fundering

Jag och sambon skulle gärna adoptera, men efter att ha läst igenom alla kriterier men behöver uppfylla så är vi osäkra om vi kommer kunna få adoptera. Vi kanske kommer försöka oss på detta alternativ ändå i framtiden, men det skulle kännas tungt att lägga alla sina ägg i den korgen (så att säga) om man sedan blir nekad. Vi kör på med IVF nu för att det ändå (trots fem minus hittills) känns som den metod som ger oss störst chans att få barn.

Vilket är det som gör att ni inte får adoptera tror du? Jag är inte alls insatt i vad dom kräver av en!

Dels behöver vi gifta oss och skaffa större boende, men det är ju enkelt ordnat. Sedan handlar det om framförallt om sjukdomshistorik (en av oss har en diagnos som visserligen inte påverkar vårt liv särdeles alls, men som kommer ställa till det i adoptionssammanhang) samt att vi inte är troende kristna (ingen av oss är döpta).

(Ska ju tilläggas att vi eventuellt kanske kan bli godkända i Sverige, men att vi antagligen inte kommer bli godkända av de andra länderna)

Ok. Tänk vilka regler det finns, dessutom kostar det mycket pengar, kan det vara så att det kostar ca 200 000? Man borde ju få dom pengarna för att man gör en sån insats för en människa. Sedan om man är religiös eller inte undra vad det spelar för roll för ett föräldralöst barn?

I Sverige bryr man sig inte om religion, men en hel del länder har som krav att de blivande adoptionsföräldrarna är kristna. Det kan ju kännas konstigt, men om man är övertygad kristen så skulle det säkert vara svårt att adoptera bort ett barn till icke-troende.

Jag kan verkligen förstå många av de strikta kraven - detta är ju barn som redan är traumatiserade/övergivna en gång och då krävs det att blivande föräldrar verkligen har en stabil situation både allmänt och känslomässigt - allt för att att barnet verkligen ska få det utrymme och den uppmärksamhet som hen behöver. Samtidigt så upplever jag en del av reglerna som lite väl stelbenta, tror det finns personer som kanske blir nekade på rutin på grund v vissa faktorer som kanske egentligen skulle kunna ge ett barn en superstabil och kärleksfull tillvaro. (Sedan vet jag ju inte hur individanpassade bedömningar de gör i praktiken...)

Jo jag kan förstå vissa bitar och självklart ska man ta bästa hand om traumatiserade barn osv, frågan är vilka krav samhället ställer på de som skaffar barn på den naturliga vägen? Då finns det inga krav längre, och vad hände då med trygg uppväxt osv, eller finns det inte blivande föräldrar med diagnoser? Eller hur trångbott får man ha det med ett biologiskt barn? Bara en tanke...