Majbebisar 2016

Hejsan, här är en till som väntar en majbebis! Att få ett plus nu var och är fortfarande väldigt overkligt. Jag är 40 år och vi har försökt få till ett syskon i tre års tid utan minsta plus. Så fick vi ett plus på nyårsdagen som blev ett missfall en vecka senare. Vi bestämde oss för att jag nog är för gammal och slutade försöka. Jag bytte jobb innan sommaren och har haft det väldigt stressigt från dag ett på nya jobbet samt att jag hamnade i en jättejobbig situation i somras-snacka om livskris. Hur som helst så fick jag för en vecka sedan en enorm trötthet, illamående, metallsmak i munnen och driv att äta hela tiden. Jag testade och fick ett starkt plus. Visade för min sambo som sa: -Är det ditt? Hur är det möjligt??!

Och jag fattar inte själv heller. Under hela cykeln innan utebliven mens hade vi sex EN enda gång och det var en vecka innan ägglossning! Vi som försökt med allt innan och nu när vi gör allt fel får vi ett plus??! Det måste finnas en mening med detta. Jag kan inte fatta det än!

Även jag mår illa. Det är ett h-e att åka tåg till och från jobbet och på jobbet är det svårt att koncentrera sig eftersom jag mår så illa . Jag kräks dock inte men det är bara en tidsfråga känns det som. Jag är i v7+2 så det här kommer säkert hålla i sig ett tag. Ska på inskrivningssamtal i slutet av nästa vecka så jag ska ta upp det då. Förra veckan sjukskrev jag mig några dagar för jag trodde att det var magsjuka på gång, men icke. Usch, så jobbigt!

Åh, idag var vi på ett tidigt ultraljud och vi fick se något som rörde sig (hjärtat tydligen, men jag såg inget). Jag berättade att jag är lite rädd pga min ålder (40år) men då förklarade hon att det svåraste på äldre kvinnor egentligen är att bli gravida. När det väl tagit sig är risken för missfall inte större. Det kändes skönt att höra även om jag har för mig att risken för kromosomavvikelser och missbildningar är större... Nåväl, det tar vi då! Illamåendet är bättre och med dagens ultraljudsbild i minnet känns det fantastiskt! 8+2 är jag.

Usch, vad hemskt!

Usch, jag måste erkänna att jag har så grym ångest över att berätta på jobbet . Jag hade bara jobbat några veckor på detta jobb när jag plussade. Företaget är litet och de har gjort en rejäl satsning när de anställde mig. Jag har arbetsuppgifter där jag inte är lätt att byta ut (ansvarar för en stor strategisk förändring och investering som har sitt max i juli 2016). Jag trodde inte att det fanns någon chans alls att bli gravid eftersom vi hade sex 7 dagar före ägglossning och jag är väldigt regelbunden (är dessutom 40 år). Givetvis blev vi överlyckliga och vill verkligen ha ett till barn! Men jag mår så otroligt dåligt över att berätta detta för min chef! Usch, jag klarar kanske en vecka till men sen måste jag berätta. Ångest!

Ja, du har rätt såklart . Det finns ju tid att hitta en lösning så det ger sig även om det blir ändring i planerna. Barn är en välsignelse och ibland blir det inte som man tänkt men det är bara att tänka om.

På tisdag ska vi på KUB så då får vi se den lilla räkan. Jag tänkte berätta för familj och vänner efter det och berätta på jobbet veckan efter.

Ha det gott!

Igår gjorde vi KUB-test och fick 1:518 resp 1:1024. Är det någon mer som gjort KUB? Jag är 40 år så det var det som gjorde störst inverkan på resultatet. Nackspärren var tunn och mitt blodprov bra så vi går inte vidare med fler tester.

Det lilla fostret hoppade som en kanin därinne och vred och vände sig, så levde gjorde den iaf. Nu har vi 5 veckor till det stora ultraljudet.

Jag tänkte berätta för familjen i helgen men väntat nog lite till med jobbet (ångesten, ni vet ).

Håller tummarna för dig! Jag var i v 12+0 vid testet.

Lycka till!

Hej allihop, jag har inte skrivit i tråden på länge, men idag fick jag höra bebisens hjärtljud . Nu känns det bra, men dagen har varit jobbig. Egentligen hade jag inte besök bokat förrän 29/12. Jag fick väldiga sammandragningar från ingenstans (har inte gjort något speciellt eller haft det tidigare). Det höll i sig till eftermiddagen så jag ringde min klinik (går privat) och de så att jag kunde komma in direkt (jag kände mig såklart väldigt orolig, speciellt eftersom min sambo är på resande fot ett par veckor). De kollade hjärtljud och kände över min mage och allt var bra så förhoppningsvis avtar det onda (jag ska bara hålla tummarna att det inte blir någon blödning).

Så, idag var det iaf ett hjärta som slog som det skulle. Framöver håller jag tummarna .

Idag mår jag bra!! Sambon har varit borta två veckor och imorgon kommer han hem . Nu är det han som får dra huvudlasset med nattservice (har en treårig nattvandrare som ska på toa/dricka välling/tända lampor varje timme nattetid). Jag har inte haft några sammandragningar den senaste veckan så jag håller tummarna att det fortsätter så. Och idag berättade jag dessutom på jobbet (har könts jättejobbigt eftersom jag är nyanställd). Min chef gratulerade och det var inga konstigheter! Åh, så skönt! Nu behöver jag inte gömma mig och må dåligt längre. Jag är i v 17.5 och har gått upp ungefär 5 kg så magen syns så smått. Hur mycket har ni gått upp?