Gravid efter IVF hösten 15

Ja, det är riktigt behagligt faktiskt. Och dessutom får jag känna mig duktig :)

Börjar fö gå upp i vikt nu. Det går i en rasande fart. Har gått upp tre-fyra kilo på en vecka och detta från att ha gått upp 0 kg innan dess.

Jag drar mig också för detta! Hade tänkt att vara hemma med lite mer pengar den här gången eftersom vi båda har så sjukt mycket dagar kvar för sonen och nu får man ju inte spara lika länge. Men sju dagar i veckan räcker ju inte nånstans och sex dagar inte heller så länge. Jag vet inte om jag räknas som hög- eller medelinkomsttagare, men slår iaf inte i taket, vilket min man gör. Så det är viktigare att han får ta ut mer för ekonomins skull.

Mitt jobb slutar nu så jag kan inte få ta del av ev förmåner på den fronten. Funtar på att ta fem dagar för den lilla och under sommaren dryga ut med två dagar för den stora för att ha lite bättre ekonomi just när vi vill göra mycket. Så får jag väl snåla i höst.

Jag ska vara hemma till januari är det tänkt och maken till augusti nästa år.

Det kommer ni inte ha möjlighet till av andra orsaker kan jag meddela ;)

Alltså vi klarade det fint förra gången, men då hade både jag och maken extrainkomster (han jobbade 10% och jag fick 10% av jobbet). I början så har man ju inte så stora behov heller och man kan ju som sagt inte gå ut så mycket och göra dyra saker. Vi tänkte satsa lite på semester i sommar och åka till Kolmården för att det stora barnet inte ska känna sig så utelämnad till en bebis behov, men sen blir det väl att äta rester och dricka lådvin, haha.

Men lite så är det här också. Och det trots att vi har ett barn att föda. Har också hört att blöjor är sjukt billigt i Norge. Det typ enda som är billigt där :) I början behöver ju barnet inte så mycket mer än kläder och just blöjor om man kan amma. Frågan är vad man själv behöver för att överleva. Jag var ju inte så glad i att vara hemma ensam med barnet hela dagarna och behövde uppmuntra mig med fina kläder för att inte gå under. Så illa var det kanske inte, men hade blivit deprimerad av att gå omkring i tjats och urtvättade tischor. Det har jag dock förberett mig för nu så nya kläder finnes :)

En av mina bästa kompisar har redogjort för blöjkrig där ett paket kostat typ tio kronor. Det är inte SÅ billigt längre, men fortfarande otroligt billigt för oss!

Det är inte konstig att man blir deppig. Jag drabbades av baby Blues när barnet var ute och blev jätteledsen över att inte känna den där euforin alla pratat om. Det kan ju vara bra att känna till att inte alla känner det. Omställningen är ju så total att det är lätt att bli ledsen. Hur ska man räcka till? Hur ska man orka med allt man måste? Jag hoppas att jag är bättre rustad nu, men man vet aldrig vad som händer. Ytlighet kan ju då vara oerhört viktigt. Sminka sig, duscha varje dag, ha rena och fina kläder mm. Minns en barnmorska som sa till mig att jag absolut inte fick smörja in mina såriga bröstvårtor med någon salva (trots att det säljs sådan på apoteket för just det ändamålet) utan jag skulle istället gå omkring med öppen morgonrock hela dagen och lufta brösten samt smörja in dem med bröstmjölk (hur nu det ska gå till rent praktiskt). Jag hade allvarligt gått in i en depression om jag varit tvungen att gå omkring halvnaken hela dagen som en mjölkande ko. De som klarar det beundrar jag!

Så fixa du hår och tröstshoppa! Det är inget konstigt med det. Det hjälpte mig då och har hjälpt mig nu :)

Oj! Hoppas allt går bra! Lycka till!!!

Så småningom kommer euforin, men det kan ta några dagar/veckor. För mig kom den smygande och jag vet första gången jag gullade med barnet på skötbordet. Innan hade jag bara bytt blöjor rent mekaniskt. Som tur var kände pappan lyckorus direkt. En klassiker är ju också att om man får valet att välja mellan maken och barnet så väljer de allra flesta i början maken, men efter ett tag så blir det självklart att välja barnet.

Låg budget ja... Jag köpte några fina lite större toppar som jag tror kan funka bra för amning med ett amningslinne under på Lindex. Men nu är det slutshoppat för min del :)

Det är verkligen både konstigt och dumt! Jag fick av en slump se en artikel i Vi föräldrar som vi fick på bb om baby blues. Annars hade jag inte haft en aning. Någon har sagt till mig att de flesta drabbas av tredagarsdepression om de inte drabbats av något annat. På tredje dagen känns allt meningslöst. Hade ju varit bra att få sådan info.

För mig var det inget som var jättejobbigt eller jättesvårt, jag var bara lite chockad över att det inte kändes som det förväntades. Jag älskade dock mitt barn från första stund och tyckte han var världens sötaste fastän han väl rent objektivt var ganska ful de första dagarna :) Men där vet jag ju att andra drabbats hårdare och inte kunnat knyta an alls. Då måste man ju få hjälp!

Nej men oj så hemskt! Kan inte barnens pappa rycka in? Det är just sånt här som jag börjar bli rädd för nu :(

Usch vad jobbigt! Jag hoppas ni finner en lösning och att ni kan vara tillsammans!