Två-åring som är "duktig" på teoretiska saker men inte klarar samspel med andra barn.

Han påminner väldigt mycket om mitt äldsta barn, förutom att min son var sen med sitt tal pågrund av en uttalsförsening. Idag går han i andra klass och är fortfarande långt framme i teoretiska ämnen. Vilket bara har varit positivt. Han älskar skolan och inget upplevs jobbigt. 

Han är dock mer omogen socialt. Han har inte direkt svårt med det sociala (hamnar aldrig i konflikter eller så) och är inte alls sådär avogt inställd till andra som han var som 2-åring (tvärtom väldigt framåt och har lätt för att vara med nya barn och vuxna), men han läser inte av andra barn och situationer på samma sätt som många jämnåriga. Han kör sitt race med någon som vill samma sak. Han har svårare att läsa av och anpassa sig efter andra och situation. Viktigt med regler och att regler följs. Han har svårare att flyta med i ett sammanhang där man gör något lite på skoj och regler töjs...är oviktiga. Målinriktad och en tävlingsmänniska. Han gör saker med ett syfte inte bara för att. Uppgifts- och resultatdriven.

Ett annat exempel. I början av skolåret delades alla skolans elever upp i åldersintegrerade grupper från 0:an till 6:an. För det flesta lite mindre barnen (även ganska stora) så var det jätteviktigt att få ha åtminstone en klasskompis med sig i sin grupp och de upplevde det hela som lite smålustigt - vara med äldre och okända. När jag frågade min son om dagen och om han hade haft någon från klassen med sig i sin grupp så svarade att han inte haft det. När jag frågade honom om det hade känts läskigt så tittade han på mig som ett enda stort frågetecken. Han hade inte ens reflekterat över att detta skulle kunna vara ett problem. Han leker bra med de flesta och har inte riktigt förstått grejen med en bästa vän eller att vara knuten till någon. Så länge han har ramarna för något så gör han det gärna med vem som helst. 

Vi har inte tvingat på vår äldsta någon undervisning, men han har alltid varit oerhört intresseras av former, färger, bokstäver och system. Och man uppmuntrar ju sådant ens barn gillar och ägnar sig åt sådant. När han var 2,5 la han 50-75-bitarspussel. Hans 16 månader yngre lillebror lärde sig läsa som 5-åring, klarade i samma veva pussel på 100 bitar och är alldeles väldigt vanlig för sin ålder. Han har en helt annan knala för det sociala istället. Han anpassar sig lätt efter situation och kompisar och har förståelse för det sociala på andra sätt än hans äldre bror. Olika personlighet helt enkelt. Inte alls intresserad av att tävla.

 

Sedan är ju inte direkt 2-åringar kända för sin samarbetsvilja . Jag har tre barn och även om bara mitt äldsta har liknat ditt barn vad gäller det teoretiska så har ingen av dem varit intresserade av att leka eller vara nära andra barn i någon större utsträckning som 2-åring. Yngsta är väl den som är mest neutral. Han kan titta med nyfikenhet på andra jämnåriga barn och även dela med sig, dvs ge andra barn leksaker i ett försök att interagera. Jämfört med mina äldre barn så är han extremt social för åldern . Äldsta var mest arg på andra barn. Hn ville vara ifred. Han gick inte på någon men knuffad och skrek om någon kom nära. Mellansonen var bara rädd och satt fastklistrad i mitt knä. Äldsta var mer vuxenorienterad som liten. Han gillar fortfarande väldigt mycket att vara med vuxna.

Jag kan ibland tänka att min äldsta kan ligga i något slags gränszon för diagnos eftersom han har lite egenheter för sig, men det kanske vi är många som gör . Han är mycket fysiskt aktiv också men har fastnat mer för individuella idrotter. Friidrott gillar han och idag tränar han konståkning nästan varje dag. Krävs ingen direkt kreativitet, man tragglar detaljer, regelstyrt och man har bara sig själv att förhålla sig till .

Barn har ju inte sällan perioder då de inte går så bra ihop med andra barn. Min äldsta gjorde inte det i den åldern. Där i 2-3-årsåldern är ju värsta "Min-mitt-och-jag"-perioden. Vi undvek under en period situationer han inte kunde hantera...som ÖF. Jag skulle inte dra för höga växlar av en 2-åring som inte vill dela med sig . Det viktiga är ju om man har ett barn som kan bli våldsam att punktmarkera så att man direkt kan föregå och hindra. Tydligt markera vad som inte är ok genom att just hindra och lyfta bort. Jag har som sagt tre barn och två av dem hade perioder i den åldern då vi fick punktmarkera och då de kunde vara våldsamma. De är idag 6 respektive 7 år och de har aldrig hamnat i konflikt i skolan eller förskolan (började sent) och gör inte en fluga förnär. I er situation hade jag valt att leka/umgås med jämnåriga barn utomhus (färre "den är min"-saker) och med enbart något barn. Lättare att hantera för barnet. Bara en annan som man inte känner eller förstår eller riktigt vet hur man ska möta att förhålla sig till. Lättare som förälder att vara med och visa som föredöme hur man löser olika situationer. Så tänker jag . Tokigt att förvänta sig att så små barn ska veta hur man möter sociala situationer. Jag hade 10-åringar som flög på varandra i kön till maten i fredags....för att de helt enkelt saknade redskap och erfarenheter kring hur de skulle hantera situationen de ställdes inför. Och de var som sagt 8 år äldre . 2-åringar måste man konkret visa och lära.