fundering

Jag och sambon skulle gärna adoptera, men efter att ha läst igenom alla kriterier men behöver uppfylla så är vi osäkra om vi kommer kunna få adoptera. Vi kanske kommer försöka oss på detta alternativ ändå i framtiden, men det skulle kännas tungt att lägga alla sina ägg i den korgen (så att säga) om man sedan blir nekad. Vi kör på med IVF nu för att det ändå (trots fem minus hittills) känns som den metod som ger oss störst chans att få barn.

Dels behöver vi gifta oss och skaffa större boende, men det är ju enkelt ordnat. Sedan handlar det om framförallt om sjukdomshistorik (en av oss har en diagnos som visserligen inte påverkar vårt liv särdeles alls, men som kommer ställa till det i adoptionssammanhang) samt att vi inte är troende kristna (ingen av oss är döpta).

I Sverige bryr man sig inte om religion, men en hel del länder har som krav att de blivande adoptionsföräldrarna är kristna. Det kan ju kännas konstigt, men om man är övertygad kristen så skulle det säkert vara svårt att adoptera bort ett barn till icke-troende.

Jag kan verkligen förstå många av de strikta kraven - detta är ju barn som redan är traumatiserade/övergivna en gång och då krävs det att blivande föräldrar verkligen har en stabil situation både allmänt och känslomässigt - allt för att att barnet verkligen ska få det utrymme och den uppmärksamhet som hen behöver. Samtidigt så upplever jag en del av reglerna som lite väl stelbenta, tror det finns personer som kanske blir nekade på rutin på grund v vissa faktorer som kanske egentligen skulle kunna ge ett barn en superstabil och kärleksfull tillvaro. (Sedan vet jag ju inte hur individanpassade bedömningar de gör i praktiken...)