och uppmuntran.

Där skrev du något. Jag tvekar nog inte på att min dotter älskar mig men är nog mer orolig att hon slutar med det jag tycker. Jag borde ha hittat min "plats" i förldrarrollen men känner att det fortfarande är väldigt omtumlande och det är så stort. Kanske lite större än jag trodde innan vi fick barn. Sen när jag vill leva upp till att vara en bra mamma det för väl alla iochförsig men mina känslostormar krockar nog med lilltjejens trotts och det gör nog att jag blir orolig. Var du hos din lilla tjej när hon var så ledsen och allt eller gick du typ undan lite och lät henne vara helt ensam i rummet?

Du är inte ensam! Har tvillingpojkar på 3 år och är ensamstående, så jag försöker uppfostra dem, hålla ett någorlunda respektabelt hem, ha bra mat på bordet och plugga heltid samtidigt. Det är mest bara skrik och bråk här hemma för killarna vet precis vilka knappar de ska trycka på och jag år för det mesta bara trött och känner mig som världens sämsta mamma.

Mitt mantra är och har varit i någon månad nu "det blir bättre, andas, det blir bättre"

Lycka till!

Va stark du måste vara om du är ensamstående med tvillingar. Det måste vara tufft emellanåt kan jag tro. Känner mig jätte mesig nu när du skriver hur du har det. Är pappa i med något i bilden? Här hemma så är det jg somnar största ansvaret pappan glider väl med mer på en räkmacka oftast men det har varit så ifrån början och hur man än vridit på och försökt bjuda in så funkar det inte iallafall. Ja bättre blir det säkert men när man är i det känns det som det aldrig ska ta slut. Lycka till du också och jag tror nog du är en toppen mamma som kämpar på.

Tja du, här har det börjat hos vår 2-åring. Hon kan allt själv, tror hon. Hon ska ta mat själv (som finns på bordet, det varma står på spisen). Hon ska dela själv och blir frustrerad när det inte går, först då får man hjälpa, men nåde den som gör fel ändå. Gud nåde den som ger henne smörkniven istället för hela smörpaketet.

Klä på sig kan hon själv, så det gäller att ge henne tid att försöka och det har man ju varken tid eller tålamod till alltid. Borsta tänderna är en strid varje dag, då hon ska göra själv. Även om hon borstar själv först på kvällen blir det en strid. Hon ska tvätta sig, stänga av kranen, ta handduken , torka sig ... Likadant är det med allt annat, hon vill verkligen kunna styra hela världen just nu. Som tur är, är hon pappas flicka så jag slipper många strider för hon gör mig fullständigt tokig även om jag har ett äldre barn, så jag har varit med förr. Delar av det går över, viss ilska kvarstår även hos 4,5-åringen när hon är dödstrött efter förskolan och minsta lilla går henne emot. De striderna tar dock längre tid innan de går över, ofta uppåt en halvtimme eller tills hon somnar av utmattning. Lillasysters utbrott går oftare vända med avledning.

Mest handlar det om att ha is i magen och räkna till 10 mååånga gånger om dagen typ.

Fundera på hur påklädningen kan underlättas. Kan hon välja kläder själv kvällen innan som ni har lagt fram eller är det just själva övergången? Hur har ni det med tiden det får ta? En stressad mamma påverkar oftast barnet till att bli mer tjurigt. Går det kramas lite innan och få till lite mer positiv energi som räcker till påklädningen. Går det skoja bort, t ex var har den lilla foten gömt sig? Här! kan barnet tycka med glädje. Du får helt enkelt försöka hitta en verktygslåda med olika strategier. Ibland fungerar verkligen inte något och då får barnet kanske gå utan overall och vantar och upptäcka att det är kallt.

Sedan kanske dina instruktioner blir för långa om du har ett verbalt barn när du förklarar var saker ligger. Inte ens min 4,5-åring fattar alla gånger även om jag tycker att jag är jättetydlig.

Viktigast av allt är att berömma allt önskvärt beteende och hitta stunder då ni gör något roligt tillsammans som stärker relationen, gärna varje dag. Det kan vara 10 minuter och läsa böcker, spela ett spel , sitta och delta i leken eller vad som. Tänk mindfulness då barnet får fullt fokus utan att du tänker på tvätt, disk, matlagning mm.

Hur är ert tålamod? Hur är era barn med att vänta förstår de att man inte kan just nu eller är de bortskämda med att ni släpper allt så fort de säger till? Är rädd för att vår stora tjej är det. Har dåligt samvete för fortfarande känns det som vi bråkar mer än busar och har kul ihop.