Två-åring som är "duktig" på teoretiska saker men inte klarar samspel med andra barn.

Eh ja.. Ni borde nog kanske gå till bup med han?

Aldrig hört om en ettåring som kan alfabetet.. Hur kommer det sig att han kan det? (Om nu tråden är sann) kan det vara så att ni lärt han allt det istället för att låta honom vara ute och leka med andra barn osv?

Hej Ts
Ingen av oss kan svara på om ditt barn har en diagnos eller inte.... När man läser din trådstart finns saker som är speciella, visst, men det betyder inte automatiskt en diagnos.
Jag känner igen mycket i min son, han var liknande i din sons ålder. Det bästa att göra är att ta en kontakt med bvc, dom kan hänvisa er vidare för bedömning om de anser att en utredning bör göras.

Sedan är ju inte direkt 2-åringar kända för sin samarbetsvilja . Jag har tre barn och även om bara mitt äldsta har liknat ditt barn vad gäller det teoretiska så har ingen av dem varit intresserade av att leka eller vara nära andra barn i någon större utsträckning som 2-åring. Yngsta är väl den som är mest neutral. Han kan titta med nyfikenhet på andra jämnåriga barn och även dela med sig, dvs ge andra barn leksaker i ett försök att interagera. Jämfört med mina äldre barn så är han extremt social för åldern . Äldsta var mest arg på andra barn. Hn ville vara ifred. Han gick inte på någon men knuffad och skrek om någon kom nära. Mellansonen var bara rädd och satt fastklistrad i mitt knä. Äldsta var mer vuxenorienterad som liten. Han gillar fortfarande väldigt mycket att vara med vuxna.

Jag kan ibland tänka att min äldsta kan ligga i något slags gränszon för diagnos eftersom han har lite egenheter för sig, men det kanske vi är många som gör . Han är mycket fysiskt aktiv också men har fastnat mer för individuella idrotter. Friidrott gillar han och idag tränar han konståkning nästan varje dag. Krävs ingen direkt kreativitet, man tragglar detaljer, regelstyrt och man har bara sig själv att förhålla sig till .

Om en vuxen är med i leken, då? Hur fungerar det då?

Hur hanterar ni när han gör andra illa, vad säger ni? Jag är ingen expert direkt men var väldigt avig som barn och väldigt dominant själv och ville ha det på mitt sätt hela tiden. Tyvärr resulterade det i att jag inte kom så bra överens med de andra barnen och hade få vänner, om ens några. Blev rätt så retad med tiden eftersom jag inte ansågs vara snäll när jag egentligen bara inte kunde hantera min starka vilja. Jag förstod inte varför jag inte kunde bestämma och tyckte ju själv att mitt sätt, och bara mitt, var rätt. Därför är det kanske bra om han får öva på att dela med sig och anpassa sig även efter andras lekar?

Kan dock tillägga att jag har adhd och det spelar ju såklart in i det hela. Saknade all form av tålamod med andra barn, även om mitt största problem ändå var att jag var dominant.

Låter mer som att ni föräldrar påtvingar barnet att lära sig saker.

Tvååringar är viljestarka och inte den mest empatiska åldern. Så det är antagligen alldeles för tidigt att fundera på om han faller utom normalspannet på den sociala biten. Han är helt klart onormalt tidig på bokstäver och siffror men det är ju inte skadligt så ta det lugnt.

Vi var på kalas i går, där var tre pojkar i åldrarna 2,5 - 3 år. De ville leka med varandra hela tiden men det blev hela tiden bråk för att de ville ha samma sak, de brottades och knuffades eller så var det någon som bara smällde till någon av de andra utan orsak. Min son är 3,5 och han har varit likadan fram tills strax efter 3-årsdagen. Nu är det han som säger till de andra att man inte får slåss. Så just det där med att puttas och slåss tycker jag faktiskt låter väldigt normalt för en 2,5 årig kille. 

Låter mer som att ni föräldrar påtvingar barnet att lära sig saker.